Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Kokpunkten’

Jag skrev (som omväxling) om Kokpunkten och om Lögarängen för en kort tid sedan. Jag hade hört att Lögarängen förmodligen måste rivas och byggas upp igen och att en högt uppsatt politiker beklagade att det gått för fort när ledningen i Stadshuset skrev om avtalet för Kokpunkten med Peab utan att höra med fullmäktige. Nu säger Per Lithammer, ordförande i kultur- idrotts- och fritidsnämnden (hopplöst namn på en politisk nämnd) i VLT: ”Från början var där någon 25-metersbassäng i planeringen som inte finns kvar…”.

En politikers uttalande bör alltid kontrolleras. Det gjordes uppenbarligen inte här. Om man går till avtalet från 2006 (alltså inte ”planeringen” utan till det av fullmäktige beslutade avtalet) står det klart att Kokpunkten ska innehålla TVÅ 25-metersbassänger för motionssim bredvid äventyrsbadet. Två Kristiansborgsbassänger, alltså. Två bassänger som säkert kunde ha kommit till användning. Dessa bassänger raderades bort ur det nya ”tilläggsavtalet” utan offentlig debatt, utan politiska beslut och utan ekonomisk kompensation i avtalet. Skattebetalarna ska även i fortsättningen betala 12-15 miljoner om året i 25 år. Samtidigt som Lögarängen måste byggas om.

Här kommer en vision från 1 maj 1937 när Carl Henning presenterade ett förslag på en 100-metersbassäng vid Stensborg, dagens Lögarängen. Den framåtsyftande Henning, som var ordförande i byggnadsnämnden och Tekniska verken, ansåg att ett modernt bad där kunde kombineras med bad i Mälaren. Klippet har bevarats av sonsonen Lars Henning.

 

VLT maj 1937.

VLT maj 1937.

 

När vi ändå pratar om Carl Henning. Ni vet ju att han också var en framstående amatörfotograf som tog fina färgbilder redan på fyrtiotalet. Här kommer en bild från den nya Aseastaden på Gideonsberg, som växte upp några år in på fyrtiotalet. Någon kanske känner igen sig?

 

Gideonsberg på fyrtiotalet. Foto: Carl Henning.

Gideonsberg på fyrtiotalet. Foto: Carl Henning.

 

Och, ja, ni har förstås listat ut att bildgåtan i föregående inlägg visade Karlsgatan norrut på 1910-talet. Hästens nos pekar mot entrén till dagens museum, som Ingvarv Selin mycket riktigt påpekar. Här en annan trevlig bild ur den Sjöbergska samlingen. Bommarna vid Pilgatan på tjugotalet eller trettiotalet, Arvidverkstaden (Bombardier) har ännu inte byggts.

 

Pilgatan mot väster. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

Pilgatan mot väster. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Läs hela inlägget »

Att bygga ett bad

Träffade en högt uppsatt politiker här i Västerås i går. Han sa att jag hade ”rätt om Kokpunkten, det gick för fort, förändringen av det gamla avtalet borde ha tagits upp i fullmäktige…”. Politikern hade fått insikten bekräftad nu när Lögarängsbadet måste rustas upp. ”Vi kan inte bara rusta upp Lögarängen, vi måste förmodligen riva och bygga nytt”.

Ett förslag om detta är på väg till demokratisk behandling. En politisk nyhet av bästa kaliber. Staden måste riva och bygga nya bassänger på Lögarängen. Det hade förstås varit ett utmärkt tillfälle att kombinera ett nybygge med ett äventyrsbad och med den sandstrand som planeras. Varken Lögarängen eller Kristiansborg kan ju ersättas av den nya Kokpunkten, även om det var meningen från början.

 

"Arbetarbadet" vid Lögarängen 1897. Foto: Anshelm Svartz, Länsmuseet.

”Arbetarbadet” vid Lögarängen 1897. Foto: Anshelm Svartz, Länsmuseet.

 

När det första avtalet med Peab skrevs om Kokpunkten 2006 var politikerna noga med att foga in i texten att badet i det gamla ångkraftverket även skulle innehålla en motionsdel. Två 25 metersbassängerför simträning och motion skulle till exempel anläggas vid sidan av äventyrsbadet.

”De där bassängerna är ju borta ur den nya versionen”, suckade politikern och såg ut som om han undrade vad som egentligen hände när kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson på egen hand skrev ett ”tilläggsavtal” med Peab 2011. Utan att informera allmänheten och utan att fråga fullmäktige ströks motionsdelen helt sonika ur paketet. I det ursprungliga avtalet fanns en spa-avdelning på 2 200 kvadrat med bland annat två 25-metersbassänger UTÖVER äventyrsbadet. I tilläggsavtalet finns bara et spa/relaxavdelning på 300 kvadrat INKLUDERAD i äventyrsbadet.

För detta har stadsledningen lovat minst 12,5 miljoner om året i 25 år till Peab, eller till det bolag som Peab säljer Kokpunkten till. Minst en halv miljard. Oavsett vad som händer med den kommunala ekonomin. Två sådana bidragsår motsvarar hela driften av Västmanlands Teater.

Jag ska inte tjata om allt annat som försvann med det nya avtalet, påskrivet i hemlighet. Vill bara stillsamt påpeka att poängen med det första avtalet 2006 var att ett äventyrsbad skulle bidra till ett bevarande av de museala delarna av ångkraftverket och till utvecklande av ett vetenskapligt Energy Science Center. Inget äventyrsbad utan den vetenskapliga delen, och vice versa. Den kopplingen togs bort i den hemliga processen med ”tilläggsavtalet”. I praktiken kan den gamla tegelhögen stå där och förfalla medan bidragen tickar in till äventyrsbadet i en utriven del. ”Vi har styckat elefanten”, som en nöjd Peabchef sa på en kulturarvsdag på museet i höstas. På min fråga vad som ska göras med de två stora pannorna i det höga pannhuset närmast vattnet, om det i en obestämd tid ska byggas ett hotell där,  svarade han att det inte fanns några pannor kvar där.

Det gör det. Två stycken. Dessutom byggnadsminnesförklarade.

 

 

Läs hela inlägget »

Ett påhopp mitt i alltihop

Jag vet inte om jag ska bry mig. Borde strunta i det. Det har hänt mycket annat och viktigare det senaste dygnet. Men påhoppet var så infamt att jag inte kan låta bli att svara.

I en krönika i dag på VLT:s kultursida beskylls jag av kulturredaktören Kersti Bergold för att hota kulturarvet och gå i tankesmedjan Den nya välfärdens ledband. Vi som överklagat bristen på demokratisk process kring Kokpunkten skulle alltså hota Ångkraftverkets kulturarv.

Är det inte precis tvärtom?

Jag har överklagat det nya avtal som staden skrev med Peab, utan att höra fullmäktige, där det gamla avtalets samband mellan de museala delarna och badet klipptes av. Om det var någon poäng med det första avtalet 2006 så var det ju att byggandet av äventyrsbadet skulle kopplas till en upprustning av ångkraftverket. Detta klarade inte Peab av. Därför klippte man helt sonika banden med kulturarvet. Det får gå hur det vill med det. Äventyrsbadet ska komma i första hand.

Har VLT:s kulturkrönikör grävt i detta? Har hon haft synpunkter? Vet hon vad som hänt? Eller tror hon rentav fortfarande att driftsbidrag på minst en halv miljard kronor av skattepengar under 25 år till ett privat badhusbolag ska rädda ”kulturarvet”? Jag vill påstå att jag är den som påtalat detta i VLT. Det är jag som har berättat om det nya avtalet, och den odemokratiska hanteringen av det, i debattartiklar. Kulturkrönikören borde vara glad över att den debatten väckts, i stället för att måla ut mig som kulturarvets dödgrävare.

Så det där med Den nya välfärden. Det är riktigt att jag får juridisk hjälp av tankesmedjan. Jag har väckt frågan om upphandlingen gått rätt till. Tankesmedjan har hakat på. Jag behöver inte dela alla deras synpunkter för att tacka ja till en juridisk kompetens som jag annars skulle behöva betala dyra pengar för.

Lika litet som Kersti Bergold behöver känna dåligt samvete för att hon under alla år betalats av privat kapital i en liberal tidning för att skriva om kulturarv och annat.

 

Nya pannhuset från ”sjötippen”, som Lillåudden kallades, 1950. Byggnaden mellan turbinhallen till vänster och pannhuset till höger har rivits ut för äventyrsbadet. Foto: Vattenfall.

 

Vad är det viktiga som hänt? Jo, jag måste väl berätta att jag blev farfar i går igen, för tredje gången. Johan och Kristiinas tredje barn, Vera, föddes på Västerås BB i går. Hon vägde respektabla 4,6 kilo och kunde ganska snart betrakta världen med den sunda skepsis som hör till ett kritiskt öga. Välkommen Vera! Det betyder sanning på latin.

 

Vera Eivor Senja Koistila-Lif. Foto: Johan Lif.

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Jag, en rättshaverist?

Jag hade inte tänkt överklaga förvaltningsrättens dom om Kokpunkten. Men gör det i alla fall. Jag ska försöka förklara varför. Först en kort repetition.

Förra året beslutade kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson att skriva ett nytt avtal med Peab om Kokpunkten. De gjorde det på egen hand, utan att fråga fullmäktige. Trots att det nya avtalet på väsentliga punkter avvek från det  ursprungliga avtalet med Peab, som fullmäktige godkände fem år tidigare och som Peab aldrig klarade av.

Det nya avtalet ändrade utseende, storlek, innehåll och skiljde dessutom den museala/vetenskapliga delen från äventyrsbadet.

Jag överklagade. Menade att även ”tilläggsavtalet” borde ha prövats i demokratisk ordning av fullmäktige. Det tyckte förvaltningsdomstolen också, när den sent omsider kom med sin dom tidigare i somras. Persson och Ericsson kunde inte anses ha fått något uppdrag att besluta om en sådan stor förändring.

Men förvaltningsrätten tvingades ändå avvisa överklagandet eftersom det inte fanns något beslut att överklaga! Det nya uppgörelsen med Peab sågs som ett ”civilrättsligt avtal”, som kommunstyrelsens ordförande och stadsdirektören fattade med stöd av den  generella delegation som firmatecknare de fått av kommunstyrelsen.

I princip skulle alltså två ”firmatecknare” kunna skriva vilka avtal som helst utanför den demokratiska beslutsordningen.

Jag frågar nu kammarrätten om den synen på delegation verkligen stämmer. Så illa kan det väl inte vara?

Kommunstyrelsen hade gett Persson och Ericsson en generell rätt att besluta på delegation. Men de beslutade på uppdrag av kommunstyrelsen. De fattade alltså beslut! Och sådana beslut ska protokollföras, anslås och kunna överklagas. Bara enkla verkställighetsbeslut kan fattas utan sådan formalia. Förvaltningsrätten har redan slagit fast att detta inte kunde ses som bara ren verkställighet. Här handlade det om ett i väsentliga stycken nytt avtal.

Förvaltningsrätten väljer att blunda för delegationen och ser det som ett civilrättsligt avtal. Jag ser det som ett delegationsbeslut som fattats i kommunstyrelsens namn och som alltså fortfarande kan överklagas så snart det protokollförs.

Hängde ni med?

Jag inser förstås att jag kan ses som rättshaverist. Till och med en tung riksdagsman bad mig i våras att hålla tyst. Alla politiker är ju eniga om att pytsa in 12-15 miljoner årligen i 25 år till det privata äventyrsbadet. Och bygget är redan i gång och kan inte gärna stoppas.

Jo, så är det. Men det finns också viktiga demokratiska principer att slå vakt om.

Det fanns starka intressen att få igång bygget utan en ny tidsödande politisk process. Någon kunde ju få för sig att fråga hur årliga badtjänster för miljoner kunde köpas utan upphandling.

”Vi behöver inte upphandla”, sa Ulla Persson i en radiodebatt med mig i somras. ”Jo”, sa jag. ”Nej”, upprepade hon.

Jag skulle förstås ha replikerat: ”Om det inte ska ses som upphandling är det ju ett bidrag till privat verksamhet. Och sådana får man inte dela ut enligt kommunallagen.”

Med detta lovar jag riksdagsmän och andra att hålla tyst.

För den här gången.

 

Vårfloden 1916 när ångkraftverket byggs. Långt före Kokpunkten. Foto: Vattenfall.

Läs hela inlägget »

Kommledningen hanterade Kokpunkten fel.

 

I dag kom domen i förvaltningsrätten om Kokpunkten. Efter mer än ett års väntan. Rätten anser att kommunledningen gjorde fel. ”Tilläggsavtalet” med Peab förra året rymdes inte alls inom det avtal som fullmäktige beslutade om fem år tidigare.

Det var precis vad jag påpekade i mitt överklagande av det beslut som inte var ett beslut men som borde ha varit ett beslut, om ni förstår vad jag menar.

Ändå kommer rätten till slutsatsen att den måste avslå både mitt och Leif Karlssons överklagande. Varför då, undrar man.

Jo, eftersom det tilläggsavtal som kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson skrev på inte rymdes inom det gamla fullmäktigebeslutet, tvärs emot vad kommunens jurist hävdade, så finns det heller inget nytt avtal att pröva i strikt kommunrättslig mening.

Goddag yxskaft, kan man tycka. Kommunledningen gjorde fel, men beslutet kan inte prövas eftersom det inte var något beslut.

Tilläggsavtalet, som binder skattebetalarna i Västerås vid ett 25-årigt driftsstöd till i halvmiljardklassen till ett privat badhusbolag är att betrakta som ett civilrättsligt avtal som tecknats för kommunens del av Persson och Ericsson. Inte av någon demokratiskt vald församling, således.

Där är själva kärnan.

De folkvalda fick aldrig någon chans att pröva innehållet i tilläggsavtalet. Det borde de ha fått, det har hela tiden varit min poäng.

I tilläggsavtalet raderas det tidigare sambandet bort mellan badet och den museala/vetenskapliga delen. Tidigare förutsatte delarna varandra, nu kan de seriösa delarna få vänta hur länge som helst.

Ytorna minskades också, liksom tidigare löften om innehållet i badet.

Förvaltningsrätten håller med mig.

Sådana stora och avgörande tillägg till avtalet från 2006 ryms inte inom fullmäktiges ursprungliga beslut, skriver förvaltningsrätten på sin juridiska prosa:

”Förvaltningsrätten finner i motsats till kommunen att ingåendet av tilläggsavtalet innefattar så stora inslag av självständig prövning att det inte kan vara fråga om en ren verkställighetsåtgärd inom ramen för det tidigare samarbetsavtalet.”

Ulla Persson och Monica Ericsson hade inget uppdrag, ingen delegation, att skriva något nytt avtal. Rätten konstaterar också att tillägget inte heller anmäldes eller dokumenterades enligt bestämmelserna i kommunallagen.

Rätten konstaterar att det ”således finns klara brister i kommunens hantering och dokumentation av beslutsgången i ärendet”.

Jag kan alltid säga: Vad var det jag sa? Men vad hjälper det.

Nu sitter vi där med ett civilrättsligt avtal som inte prövats demokratiskt, och som binder skattebetalarna i 25 år.

Vare sig de politiska partierna vill det eller inte.

Men de kanske vill det, eftersom ingen tycks våga ha synpunkter vare sig på innehåller i tilläggsavtalet eller på hur stadshusledningen skött det.

Sedan tycker jag en sak till. Om det nu borde ha fattats ett nytt beslut, så borde förvaltningsreätten inte ha dröjt över ett år med att påpeka det.

Det är också en demokratisk brist.

Läs hela inlägget »

Gick förbi gamla ångkraftverket. Kokpunkten byggs. Men inget görs åt de omgivande pannhusen. Bad å ena sidan, teknik/museum/vetenskap å den andra. De är numera två skilda projekt. Ett år har snart gått sedan jag kritiserade det nya väsentligt förändrade avtal som ledningen i Stadshuset skrev med Peab utan offentlig debatt och utan nya politiska beslut. Innehåll förändrades, kopplingen mellan de två delarna försvann.  I juni förra året överklagade jag det kommunalrättsliga förfarandet till förvaltningsrätten in Uppsala. Jag väntar fortfarande på svar. ”Vi har flyttat och haft mycket att göra, men det kommer ett beslut”, fick jag som svar när jag kontaktade rätten för ett par veckor sedan. Jag tycker det är otillständigt. En medborgare som har synpunkter på ett kommunrättsligt agerande bör få svar omgåendet. Inte efter närmare ett år. Eller kanske längre än så. Det är inte bra för demokratin.

Förvaltningsrätten har inte tid. Vem bryr sig om demokratin?

Mälardalens högskola har problem. I tidskriften Fokus rankning av landets högskolor kommer Mälardalens högskola på 23:e plats. Trea från slutet. Trist läsning. Jag väntar på den lokala debatten om högskolans framtida roll.

Men nu ska vi vara snälla. Politikerna vill ju väl. De delar ut ljus på stan för att folk ska gå hem och släcka lamporna en timme. Sägs vara bra för miljön. Vi glömde bort det. Vi är usla människor. Vi satt och såg på S3E7 av West Wing, Vita huset, en av tidernas bästa teveserier. Säsong tre alltså, episod sju. Det var bara några veckor sedan jag lärde mig det där fikonspråket, ännu ett sätt att kommunicera snabbt på de sociala medierna.

Vita huset, värd en repris. NBC Series.

Har tänkt på den där bilden av Slottsträdgården som Hans Wennerström skickade häromdan. Ska försöka skriva en artikel om den debatt som trots allt var på sextiotalet när dåtidens styrpinnar i Stadshuset bestämde att Cityringen skulle dras rätt igenom Slottsträdgården söder om Slottet. Alla var inte med på tåget, om man säger. Återkommer till det. Jag plockade fram ännu en gammal bild av Slottet med trädgården och med det vatten som fanns i parkens södra del. Och som fortfarande finns där. Ruddammen kallas vattensamlingen, enligt Ingvar Selin. Här kommer två bilder som för tankarna tillbaka till den offentlig oas som knappt någon längre bryr sig om.

Slottstträdgården på trettiotalet. Foto: Ernst Blom.

Den avklippta Slottsträdgården i dag, mellan järnvägen och Cityringen.

Den här korsningen försvann också när Södra Ringvägen ersattes av Cityringen.

Södra Ringvägen från Hamngatan. Ett stycke Västerås som är borta. Foto: SBK-bilderna, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Jag vill inte vara som en rättshaverist. Tycker jag sagt mitt om Kokpunkten. Men jag måste bara få kommentera dagens uppslagna artikel i VLT om att bygget nu är på gång, det bygge som kan kosta skattebetalarna en halv miljard. En poäng med det första avtalet med Peab var ju att ångkraftverket skulle leva upp samtidigt. Bad och industriminne skulle utvecklas hand i hand. Det skulle bli Science center och industrimuseum och allt möjligt. Det ena förutsatte det andra. Det var rentav själva poängen.

Sen skrev kommunledningen ett nytt avtal i våras, utan att fråga vare sig kommunstyrelse eller fullmäktige (eller medborgarna), där detta samband helt sonika skrevs bort. Peab skulle slippa den besvärliga seriösa kopplingen med högskolor och annat. Poängen försvann, nya separata bolag bildades, som gör det möjligt för Peab att sälja badet utan att något hänt med det sakta förfallande asbestbemängda kraftverket.

Nej då, försäkrade ansvariga kommunalråd, så är det inte alls. Kopplingen skulle minsann finnas kvar. Nu kan vi läsa att det inte finns några planer alls för fortsättningen. Badet kallas till och med för ”ett hus i huset”. Dessutom verkar det som om det ska bli ett Science Center i gamla rådhuset/konstmuseet. Jag var en av dem som överklagade beslutshanteringen (eller rättare sagt ickebeslutshanteringen) till förvaltningsrätten. Vi väntar fortfarande på svar.

Nya varmbadhuset på Trädgårdsgatan byggdes 1910.

 

Nya varmbadhuset, vykort 1911.

Läs hela inlägget »

Vissa dagar går allt snett. I dag var en sån dag. Vi ska åka till Tanzania om en månad och skulle ta en spruta mot gulsot. I Västerås finns privata Aros Vaccination på Stora gatan som tjänar pengar på oss som vill slippa boka tid på infektionskliniken. Dom skulle öppna 17.30 i dag. Vi kom dit några minuter efter 17.30. Väntrummet var nästan fullt. Minst tio personer. Inget hände, det var trångt, någon hostade och snörvlade i soffan bredvid. Kände mig som i en flygplanskabin där bacilluskerna flyger omkring med luftkonditioneringen.

Vad värre var: det stackars biträde som skulle hålla ordning i sprutrummet bakom kulissen hostade ännu värre. Värsta skrällhostan. ”Här får man gratis smitta”, sa en lustigkurre intill kaffeautomaten.

Jag stålsatte mig för att stå ut med skrällhostan, om vi bara fick komma in. Men ingen släpptes in. ”Sköterskorna är på väg”, ursäktade sig biträdet med hostan. ”Dom har nog fastnat i trafiken.” Kanske jobbar dom inom landstinget och knäcker extra på den privata mottagningen. Där satt och stod vi, den ena efter den andra kom in i väntrummet, trängseln ökade. När tjugo minuter hade gått och ingen sköterska kommit gick vi. Orkade inte längre.

Aros Vaccin omsatte 3,2 miljoner kronor 2009. Kunderna kommer, vissa går.

På väg hem hade en tjomme blockerat utfarten på Cityringen vid rödljuset vid Västgötegatan och nere på Hamngatan höll jag på att krocka med en tjej som styrde medan hon fipplade på mobiltelefonen. Inte blev det bättre av de där ständiga vägarbetena på Kungsängsgatan i höjd med silon. Varför gräver stan alltid just där? Jag vet att det finns rör i marken, men nån gång borde dom väl vara åtgärdade. Som vanligt blir det köer, gångtrafikanter och cyklister leds på de mest fantasifulla omvägar, samitidgt som dom som jobbar med gatan bara tycks arbeta kontorstid. När det ska göras ingrepp i en så stor trafikled borde det jobbas dag och natt.

Eviga vägarbeten.

 

Och om jag nu får fortsätta mitt gnäll, jag är på det humöret som ni förstår. Hur kan stan tillåta, vare sig marken är kommunal eller inte, att det öde kvarteret mellan järnvägen och Kungsängsgatan ser ut som en ovårdad slyskog på ryska Karelen? Det är ju bland det första besökarna ser av vår stolta stad. Ut med röjsaxen! Någon måste ha ansvaret.

Slyslum framför Bombardier.

 

Jaha, och på Björnövägen står en patetisk provisorisk träskylt sen ett par veckor och visar vägen till Peabs stolta projekt Kokpunkten. Peab har kanske inte råd med mer. Bolaget är indraget i den stora mutskandalen kring bygget av Swedbank Arena i Solna där storägaren Erik Paulsson är åtalad. Företaget står också inför tuffa tider ekonomiskt, skriver SvD i en börsblogg. Tidningen Veckans Affärer kallade nyligen Peab för ett ”finansiellt korthus” i en analys. Bolaget är högt belånat med en nettoskuld på 7,5 miljarder kronor. Men ett äventyrsbad ska det bli, med kommunala mångmiljonbidrag.

Kokpunkten ska sätta Västerås på världskartan.

 

Jag vet inte hur jag ska lugna ner mig. Litet tomatsoppa, kanske? Eller några gamla bilder, ja några gamla bilder får mig säkert att gå ner i varv. Jag letar bland stadsbyggnadskontorets ovärderliga rivningsbilder… och hittar den här:

Köpingsvägen nedanför Sundemans backe, Valaffisch för Centerpartiet och Gunnar Hedlund. "Min" kiosk på andra sidan. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

 

Och den här, från Repslagargatan, som går parallellt med Köpingsvägen. Jag växte upp på den gatan men lyckades aldrig lära känna nån så att jag kunde komma in i det här huset. Det hade säkert varit spännande.

Repslagargatan, sent femtiotal eller tidigt sextiotal. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Läser att det blir allt svårare för kommunen att få ihop budgeten för nästa år. Vinden har vänt, skatteunderlaget minskar, en ny kris väntar. Nu måste det sparas. En sak kan man inte spara på framöver: de årliga 12-15 miljonerna till det privatägda äventyrsbadet, i 25 år. Miljonerna måste betalas, vare sig kommunen har råd eller inte. Avtal är avtal. Är det bra? Ni vet vad jag tycker.

 

Men Alex gillar säkert vattenrutsch.

 

Fullt hus hos SPF Rudbeckius i Ansgarskyrkan i går. Säsongens föreläsningar om Minnen av en stad har börjat.

160 pensionärer på plats i källaren under Ansgarskyrkan.

 

Det finns en bild som alltid väcker samma sus av vemod och minnen. Det är en bild som doftar av rökt skinka, ost och fisk. Den här:

Saluhallen för sextio år sedan. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

Bilden från Saluhallen dyker nog upp bland bilderna i Stadsbibliotekets hörsal i morgon, lördag, kl 20, när jag ska prata om ”Västerås i mitt hjärta” och visa ”nya gamla bilder”. Man kommer inte ifrån den bilden, hur många gånger den än visas. Annars är det ett till stora delar specialsammansatt program till Kulturnatten. Jag ska berätta om var man kan hitta bilder här i stan. Som den här, hämtad ur den Sjöbergska samlingen i Stadsarkivet.

Studenter på Stora gatan framför Hygrells järnhandel, 1930-tal. Foto: Sjöbergska samlingen i Stadsarkivet.

 

 

Läs hela inlägget »

Kvällarna blir allt mörkare, på Kulturnatten nästa lördag brukar det vara riktigt höstlikt svart. Jag ska prata och visa ”nya gamla bilder” från Västerås (som det står i programmet) i Stadsbibliotekets hörsal på kvällen. Många har hört mina tidigare föredrag om Minnen av en stad, så jag tänkte leta fram andra bilder. Vi får se hur det lyckas. I dag blev jag avbruten på eftermiddagen när två barnbarn stormade in och propsade på att få höra Barbie Girl av en dansk grupp som kallar sig Aqua. Denna märkliga låt, som musiktidskriften Rolling Stone’s läsare utsett till ”nittiotalets sämsta”, skulle prompt spelas på min dator… om och om igen.

Arbete med kärt förhinder.

 

När jag letar efter de där nya gamla bilderna hittar jag förstås många antikvariska pärlor. I den Sjöbergska bokhandelns samling i Stadsarkivet finns till exempel en bild av Arosvallen från söder som jag aldrig sett förr. Eftersom de Sjöbergska bilderna som regel är från slutet av av tjugotalet eller början av trettiotalet gissar jag att den här bilden är från Arosvallens invigning 1931. Kolla naturen till höger, mot öster och nordöst. Inte ett hus! Kan det vara ladugårdar som hörde till Kristiansborgs gård? Men vad är det för mystiska halmtak som syns på den andra bilden?

Arosvallen, kanske 1931. Foto: Den Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Delförstoring. Foto: Den Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

För övrigt kan jag berätta att Kokpunkten var en punkt på dagordningen på den socialdemokratiska arbetarekommunens representantskapsmöte i måndags. Gamla Gardet protesterade och lanserade sitt eget förslag om Nöjets gröna ängar, med ett kommunalt äventyrsbad nere på Lögarängen. Men de styrande i partiet lät sig inte bevekas. Kokpunkten ska ”sätta Västerås på kartan” och Peab hade bjudits in för att visa hur fint allt skulle bli. Stämningen rapporterades bitvis som hätsk. Om det nu råder sådan samstämmighet i partiledningen kan jag inte låta bli att undra varför man inte vågade lägga fram förslaget för ny politiskt prövning när Kokpunkten plockades fram igen i våras, i väsentligt ändrad form, efter fem års tystnad. Kan det vara av rädsla för att någon skulle pröva lagligheten av direktupphandlingen?

Förresten, vet ni att de 12 eller 15 miljoner som kommunen ska stötta det privata badet med varje år är betydligt mer än vad hela Konstmuseet kostar…

Läs hela inlägget »

Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers