Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

En bro trots nedkoppling

I två dygn har mitt bredband från Telia legat nere. Jag borde skrivit här tidigare, men det är svårt när datorn inte är uppkopplad mot den stora världen därute. Skriver nu på en gammal bärbar med telefonmodem. Sånt var high tech för tio år sen. Nu urmodigt. Och segt.

Men jag måste skriva. Jag har nämligen fått en fantastisk bild från Ragnar Larsson: Träbron som började byggas till Östra holmen! Det blev ju inte mer än en början, men träkonstruktionen vid Tegeludden var ju imponerande. Bilden på Ragnars dotter Lena är tagen något år in på sextiotalet, strax innan bron sågades ned. Den hade börjat byggas 1952. Bygget avbröts när vägbanken ut till bron aldrig kunde anläggas. Stenarna bara sjönk i dyn.

 

Början til bron över till Östra holmen. Foto:Ragnar Larsson.

 

 

Läs hela inlägget »

Datorn laddad, ryggsäcken packad. Snart dags för cykeltur ner på stan, till Gallerian där lokalhistorien ska stå i centrum i dag. En scen har ställts i ordning framför Systrarna Ericssons konditori. Där ska jag ställa mig med en mikrofon klockan två. Först ska jag visa ett bildspel om hur Västerås city såg ut förr och hur det är i dag. De här två bilderna kommer säkert med.

Stora torget 1953. Foto: Länsmuseet.

Stora torget i dag, med Konsum utbytt mot Igor.

Efter bildspelet ska jag presentera de lokala historiker som finns med sina bokbord, filmer och dvd:er i korridoren ut mot Stora gatan, och i ett rum i anslutning. De är där, en stor del av gänget: Kjell-Åke Jansson, Jan-Åke Alkeblad, Karl-Axel Jacobsson, Brage Lundström, Bengt Wallin och Sören Bååth (från Industrihistoriska föreningen). Klockan tre kommer Peder Lamm med den grupp som vandrat runt stan. Då ska jag prata med honom och med några representanter för butiker som funnits länge i city och som överlevt de stora varuhusen och galleriorna. Till scenen kommer även stadsantikvarien Jan Melander och kommunalrådet Ulla Persson. Klockan fyra ska allt vara över och jag kan cykla hem igen.

Arrangörer är Västerås & Co, kultur- idrotts- och fritidsnämnden, Västerås Citysamverkan.

Välkomna!

Läs hela inlägget »

Lars Luttropp var kommunalråd en gång. Han styrde Västerås några år i början av nittiotalet, när socialdemokraterna förlorade makten i stan för första gången på 72 år. Han fortsatte att leda moderaterna in på 2000-talet. Nu är han några och 70 men fortsätter med det han verkar tycka allra mest om: politik. Han fick inte fortsätta att vara ordförande i Mimer, men den kommunala revisionen gick bra. Där är det så fiffigt ordnat att oppositionen har majoritet och ordförandeposten. Alltså är det Lars Luttropp som leder gruppen av förtroendevalda revisorer i Västerås. I två dagar har han nu varit värd för den 64:e primärkommunala revisionskonferensen i ACC, med 180 kommunala revisorer från hela landet. Tro inte att det varit trist tugg om sifferkontroller. Nej, här har det pratats om europeisk ekonomi, om korruption i Sverige, om OPS (offentlig privat samverkan), om konkurrens, om upphandling, om arenahysteri och om allt möjligt annat, som var bra mycker mer spännande än den urtrista VM-kvalmatchen mellan Sverige och Kazakstan.

 

Lars Luttropp blickar framåt.

 

Bo Lundgren var inte överdrivet pessimistisk inför den ekonomiska utvecklingen i Europa och han befarade ingen bostadsbubbla här hemma.

 

Jag skrev om funderingarna på en bro över till Östra holmen i Frågor om förr i måndags. Som ni kanske sett i kommentarerna här på bloggen så högg jag i sten när jag skrev att det aldrig hade påbörjats något brobygge. Telefonen ringde stup i halvtimmen på morgonen. Många berättade om den början till träbro som stod kvar ännu i början av sextiotalet i vattnet utanför Tegeludden. Jag berättar mera om denna misslyckade kommunala satsning i nästa Frågor om förr. Jag har bara ett litet problem. Jag behöver en bild. Är det någon som har en bild på den där sakta ruttnande träkonstruktionen mellan Hamre och Östra holmen?

 

Nånstans här, utanför Tegeluddens småbåtshamn, stod början till bron över Östra.

 

Det var ett tag sedan jag ramlade över någon ny samling gamla Västeråsbilder. Nu har det hänt igen. Av en slump hittade jag Leif Erikssons samling av äldre bilder från stan på nätet. Mycket fina bilder, bland annat från fyrtio- och femtiotalen. Många av dem är tagna av Leifs pappa Ingemar Eriksson. Jag får säkert anledning att återkomma. Låt oss börja att visa en bild på en kiosk, en populärt ämne. Bilden visas med Leifs goda minne. Ingemar Eriksson tog bilden på kiosken i hörnet Nansengatan och Tunbyvägen på femtiotalet. Jag gick eller cyklade den vägen, från Silfverstolpes gata ner till Rocklunda, hundra och åter hundra gånger under åren kring skiftet mellan femtio- och sextiotal. Jag handlade godis och tidningar i kiosken. Jag minns att mannen som drev rörelsen hade ett handikapp av något slag, det var en förutsättning för att man skulle få hyra kommunal kioskmark på den tiden. Men jag har aldrig sett en bild på kiosken. Förrän nu.

 

Kiosken på Vega. Foto: Ingemar Eriksson.

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Fjärde barnbarnet i onsdags, femte på gång. Barnvakteri. Svärson hem från Afrika. Debattreplik. Förberedelser för framträdanden i Gallerian och på Kulturnatten och för dokumentationen av den stora kommunala revisionskonferensen i morgon . Gräset inte klippt, dammsugaren vilar. Man kan inte hinna allt. Skrev om Östra holmen i dagens Frågor om förr, apropå Evert Jonssons debattinlägg om en bro över till Hästholmarna. Han var inte först. Stadsbyggnadschefen Gösta Smitt lanserade samma idé redan 1917. Smitt hade flera andra visioner, som till och från dykern upp i debatten: han ville dra om järnvägen för att knyta staden närmare vattnet och han ville bygga längs stränderna. Aseachefen Sigfrid Edström fyllde ut visionerna med ett förslag om en spårvägslinje till Viksäng, där det fortfarande var regemente men där Smitt i stället ville bygga bostäder.

 

Pappa hemma från Afrika.

 

Bro till Östra holmen? Serveringen på ett äldre vykort.

 

Montering av spårvagnar i Aseas Sigurdverkstad 1950. Foto: ABB-samlingen, Länsmuseet.

 

Tegeludden ligger närmast Östra holmen. Här låg Hamre tegelbruk. Foto: Bertil Hamnes arkiv.

 

Ingvar Selin frågar om en bild på ett luftvärnstorn som ska ha stått på Krutkällarbacken, om jag förstår honom rätt. Enligt Jouni Tervalampi låg galgbacken där. Han kunde till och med peka ut gravar med halshuggna västeråsare i ett tv-program förra veckan. Finns det något skrivet om denna galgbacke? Någon bild på ett torn har jag inte hittat, men som vanligt ramlade jag över några andra bilder i arkivet. En korsning och en bakgård. Kära och återkommande motiv.

 

Kan det vara korsningen Smedjegatan och Sturegatan, mot söder? Foto: SBK, stadsarkivet.

 

Traktoravdelningen, står det på huset. Om det kan vara någon ledtråd. Östermalm? Foto: SBK, stadsarkivet.

 

Så ett par bilder från en stadspromenad med Elliott för ett par dar sen. Först från trottoaren där Sturegatan möter Stora gatan. Innan Punkt byggdes fortsatte Sturegatan genom kvarteret på andra sidan, ner till Vasaparken. Jag har svårt att fatta att Röda Kvarn låg tvärs över gatan, i det hörn som nu är överbyggt av Punkts kolossala byggnad sedan 40 år. Efter det en bild på den lilla flickan som sitter hopkurad i stenen på Hantverkargatan. Elliott blev fascinerad. Jag också. Förr satt hon, lika hopkurad, på Sigmatorget.

 

Minns ni Röda Kvarn?

 

Hopkrupen flicka på Hantverkargatan.

 

Är det någon som har en bild från Jimi Hendrix konsert i gamla Idrottshallen?

Som avslutning en bild från luften på Bästeträsk på norra Gotland, med havet i bakgrunden. Sjön ligger i utkanten av Ojnareskogen, där skogsmaskinerna tillfälligt (?) tystnat. Bilden är från Ojnareskogens Facebook-sida. Gå in och gilla den. Inom parentes kan jag berätta att vi har ett litet hus i skogen däruppe, strax utanför bildens övre högra hörn.

Jag längtar dit.

Men först är det jobb som väntar.

 

Nej, inte Söderhavet, utan Bästeträsk. Foto: Ojnareskogen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Ett påhopp mitt i alltihop

Jag vet inte om jag ska bry mig. Borde strunta i det. Det har hänt mycket annat och viktigare det senaste dygnet. Men påhoppet var så infamt att jag inte kan låta bli att svara.

I en krönika i dag på VLT:s kultursida beskylls jag av kulturredaktören Kersti Bergold för att hota kulturarvet och gå i tankesmedjan Den nya välfärdens ledband. Vi som överklagat bristen på demokratisk process kring Kokpunkten skulle alltså hota Ångkraftverkets kulturarv.

Är det inte precis tvärtom?

Jag har överklagat det nya avtal som staden skrev med Peab, utan att höra fullmäktige, där det gamla avtalets samband mellan de museala delarna och badet klipptes av. Om det var någon poäng med det första avtalet 2006 så var det ju att byggandet av äventyrsbadet skulle kopplas till en upprustning av ångkraftverket. Detta klarade inte Peab av. Därför klippte man helt sonika banden med kulturarvet. Det får gå hur det vill med det. Äventyrsbadet ska komma i första hand.

Har VLT:s kulturkrönikör grävt i detta? Har hon haft synpunkter? Vet hon vad som hänt? Eller tror hon rentav fortfarande att driftsbidrag på minst en halv miljard kronor av skattepengar under 25 år till ett privat badhusbolag ska rädda ”kulturarvet”? Jag vill påstå att jag är den som påtalat detta i VLT. Det är jag som har berättat om det nya avtalet, och den odemokratiska hanteringen av det, i debattartiklar. Kulturkrönikören borde vara glad över att den debatten väckts, i stället för att måla ut mig som kulturarvets dödgrävare.

Så det där med Den nya välfärden. Det är riktigt att jag får juridisk hjälp av tankesmedjan. Jag har väckt frågan om upphandlingen gått rätt till. Tankesmedjan har hakat på. Jag behöver inte dela alla deras synpunkter för att tacka ja till en juridisk kompetens som jag annars skulle behöva betala dyra pengar för.

Lika litet som Kersti Bergold behöver känna dåligt samvete för att hon under alla år betalats av privat kapital i en liberal tidning för att skriva om kulturarv och annat.

 

Nya pannhuset från ”sjötippen”, som Lillåudden kallades, 1950. Byggnaden mellan turbinhallen till vänster och pannhuset till höger har rivits ut för äventyrsbadet. Foto: Vattenfall.

 

Vad är det viktiga som hänt? Jo, jag måste väl berätta att jag blev farfar i går igen, för tredje gången. Johan och Kristiinas tredje barn, Vera, föddes på Västerås BB i går. Hon vägde respektabla 4,6 kilo och kunde ganska snart betrakta världen med den sunda skepsis som hör till ett kritiskt öga. Välkommen Vera! Det betyder sanning på latin.

 

Vera Eivor Senja Koistila-Lif. Foto: Johan Lif.

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Skrev om Metalls stora strejk våren 1945 i dagens Frågor om förr i VLT. Det var en av de största verkstadskonflikterna någonsin. Över 120 000 metallarbetare strejkade, varav 3 300 i Västerås, de flesta på Asea. Strejken blev mycket omdiskuterad efteråt. Socialdemokraterna beskyllde kommunistena (som var starka efter kriget) för att ha drivit ohemula lönekrav. Efter fem månaders strejk, med sinande strejkkassor och stora umbäranden, gav Metall upp och tvingades skriva på ett avtal som inte gav något extra utöver det som låg på bordet när konflikten inleddes. Metalls avdelning 20 har deponerat papper och fotografier i Arkiv Västmanland. Några av bilderna publicerades i tidningen i dag. Här kommer några till. Det är utmärkta bilder, de ger en god känsla av konfliktvåren.

 

Strejkmöte i friluftsteatern, Folkets park, våren 1945. Foto: Metall avd 20, Arkiv Västmanland.

 

Strejkunderstöd betalas ut gamla Folkets hus (Hahrska palazet). Foto: Metall avd. 20, Arkiv Västmanland.

 

Metall fick ordna nöjesevenemang och behålla intäkterna under strejken. Här ordnas dragkamp under en familjedag i Folkets park. Strejkutstkottets lag kämpar. Foto: Metalls avd. 20, Arkiv Västmanland.

 

Åter till gårdagens bild på en högtalarbil. Här är en bild från korsningen Stora gatan och Kopparbergsvägen. Högtalarbilen kör åt andra hållet nu, och man kan se anordningarna med högtalarna bakpå bilen.

Högtalarbil med polis. Foto: David Eriksson.

 

Högtalarna one more time. Foto: David Eriksson.

 

För övrigt förtränger jag det faktum att det blåst upp till en ny strid på Västmanlands Teater. Regissören sparkas och teaterchefen tar över regin inför höstens premiär på Strindbergs Ett drömspel. Kan denna stackars institution aldrig få lugn och ro?

Jag förtränger också det faktum att Ryanair fortfarande flyger skattesubventionerat från Västerås. Hur många ytterligare miljoner är det värt?

Jag förträmger däremot inte att solen lyser på de gröna ekarna. Dags att gå ut i den natur som ibland kallas Guds fria. Var den ofria finns vet jag inte.

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

I går körde Mellanskog bort sina maskiner från Ojnareskogen på Gotland. Avverkningarna hade gjorts på beställning av Nordkalk inför det nya stora och brutala kalkbrottet. Den massiva kritiken fick skogsägarnas förening att backa. Ingen mer skog huggs ned innan Högsta Domstolen behandlat alla överklaganden, bland annat från Naturvårdsverket. Det var ett klokt beslut. Landshövdingen på Gotland, Cecilia Schelin Seidegård, bidrog till beslutet genom sitt rakryggade uttalande om att avverkningarna borde stoppas. Kampen är inte över, men den har tagit paus.

Lugnet har återvänt till Ojnareskogen, om än tillfälligt.

 

I dag tändes ljus till minne av de träd som huggits ned. Bilden är gjord av den danske konstnären Piet Pedersen.

 

Vi bor nära Ojnareskogen när vi är på ön. Jag längtar tillbaka. Men det är mycket annat på den så kallade agendan just nu. Vi håller på att tömma och lämna en liten övernattningslägenhet i Stockholm. Det känns tomt utan det där tillhållet i huvudstaden, men man kan inte få allt. Ju tommare den blir, desto mindre längtar man tillbaka.

Vår afrikanska skulptur undrar över framtiden.

 

Vi kan förstås åka till Stockholm ändå. Tågen går ju trots allt ganska tätt. Och vi kan fortfarande promenera, om än just nu ganska stapplande, i den stad som är så levande. Ta Kungstornen, som exempel. Två magnifika torn på var sin sida om Kungsgatan. Var det inte i ett av de tornen som fotografen Harry Friberg hade sin ateljé? Han som var huvudfiguren i Stieg Trenters deckare. Eller minns jag fel?

Plats i deckare.

 

Malte Eriksson såg en bild på korsningen Stora gatan och Kopparbergsvägen för länge sedan. Så här såg bilden ut. Den togs av David Eriksson nån gång på fyrtiotalet. Njut av atmosfären. Människorna, Hotel Fenix, Citykondistoriet. Och lastbilen. Malte har funderat över lastbilen, han har en svaghet för gamla Scaniabilar.

 

Vad är det för lastbil? Foto: David Eriksson.

 

Så här skriver den sanne entusiasten Malte: ”Nummerskylten är tyvärr mindre läsbar . Men Västerås Stads byggnadskontor ägde en likadan bil åren 1931 till 1946. Därefter kom den till Yngve Svenssons bilfirma, sannolikt i inbyte. Den hade regnummret U3166, vilket i och för sig skulle kunna
stämma, men osäkerhetsfaktorn finns där. Senare blev den inblandad i en tragisk dödsolycka, men då kommer man in på något helt
annat. Loggan på dörren är Scania-Vabis dåvarande logga som sattes på nästan alla sålda lastbilar.”
Säkert finns det någon som kan berätta om bussen också. Och om tanten på cykeln med registreringsskylt. Jag tittade på negativet igen och hittade flera spännande exponeringar intill. Titta på den här:

Samma korsningen utan lastbil och buss men med en …. radiobil!

 

Just det. Samma korsning. Nu med en högtalarbil, eller radiobil, som kör framför Björkstedts färg. Kanske pratar någon i bilen ut reklam för trafikdagarna. Jag har letat efter en bild på en högtalarbil sedan jag fick ett mejl från Göran Johansson i våras. Han mindes hur bilar med högtalare på taket körde runt och ropade ut att dagens bandymatch på Arosvallen var inställd eller annat biktigt. Hans barn vägrade tro honom och Göran undrade om jag hade någon bild. Jag hittade ingen. Förrän i dag.

 

Högtalarbilen förstorad. Foto: David Eriksson.

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Har skrivit hela dan. Litet körigt just nu. Mörkt ute. Undrar om det inte regnar. Har slötittat litet på Robin Hood med Russell Crowe och Cate Blanchett. Riktigt sevärt. Nu är det reklamavbrott. Orkar inte blogga, men fick ett tacksamt message på Facebook från Göte Hamplin. Han vill gärna se mer av gamla Västerås. Så nu sitter jag här. Men först några ord om Ojnareskogen. Det rör på sig. Jag trodde inte att motståndarna mot kalkbrottet skulle kunna mobilisera sådan kraft och sådan uppslutning. Jag beundrar dem. Jag sviktar i min tro att lagen måste ha sin gång. Det verkar allt mer som om lagen inte är bra skriven, och som om Miljööverdomstolen gjort ett misstag. Nordkalk borde faktiskt ställa undan alla sina maskiner i väntan på att Högsta domstolen säger sitt. Det är inte för mycket begärt.

Ojnareskogen i juni, innan bråket började.

 

Jag kunde inte låta bli att mickla litet med en annan bild från Stenkusten, när jag ändå höll på. Jag gillar den där ekan som någon dragit upp på stranden för att låta den förtvina i frid. Jag har visat båten förut, i färg. Här kommer en svartvit variant.

Grostäde, Stenkusten.

 

Jag skrev om Skepparbacksskolan. Hans Wennerströms pappa gick där en gång i en tid när klockorna ännu inte var digitala. Den här bilden är från 1931 när pappan gick i fjärde klass. Så skriver Hans: ”Om vi med förstoringsglasets hjälp läser på svarta tavlan så står det ‘Vattenfyllt gruvschakt’ och ‘Rullstensås’. Det var alltså detta som magister Nordlund lärde eleverna i fjärde eller femte klass. Min far sitter i främre raden med bara ben och nedrullade strumpor. Stående som andre man från vänster är Knut ”Knåla” Andersson. Klockan på väggen visar halv tre den eftermiddagen.”

Skepparbacksskolan 1931. Foto: Hans Wennerströms samling.

 

Vill ni veta namnen på eleverna så kan jag lägga ut dem också. Hans Wennerström har ordning på sina papper.

Regnet trummar på fönstret. Reklampausen är slut. Undrar hur det går för Robin? Slutar detta mellanspel med att lägga ut ett par delförstoringar av bilder från slutet av tjugotalet, eller början av trettiotalet. Det är spännande att göra delförstoringar, man kommer närmare det vardagliga livet på något sätt. Först en bild på några barn framför en av de första Konsumbutikerna i stan, Kooperativa föreningen. Jag är inte säker, men jag tror att butiken låg på Köpingsvägen. Sedan kommer två sällan sedda fotografier från Oxbacken, först ovan krönet, sedan nedanför. Undrar om det inte är en Konsumbutik där också, Konsumtionsföreningen Svea.

 

I Konsums barndom. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Ovan Oxbacken. Kolla kiosken. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Nedanför Oxbacken. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

En extrablogg om Ojnareskogen

Det blir två bloggar i dag. En för er som vill läsa om gamla Västerås, den är redan utlagd. Och så den här, om något om händer på Gotland och som kommer att synas i alla medier de närmaste dagarna.

Tidigare i somras skrev jag om demonstrationerna mot Nordkalks tänkta kalkbrott i Ojnareskogen nära Bunge på norra Gotland. Jag anade att riksmedia skulle vakna. Nu har de vaknat.

I morgon, tisdag, ska Nordkalk på nytt börja hugga skog för det transportband som ska förbinda brottet med hamnen och kalkugnen i Storugns vid Kapellshamnsviken. Ett 70-tal poliser har skeppats över från fastlandet för att se till att inga demonstranter stoppar skogsmaskinerna.

Det kommer garanterat att bli bra bilder för media. Demonstranterna kommer lika garanterat att förlora. Så är det och så måste det vara. Staten måste upprätthålla sitt våldsmonopol för att lagarna ska efterlevas.

Nordkalk har lagen på sin sida.

Ojnareskogen har blivit ett demokratiskt dilemma. Vilka har rätt att sätta sig över lagen?

Kalk har brutits på norra Gotland sedan urminnes tider. Nordkalk bryter där nu, i skogen ovanför Storugns. Men just den kalk som bolaget vill ha håller på att ta slut. Det finns mer, längre in i tallskogen, närmare Bunge och Fårösund och framför allt närmare Gotlands största insjö, Bästeträsk, med sin ovärderliga reservoar av kristallklart dricksvatten.

Ojnare källa.

 

Nordkalk vill öppna ett nytt, stort brott, 25 meter djupt och större än Visby innerstad. Bolaget fick redan för något år sedan tillstånd till brottet och till brytningen. Ärendet gick ända upp till högsta miljöinstans och Högsta domstolen medgav ingen överprövning av tillståndet.

Det striden handlar om nu, är de villkor som ska gälla för det tillstånd som redan finns. Flera tunga instanser, som Naturvårdsverket och Miljödomstolen, har avvisat villkoren. De duger inte. Risken för vattnet har varit det tunga skälet.

Nordkalk överklagade till Miljööverdomstolen och fick rätt i början av sommaren. Villkoren godkändes, om än skärpta och till synes hårda.

Jag vägrar tro på konspirationsteorier om att ”målet medvetet togs upp när den kunnige domaren hade semester” och att Miljööverdomstolen skulle ha varit manipulerad på något sätt.

Domen har överklagats till Högsta domstolen, som ännu inte avgjort om saken får prövas eller inte. En begäran om inhibition avslogs dock i somras. Arbetena behöver alltså inte stoppas i väntan på ett utslag i HD. Nordkalk har all rätt att hugga träd i Ojnare.

Det gjorde bolaget också, för ett par veckor sedan, men stoppades av demonstrerande miljöaktivister.

Hit, men inte längre, kom skogsmaskinerna innan de stoppades för några veckor sedan.

 

Nu har polisen på Gotland begärt förstärkning.

Snart sätts saken på sin yttersta spets. Ska rättssamhällets beslut gälla? Eller ska några kunna sätta sig över lagen med sin övertygelse att lagen är fel, att rättssamhället fattat ett felaktigt beslut?

Om det bara hade handlat om Ojnareskogen hade jag inte upprörts så mycket av det rättsliga utslaget.  Jag har bott i de där krokarna varje sommar i över 20 år. Jag vet att det är ett vackert område, med tallskogar, hällmarker och myrar. Jag vet att där finns en rik flora.

Men jag vet också att det är marker där folk sällan rör sig. Stränderna lockar mer, om man säger. Jag vet också att det blir gott om tallskogar och hällmarker kvar och att brottet inte kommer att synas från allfartsvägarna.

Det som bekymrar mig är vattnet. Ingen tycks med säkerhet kunna säga hur grundvattnet påverkas och därmed kan ingen heller med säkerhet lova att Bästeträsk inte kommer att drabbas. Vattenförsörjning på norra Gotland kan faktiskt vara hotad.  Oavsett hur hårda villkoren är och oavsett vilka kontrollprogram som inrättas.

Med tanke på denna osäkerhet tycker jag att Nordkalk gott kunde ha väntat med att starta arbetena tills Högsta domstolen sagt sitt. Det kan inte handla om mer än ett par månader.

Det hade inte varit för mycket begärt. Då hade man sluppit de scener som snart kommer att utspela sig.

Sedan tycker jag en sak till: De som demonstrerar, fältbiologer och andra, borde hålla sig för goda för att trumma på med nationalistiska argument som att ”det finska bolaget” Nordkalk ska ta kalken från vårt svenska Gotland och sälja det till (skumma) stater som Ryssland.

Slikt tal gynnar bara högerextrema grupper. Det finns redan sådana exempel på nätet. Vad spelar det för roll vem som äger Nordkalk? Blir skadan på Ojnareskogen mindre om bolaget är svenskägt?

Ytterst handlar det förstås om jobben och om tillväxten. Det kan mycket väl vara så, som Nordkalk säger, att kalkbrytningen på Gotland läggs ner om inte just Bungekalken får brytas. Ett antal jobb försvinner.

För Gotland är det ingen katastrof. Regementen har lagts ner, båtfirmor gått i konkurs, men befolkningen lever vidare. På något sätt. Även de anställda på Nordkalk klarar det, även om det förstås blir en svårt tid.

Kalken behövs, säger man också. Inte minst för olika miljövårdande processer.  Det stämmer, men det finns kalk på andra håll, bortom Gotland. Jag säger inte att man ska flytta miljöproblemen från Ojnareskogen till Polen.

Jag säger bara att det finns mer kalk i världen. Men inte just där Nordkalk vill bryta.

Låt alltså skogsmaskinerna stå stilla ett tag till. Låt polisen åka tillbaka till fastlandet. Låt Högsta domstolen pröva saken.

 

Läs hela inlägget »

Först en bandynyhet. VSK:s första match i årets World Cup spelas i Västerås, inte i Sandviken där turneringen annars avgörs. VSK möter ryska Neftyanik från Chabarovsk i ABB Arena onsdagen den 10 oktober. Anledningen till ”utlokaliseringen” är förstås att två grönvita spelar i det ryska laget, de nyblivma proffsen Tobias Holmerg och Stefan Edberg.

Skrev om Skepparbacksskolan i serien frågor om förr i VLT i dag. Västerås första folkskola, byggd 1870. Bygget föregicks av en strid i fullmäktige. Det fanns ett färdigt förslag att bygga folkskolan i två hus på gamla hospitalstomten längs Lillån (senare Munkgatan). Fasadritningen är vacker. Men tobaksfabrikören Sundin tyckte att det var bortkastade pengar. Staden borde sälja den centrala tomten vid Lillån till hugade spekulanter och i stället bygga billigare och bättre i sluttningen upp mot Mariaberget. För säkerhets skull skänkte Sundin marken till staden.

 

Fasadritningen till folkskolan (ett hus för pojkar, ett för flickor) vid Lillån.

 

Skepparbacksskolan finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick i dag. Men de röda markiserna för fönstren är förstås senare tiders påfund.

Skeppatbacksskolan invigdes 1870.

 

När diskussionerna om skolan fördes på 1860-talet höll folkskoleeleverna till i den mörka medeltida hospitalskyrkan, med gaveln mot Svartån. Det lär finnas en tavla nånstans som visar hur det såg ut inne i kyrkan. Vore roligt att se den. Här syns kyrkan på en av de få bilder som finns från 1870-talet. Kyrkans ljusa gavel syns bakom herrarna på Fiskartorget. Där bakom, vid kyrkan, gick Lillån in till höger. Framför kyrkan syns också ett par av de äldre trähus som låg på hospitalstomten och som tidigare hade inrymt både sjukhus och fattighus.

Fiskartorget med hospitalskyrkan i bakgrunden, troligen 1870-tal.

 

Nog om dettta. Nästa projekt i utforskandet av Västerås historia gäller broar. Jag har fått en bild från Christian Hedberg som i 30 års tid undrat över ett brofundament i Svartån som han sett när han slagit ut från hål 9 på Västerås golfklubb. Hovdestalund ligger på andra sidan. Någon som har en idé om vad det kan vara för bro?

Mystiskt brofundament i Svartån. Foto: Christian Hedberg.

 

Måste visa en tavla igen. En fin och stor Elsa Celsing som sitter inne i Öhrmans konditori vid Stora torget. En ung kvinna läser ett brev med ett drömmande uttryck. Kuvertet ligger på golvet. Resten får vi fantisera om.

Elsa Celsing, Öhrmans konditori.

 

Så en fråga till. I bildgömmorna finns den här träkåken med vidhängande magasin med vällingklocka. Jag har ett svagt minne av ett liknande hus, men kan inte placera det. Det verkar ha använts av föreningar mot slutet av sin levnad. Eller finns det rentav kvar?

Var och vad? Foto: SBK, stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

« Nyare inlägg - Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers