Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för augusti, 2012

Har skrivit hela dan. Litet körigt just nu. Mörkt ute. Undrar om det inte regnar. Har slötittat litet på Robin Hood med Russell Crowe och Cate Blanchett. Riktigt sevärt. Nu är det reklamavbrott. Orkar inte blogga, men fick ett tacksamt message på Facebook från Göte Hamplin. Han vill gärna se mer av gamla Västerås. Så nu sitter jag här. Men först några ord om Ojnareskogen. Det rör på sig. Jag trodde inte att motståndarna mot kalkbrottet skulle kunna mobilisera sådan kraft och sådan uppslutning. Jag beundrar dem. Jag sviktar i min tro att lagen måste ha sin gång. Det verkar allt mer som om lagen inte är bra skriven, och som om Miljööverdomstolen gjort ett misstag. Nordkalk borde faktiskt ställa undan alla sina maskiner i väntan på att Högsta domstolen säger sitt. Det är inte för mycket begärt.

Ojnareskogen i juni, innan bråket började.

 

Jag kunde inte låta bli att mickla litet med en annan bild från Stenkusten, när jag ändå höll på. Jag gillar den där ekan som någon dragit upp på stranden för att låta den förtvina i frid. Jag har visat båten förut, i färg. Här kommer en svartvit variant.

Grostäde, Stenkusten.

 

Jag skrev om Skepparbacksskolan. Hans Wennerströms pappa gick där en gång i en tid när klockorna ännu inte var digitala. Den här bilden är från 1931 när pappan gick i fjärde klass. Så skriver Hans: ”Om vi med förstoringsglasets hjälp läser på svarta tavlan så står det ‘Vattenfyllt gruvschakt’ och ‘Rullstensås’. Det var alltså detta som magister Nordlund lärde eleverna i fjärde eller femte klass. Min far sitter i främre raden med bara ben och nedrullade strumpor. Stående som andre man från vänster är Knut ”Knåla” Andersson. Klockan på väggen visar halv tre den eftermiddagen.”

Skepparbacksskolan 1931. Foto: Hans Wennerströms samling.

 

Vill ni veta namnen på eleverna så kan jag lägga ut dem också. Hans Wennerström har ordning på sina papper.

Regnet trummar på fönstret. Reklampausen är slut. Undrar hur det går för Robin? Slutar detta mellanspel med att lägga ut ett par delförstoringar av bilder från slutet av tjugotalet, eller början av trettiotalet. Det är spännande att göra delförstoringar, man kommer närmare det vardagliga livet på något sätt. Först en bild på några barn framför en av de första Konsumbutikerna i stan, Kooperativa föreningen. Jag är inte säker, men jag tror att butiken låg på Köpingsvägen. Sedan kommer två sällan sedda fotografier från Oxbacken, först ovan krönet, sedan nedanför. Undrar om det inte är en Konsumbutik där också, Konsumtionsföreningen Svea.

 

I Konsums barndom. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Ovan Oxbacken. Kolla kiosken. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Nedanför Oxbacken. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

En extrablogg om Ojnareskogen

Det blir två bloggar i dag. En för er som vill läsa om gamla Västerås, den är redan utlagd. Och så den här, om något om händer på Gotland och som kommer att synas i alla medier de närmaste dagarna.

Tidigare i somras skrev jag om demonstrationerna mot Nordkalks tänkta kalkbrott i Ojnareskogen nära Bunge på norra Gotland. Jag anade att riksmedia skulle vakna. Nu har de vaknat.

I morgon, tisdag, ska Nordkalk på nytt börja hugga skog för det transportband som ska förbinda brottet med hamnen och kalkugnen i Storugns vid Kapellshamnsviken. Ett 70-tal poliser har skeppats över från fastlandet för att se till att inga demonstranter stoppar skogsmaskinerna.

Det kommer garanterat att bli bra bilder för media. Demonstranterna kommer lika garanterat att förlora. Så är det och så måste det vara. Staten måste upprätthålla sitt våldsmonopol för att lagarna ska efterlevas.

Nordkalk har lagen på sin sida.

Ojnareskogen har blivit ett demokratiskt dilemma. Vilka har rätt att sätta sig över lagen?

Kalk har brutits på norra Gotland sedan urminnes tider. Nordkalk bryter där nu, i skogen ovanför Storugns. Men just den kalk som bolaget vill ha håller på att ta slut. Det finns mer, längre in i tallskogen, närmare Bunge och Fårösund och framför allt närmare Gotlands största insjö, Bästeträsk, med sin ovärderliga reservoar av kristallklart dricksvatten.

Ojnare källa.

 

Nordkalk vill öppna ett nytt, stort brott, 25 meter djupt och större än Visby innerstad. Bolaget fick redan för något år sedan tillstånd till brottet och till brytningen. Ärendet gick ända upp till högsta miljöinstans och Högsta domstolen medgav ingen överprövning av tillståndet.

Det striden handlar om nu, är de villkor som ska gälla för det tillstånd som redan finns. Flera tunga instanser, som Naturvårdsverket och Miljödomstolen, har avvisat villkoren. De duger inte. Risken för vattnet har varit det tunga skälet.

Nordkalk överklagade till Miljööverdomstolen och fick rätt i början av sommaren. Villkoren godkändes, om än skärpta och till synes hårda.

Jag vägrar tro på konspirationsteorier om att ”målet medvetet togs upp när den kunnige domaren hade semester” och att Miljööverdomstolen skulle ha varit manipulerad på något sätt.

Domen har överklagats till Högsta domstolen, som ännu inte avgjort om saken får prövas eller inte. En begäran om inhibition avslogs dock i somras. Arbetena behöver alltså inte stoppas i väntan på ett utslag i HD. Nordkalk har all rätt att hugga träd i Ojnare.

Det gjorde bolaget också, för ett par veckor sedan, men stoppades av demonstrerande miljöaktivister.

Hit, men inte längre, kom skogsmaskinerna innan de stoppades för några veckor sedan.

 

Nu har polisen på Gotland begärt förstärkning.

Snart sätts saken på sin yttersta spets. Ska rättssamhällets beslut gälla? Eller ska några kunna sätta sig över lagen med sin övertygelse att lagen är fel, att rättssamhället fattat ett felaktigt beslut?

Om det bara hade handlat om Ojnareskogen hade jag inte upprörts så mycket av det rättsliga utslaget.  Jag har bott i de där krokarna varje sommar i över 20 år. Jag vet att det är ett vackert område, med tallskogar, hällmarker och myrar. Jag vet att där finns en rik flora.

Men jag vet också att det är marker där folk sällan rör sig. Stränderna lockar mer, om man säger. Jag vet också att det blir gott om tallskogar och hällmarker kvar och att brottet inte kommer att synas från allfartsvägarna.

Det som bekymrar mig är vattnet. Ingen tycks med säkerhet kunna säga hur grundvattnet påverkas och därmed kan ingen heller med säkerhet lova att Bästeträsk inte kommer att drabbas. Vattenförsörjning på norra Gotland kan faktiskt vara hotad.  Oavsett hur hårda villkoren är och oavsett vilka kontrollprogram som inrättas.

Med tanke på denna osäkerhet tycker jag att Nordkalk gott kunde ha väntat med att starta arbetena tills Högsta domstolen sagt sitt. Det kan inte handla om mer än ett par månader.

Det hade inte varit för mycket begärt. Då hade man sluppit de scener som snart kommer att utspela sig.

Sedan tycker jag en sak till: De som demonstrerar, fältbiologer och andra, borde hålla sig för goda för att trumma på med nationalistiska argument som att ”det finska bolaget” Nordkalk ska ta kalken från vårt svenska Gotland och sälja det till (skumma) stater som Ryssland.

Slikt tal gynnar bara högerextrema grupper. Det finns redan sådana exempel på nätet. Vad spelar det för roll vem som äger Nordkalk? Blir skadan på Ojnareskogen mindre om bolaget är svenskägt?

Ytterst handlar det förstås om jobben och om tillväxten. Det kan mycket väl vara så, som Nordkalk säger, att kalkbrytningen på Gotland läggs ner om inte just Bungekalken får brytas. Ett antal jobb försvinner.

För Gotland är det ingen katastrof. Regementen har lagts ner, båtfirmor gått i konkurs, men befolkningen lever vidare. På något sätt. Även de anställda på Nordkalk klarar det, även om det förstås blir en svårt tid.

Kalken behövs, säger man också. Inte minst för olika miljövårdande processer.  Det stämmer, men det finns kalk på andra håll, bortom Gotland. Jag säger inte att man ska flytta miljöproblemen från Ojnareskogen till Polen.

Jag säger bara att det finns mer kalk i världen. Men inte just där Nordkalk vill bryta.

Låt alltså skogsmaskinerna stå stilla ett tag till. Låt polisen åka tillbaka till fastlandet. Låt Högsta domstolen pröva saken.

 

Läs hela inlägget »

Först en bandynyhet. VSK:s första match i årets World Cup spelas i Västerås, inte i Sandviken där turneringen annars avgörs. VSK möter ryska Neftyanik från Chabarovsk i ABB Arena onsdagen den 10 oktober. Anledningen till ”utlokaliseringen” är förstås att två grönvita spelar i det ryska laget, de nyblivma proffsen Tobias Holmerg och Stefan Edberg.

Skrev om Skepparbacksskolan i serien frågor om förr i VLT i dag. Västerås första folkskola, byggd 1870. Bygget föregicks av en strid i fullmäktige. Det fanns ett färdigt förslag att bygga folkskolan i två hus på gamla hospitalstomten längs Lillån (senare Munkgatan). Fasadritningen är vacker. Men tobaksfabrikören Sundin tyckte att det var bortkastade pengar. Staden borde sälja den centrala tomten vid Lillån till hugade spekulanter och i stället bygga billigare och bättre i sluttningen upp mot Mariaberget. För säkerhets skull skänkte Sundin marken till staden.

 

Fasadritningen till folkskolan (ett hus för pojkar, ett för flickor) vid Lillån.

 

Skepparbacksskolan finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick i dag. Men de röda markiserna för fönstren är förstås senare tiders påfund.

Skeppatbacksskolan invigdes 1870.

 

När diskussionerna om skolan fördes på 1860-talet höll folkskoleeleverna till i den mörka medeltida hospitalskyrkan, med gaveln mot Svartån. Det lär finnas en tavla nånstans som visar hur det såg ut inne i kyrkan. Vore roligt att se den. Här syns kyrkan på en av de få bilder som finns från 1870-talet. Kyrkans ljusa gavel syns bakom herrarna på Fiskartorget. Där bakom, vid kyrkan, gick Lillån in till höger. Framför kyrkan syns också ett par av de äldre trähus som låg på hospitalstomten och som tidigare hade inrymt både sjukhus och fattighus.

Fiskartorget med hospitalskyrkan i bakgrunden, troligen 1870-tal.

 

Nog om dettta. Nästa projekt i utforskandet av Västerås historia gäller broar. Jag har fått en bild från Christian Hedberg som i 30 års tid undrat över ett brofundament i Svartån som han sett när han slagit ut från hål 9 på Västerås golfklubb. Hovdestalund ligger på andra sidan. Någon som har en idé om vad det kan vara för bro?

Mystiskt brofundament i Svartån. Foto: Christian Hedberg.

 

Måste visa en tavla igen. En fin och stor Elsa Celsing som sitter inne i Öhrmans konditori vid Stora torget. En ung kvinna läser ett brev med ett drömmande uttryck. Kuvertet ligger på golvet. Resten får vi fantisera om.

Elsa Celsing, Öhrmans konditori.

 

Så en fråga till. I bildgömmorna finns den här träkåken med vidhängande magasin med vällingklocka. Jag har ett svagt minne av ett liknande hus, men kan inte placera det. Det verkar ha använts av föreningar mot slutet av sin levnad. Eller finns det rentav kvar?

Var och vad? Foto: SBK, stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

En medeltida borgmästare

Bo Dahllöf var chef för Proaros här i stan vid sekelskiftet. Han ville nog bli stadsdirektör efter Kenneth Holmstedt. Men det blev Monica Ericsson, så Dahllöf drog till Gotland där han blev regiondirektör, en slags kombination av kommunchef och landstingschef. Elva år satt han i Visby. Jag vet inte om han längtade hem till Västerås, men nu har han i alla fall utsetts till stadsdirektör efter Monica Ericsson. I Visby spekulerades det att han skulle gå till Region Skåne, men det blev alltså den gamla hemstaden. Här kan han dock inte utses till medeltida borgmästare, som han blev i Visby 2007.

Bo Dahllöf som tysk borgmästare under medeltidsveckan i Visby 2007.

 

Det är grönt i city just nu. Regntungt grönt. Nästan som en tropisk djungel. Det här är faktiskt Svartån, fotograferad i går från bron vid Klippans parkering och uppströms.

 

Bruna Svartån i grönska.

 

Klippans parkering, förresten. Borde den inte heta Blue Moon Bar Parking? Klippan finns inte längre. Jag gillar inte parkeringen. Känns som om rutorna är trängre där än på andra håll. Jag får alltid tränga mig in och ut ur bilen, pressa mig ut, hålla in magen och be någon skydda bilen intill från min dörr. Eller också är det bara jag som blivit tjock och stel. Och så rinner motoroljan i vackra färger över asfalten. Undrar vart den tar vägen?

 

Klippans parkering.

 

Klippans parkering när Klippan fortfarande fanns. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

 

Var på möte med VSK Bandy i dag. Hjälper till med nyhetsbrev och sånt där. Optimismen är stor inom föreningen. Ekonomin är under kontroll och budgeten för säsongens sponsorsintäkter är på väg att nås redan innan säsongen startat. Inte undra på att krisande VSK Fotboll tittar avundsjukt mot bandykansliet. Kan fotbollen få hjälp av bandyn? Ett möte är planerat, men bandyn nöjer sig nog med att visa hur man kan göra för att driva en förening. Innan jag gick hittade jag en gammal lagbild. Jag föll förstås i trance. Henry Engström…. Lasse Pettersson… Gucko Jansson… Henry Ohlsson … Pontus Widén… och alla dom andra. Bilden är tagen efter en SM-final på Stadion, spelarna ser glada ut, verkar som om dom vunnit. Kan ha varit efter segern mot Sandviken med 2-1 år 1950. Eller hur?

 

VSK efter en bandyfinal. Kanske 1950.

Läs hela inlägget »

Många pratar med mig om Kokpunkten. Säger att de håller med mig. Ändå känns det märkligt ensamt. Finns det ingen politiker som tycker nånting, annat än att allt är bra skött? Eller är det jag som är ute och cyklar?

Cyklade i går också. Höften klarar det hyfsat, även om jag ser ut som den stela gubbe jag är när jag kliver av. Varför har herrcyklar alltid ram? Den är bara till besvär.

Stannade till på Framnäs och tittade på Nicklas Lidströms pågående bygge. Några av hockeymiljonerna muras in i en kåk som Mälarstranden inte sett maken till här i stan. Kranbyggare Lindéns funktionalistiska jättehus intill, som är från sextiotalet och numera ägs av Fredrik Svensson, krymper allt mer i takt med att Lidströms hus växer.

Från Detroit till Framnäs. Taklagskransen upphängd.

Nicklas Lidströms hus till höger.

På väg till Arkiv Västmanland hamnade jag hos Mats Hansson, som vågat ta det stora steget att köpa Leanders antikvariat i det hus på Stora gatan som en gång byggdes av VLT, men som numera ägs av bostadsrättsförening. Börje Leander har slutat efter 40 år som antikvariatsbokhandlare. Jag förstår honom, han har ju trots allt fyllt 85 år. Mats Hansson är bokälskare och har varit en trägen gäst hos Leanders under alla år. ”Jag satsar på att hålla öppet lika lång tid som Börje”, säger han. Han har börjat med att bära bort några kubikmeter böcker till ett av de många lagren. Och så har han öppnat en ny hemsida med namnet Nya Leanders. Gamla Leanders var nog det enda anitkvariatet i landet som inte satsade medvetet på nätet. Det ska bli ändring nu. För att hinna med håller Hansson stängt måndagar. Annars öppnar han klockan 11. Gå dit. Han behöver allt stöd han kan få för sin kulturgärning.

Mats Hansson på Nya Leanders.

Hos Arkiv Västmanland letade jag sedan bilder för en kommande artikel om den olycksaliga Metallstrejken 1945, som tömde strejkkassorna. Jag hittade en del bilder i den samling som deponerats av Metalls avdelning 20. Jag återkommer till dem. Här är ett par andra bilder som jag ramlade på samtidigt.

Demonstration på väg mot Folkets park, framför Arvidverkstaden 1954. Foto: Metalls avd. 20, Arkiv Västmanland.

Arbetare lämnar Metallverken. Någon som vet när? Och varför bilden togs? Foto: Metalls avd. 20, Arkiv Västmanland.

Jag funderar på att byta vinjett till bloggen. Förr och nu, heter den. Kanske dags för litet ”nu”. Här är Västerås skyline från Tegeludden. Inte så dumt.

Västerås, augusti 2012.

Läs hela inlägget »

Mimer en gång till

I dag publicerades höstens första Frågor om förr i VLT. Jag skrev om bygget av Mimerverkstaden för 100 år sedan och visade den fantastiska bilden från augusti 1912, tagen i hörnet av Stora gatan och Karlsgatan med verkstadsbygget i bakgrunden. Jag tror jag har visat den här på bloggen förut, men den är värd att visas igen. Kolla in bryggarhästen på Karlsgatan och barnen som poserar utanför Officershuset.

Mimerverkstaden byggs 1912. Foto: ABB-samlingen i Stadsarkivet.

 

Inne på Mimerkvarterets gård låg Aseas Folkets hus, som kallades Gula Borgen. Den byggdes för arbetarna och tjänstemännen med matsalar, bibliotek och samlingssalar. Bakom syns den väldiga järnbalkskonstruktionen som bar upp Mimerverkstaden. Arkitekten Erik Hahr inspirerades av liknande verkstadsbyggen i Tyskland.

 

Mimerbygget med Aseas Folkets hus. Foto: ABB-samlingen, Stadsarkivet.

 

Cyklade en timme på förmiddagen. Härlig sensommar. En snok hälsade mig i närheten av Hässlö gård. Inte ett enda kommunsubventionerat Ryanairplan i sikte. De här änderna fotograferade jag dock inte där, utan på norra Gotland för halvannan vecka sedan. Jag blir inte klok på vad det är för änder. Kan det vara så banalt att det är gräsänder?

 

Änder utanför Ar, norra Gotland.

 

Lokalradion ringde i morse. Ville prata Kokpunkten. Jag börjar skygga för det nu, vill inte bli betraktad som rättshaverist. Men jag ställde upp och försökte förklara varför jag överklagat till kammarrätten. Några dagar till kan ni nog lyssna på intervjun här.

 

 

Läs hela inlägget »

Mats Kurol har skickat ett foto av klass 1b i 4-åriga realskolan, Västerås Högre Allmänna Läroverk från vårterminen 1946. Han hittade fotot när han gick igenom sin fars efterlämnade bilder. Det här var faderns första tjänst som läroverkslärare här i Västerås. Bilden är fin. Pojkarna var väl runt 13 år när bilden togs, flera av dem blev säkert kända personer här i stan. Mats undrar om någon känner igen nån person. Han skickar gärna originalet, som är av bra kvalitet, till någon som kan ha glädje av det.

Klass iB i den fyraåriga realskolan, våren 1946.

Apropå läroverket. Här är ett fint vykort ur Rolf Södermans samling på den baksida av läroverket som ännu ingen hade funderingar på att bygga ut och bygga om.

Vykort. 1910-talet (?).

Passar också på att visa en bild på Erik, som efter halvtannat år i Tanzania kommit till Västerås för att börja på dagis på måndag. Snart står han uppställd på ett klassfoto han också.

Erik, snart 3.

För övrigt tycker jag inte synd om Annie Lööf. Hon har bra betalt för att göra bort sig. Däremot tycker jag synd om de centerpartister som nu står i kö för att skriva osannolikt okritiska hyllningsartiklar till sin ifrågasatta partiledare.

Läs hela inlägget »

Jag, en rättshaverist?

Jag hade inte tänkt överklaga förvaltningsrättens dom om Kokpunkten. Men gör det i alla fall. Jag ska försöka förklara varför. Först en kort repetition.

Förra året beslutade kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson att skriva ett nytt avtal med Peab om Kokpunkten. De gjorde det på egen hand, utan att fråga fullmäktige. Trots att det nya avtalet på väsentliga punkter avvek från det  ursprungliga avtalet med Peab, som fullmäktige godkände fem år tidigare och som Peab aldrig klarade av.

Det nya avtalet ändrade utseende, storlek, innehåll och skiljde dessutom den museala/vetenskapliga delen från äventyrsbadet.

Jag överklagade. Menade att även ”tilläggsavtalet” borde ha prövats i demokratisk ordning av fullmäktige. Det tyckte förvaltningsdomstolen också, när den sent omsider kom med sin dom tidigare i somras. Persson och Ericsson kunde inte anses ha fått något uppdrag att besluta om en sådan stor förändring.

Men förvaltningsrätten tvingades ändå avvisa överklagandet eftersom det inte fanns något beslut att överklaga! Det nya uppgörelsen med Peab sågs som ett ”civilrättsligt avtal”, som kommunstyrelsens ordförande och stadsdirektören fattade med stöd av den  generella delegation som firmatecknare de fått av kommunstyrelsen.

I princip skulle alltså två ”firmatecknare” kunna skriva vilka avtal som helst utanför den demokratiska beslutsordningen.

Jag frågar nu kammarrätten om den synen på delegation verkligen stämmer. Så illa kan det väl inte vara?

Kommunstyrelsen hade gett Persson och Ericsson en generell rätt att besluta på delegation. Men de beslutade på uppdrag av kommunstyrelsen. De fattade alltså beslut! Och sådana beslut ska protokollföras, anslås och kunna överklagas. Bara enkla verkställighetsbeslut kan fattas utan sådan formalia. Förvaltningsrätten har redan slagit fast att detta inte kunde ses som bara ren verkställighet. Här handlade det om ett i väsentliga stycken nytt avtal.

Förvaltningsrätten väljer att blunda för delegationen och ser det som ett civilrättsligt avtal. Jag ser det som ett delegationsbeslut som fattats i kommunstyrelsens namn och som alltså fortfarande kan överklagas så snart det protokollförs.

Hängde ni med?

Jag inser förstås att jag kan ses som rättshaverist. Till och med en tung riksdagsman bad mig i våras att hålla tyst. Alla politiker är ju eniga om att pytsa in 12-15 miljoner årligen i 25 år till det privata äventyrsbadet. Och bygget är redan i gång och kan inte gärna stoppas.

Jo, så är det. Men det finns också viktiga demokratiska principer att slå vakt om.

Det fanns starka intressen att få igång bygget utan en ny tidsödande politisk process. Någon kunde ju få för sig att fråga hur årliga badtjänster för miljoner kunde köpas utan upphandling.

”Vi behöver inte upphandla”, sa Ulla Persson i en radiodebatt med mig i somras. ”Jo”, sa jag. ”Nej”, upprepade hon.

Jag skulle förstås ha replikerat: ”Om det inte ska ses som upphandling är det ju ett bidrag till privat verksamhet. Och sådana får man inte dela ut enligt kommunallagen.”

Med detta lovar jag riksdagsmän och andra att hålla tyst.

För den här gången.

 

Vårfloden 1916 när ångkraftverket byggs. Långt före Kokpunkten. Foto: Vattenfall.

Läs hela inlägget »

Back home

Tänkte bara berätta att jag återvänt till fastlandet. Gick direkt från drygt tjugogradig värme in i den snålkalla ABB Arena, där det premiärspelades bandy i ynka åtta plusgrader och med råkyla från isen. Man måste vara smått tokig. Det var ju bara en träningsmatch, men är man nörd så är man. VSK luftade nästan hela truppen, med nyförvärven, men hade det svårt mot ryska Jenisej som vann med 4-1, anförda av Sergej Lomanov. Bäst i VSK: målvakten David Movitz och den spelsugne Oscar Robertsson. Ytterligare omdömen får vänta.

David Movitz räddade VSK från en ännu större förlust.

 

Tobias Holmberg fanns på läktaren. Uthyrd till Neftyanik, långt borta i Chabarovsk i östra Sibirien, men just nu på träningsläger i Sverige. Förhoppningsvis är han ännu bättre när han kommer hem om ett år.

 

Tobias Holmberg, numera proffs i Ryssland. Till vänster skymtar Karl-Erik Eckemark.

 

Gotland får klara sig utan oss några veckor. Känner redan saknad. Här kommer ett par bilder. Först något så ovanligt som en tromb i vattnen utanför Gråstäde, strax norr om Kappelshamnsviken. Sedan en bild på mor och son på Sudersand, en sensommardag.

 

Tromb utanför Stenkusten, norra Gotland.

 

Sudersand, en sommar.

 

Har börjat skriva Frågor om förr. Den första kommer på måndag. Handlar om hur Mimerverkstaden byggdes. Jag behöver fler frågor, jag vet att det finns många obesvarade. I väntan på dem kan ni ju fundera över var den här bilden är tagen.

 

En regntung dag i Västerås, sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Läs hela inlägget »

Mörk augustinatt. Månen bakom tallarna. Nattskärran har tystnat men sitter på vägen i natten och flyger upp spöklikt framför bilens lyktor. Har bänkat mig framför datorn. Väntar på hundrametersfinalen i OS. Vi är många som väntar på den. Jag hoppas att Justin Gatlin inte vinner. Han har varit avstängd för dopning och borde inte få ställa upp.

Kul med seglingsguldet i dag, även om tevekommentatorerna inte fattade vad som hände. Nu har vi medaljer i sporter jag bara bryr mig om vart fjärde år. Double trap. Triathlon. Fälttävlan. Segling.

Tio minuter kvar till hundrametersfinalen…

Hinner skriva litet om den årliga kammarmusiken i kalkladan i Bläse för några dar sedan. Som vanligt fanns ett par ex-västeråsare på scenen. Jag skrev om dem för några år sedan. Nu var de tillbaka i Bläse, med ännu mera rutin och kunskaper i bagaget: den unge Henrik Måwe, 31 i år, och den äldre Mikael Samuelson, 60. Henrik är frilansande konsertpianist efter sin utbildning i Helsingfors och Stockholm med Staffan Scheja som mentor.  Mikael, som med åren blir allt mer lik sin far Bror Samuelson, har skaffat sig en unik position i det svenska musiklivet. I Bläse överraskade han med att sjunga egna tonsättningar av dikter skrivna av de walesiska poeterna Dylan Thomas och R.S. Thomas. Intresset för Wales grundlades under resor med pappa och Mariakören. Här kommer några bilder från kvällen i Bläse.

Henrik Måwe.

Mikael Samuelson.

Martin Fröst, publikfavorit.

 

Det har varit varma och fina dagar här på ön. Gamla blommor ersätts av nya och fjärilarna upphör aldrig att fascinera. Fåglarna är tysta, men de finns där och i dag flög en örn över vårt middagsbord. Här kommer litet naturlyrik, kan inte avhålla mig.

Mystisk fågel.

Lika mystisk fjäril.

 

Erik på Stenkusten.

 

… nu kommer hundrameterslöparna in. Jag tror på Bolt. Bara det inte blir Gatlin…

Jag har inte så många gamla Västeråsbilder med mig. Men här är ett par. Först en elegant studie av hamnkvarteret på femtio- eller sextiotalet. Sedan en klassik bild från lokstallarna nedanför fängelset och Stallhagen.

Gamla hamnen, numera Östra hamnen. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Lokstallar. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

… nu är det dags i London… Bolt!!! Usain Bolt. 9,63. Magnifikt. Tack för det. Måtte du aldrig bli ertappad med dopningsfusk.

 

 

 

Läs hela inlägget »

Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers