Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för maj, 2012

I dag firade Omniaresor 90 år på Mikael Genbergs till synes sjunkande Oops-hotell. Det var 1922 som Herman Axelsson cyklade från föräldratorpet i Sörmland för att söka lyckan i Västmanland. Han kom till Surahammar, startade Surahammars trafik och blev bussdirektör. I dag är det dottersonen Michael Wild som driver bolaget, under namnet Omniaresor. Nu är det flyg och båt som gäller. Bussresorna ut i Europa är ett minne blott. Höjdpunkten var under sjuttiotalet, när bussarna startade sina resor till kontinenten från Stora torget.

Födelsedagskalas på Oops Hotel.

 

Tolv bussar trängdes på torget den 4 juil 1976. Västeråsarna skulle åka ut i Europa. Foto: Omniaresors arkiv.

 

Efteråt cyklade jag upp genom Vasaparken och förundrades över de blivande studenterna som roade sig, utklädda och glada. Jag hade velat vara en av dem, men tvingas acceptera att jag numera är en klankande surgubbe. Jag behövde inte klaga på kastade ölburkar och slikt, det höll farbror polisen nogsamt koll på.

Den ljusnande framtid är vår.

 

Jan-Åke Alkeblad har noterat mitt sökande efter ursprungsbilden till beskärningen av husen på Iggeby gärde häromdan. Han hittade den naturligtvis, bland Ernst Bloms samlade bilder. Michael Elinder har analyserat beskärningen och kommit fram till att Blom måste ha tagit bilden 1914 eller 195. Säger Michael det, så är det så. Här är hela bilden. Kolla in husen på Kyrkbacken och Blåsbo, titta på Keijsers fabrik, beundra husen på Gåsmyrevreten, flyg i ett imaginärt nostalgiskt flygplan över stadens norra delar.

Utsikt mot norr från Domkyrkan 1914-1915. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

Vännen Alkeblad har hittat en annan pärla på museet. Korsningen Vasagatan och Smedjegatan, innan Konsum byggdes i mitten av trettiotalet. Mitt i bilden tronar brandkårens slangtorn.

Vasagatan med Smedjegatan mot väster till vänster i bilden. Foto: Länsmuseets arkiv.

Läs hela inlägget »

I dag skrev jag om Anja Wennerholm i VLT-serien Frågor om förr. Anja fick komma in i Villa Asea. Det är inte alla förunnat. Men Anja hade sina skäl. Hon växte upp i Villa Asea på trettiotalet. Hon föddes 1931 i Västerås. Mamman Miriam var äldsta dotter till den legendariske Aseachefen Sigfrid Edström och hans amerikanska hustru Ruth Randall Edström. Anja fick bo hos mormor och morfar och nu återvände hon till barndomshemmet. Hennes minnen och hennes berättelser om hur det var i det Edströmska hemmet fick mig att längta efter ett större textutrymme än vad VLT för dagen kunde erbjuda. Jag vet att det är många som vill se bilderna. Här är några av mina knäpp.

 

Anja Wennerholm framför Villa Asea. Det var hennes mormor som kom på förkortningen Asea för att namnet skulle rymmas på grindstolpen.

 

Minnena ser mig. Anja tittar ut över bokarna i trädgården.

 

”Är fårullen kvar?” Anja känner efter i lådan för biljardbollarna. Nej, ullen var borta.

 

Anja med morfar Sigfrid, som var vd och styrelseordförande i Asea 1903-1949.

 

 

Sigfrid och Ruth i arbetsrummet på trettiotalet. Foto: ABB-arkivet.

 

Bilden från Iggeby gärde i senaste bloggen har fascinerat flera läsare, inte minst de som bor i kvarteren i dag. Jag har ännu inte hittat den bild som delbeskärningen är hämtad från. Men jag har funnit en annan bild av Ernst Blom, som även den är tagen från Domkyrkans torn mot norr. Den bilden är av senare datum. Arosvallen, invigd 1931, är med på bilden. Iggebys kvarter i överkanten har blivit något större. Passa på att njut av detaljrikedomen på Kyrkbacken.

 

Utsikt över Kyrkbacken, Blåsby, Tunby och Iggeby. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

 

Jag fick ett vykort från vännen Sven-Erik Wallin i Stockholm, som även han har fastnat i den förrädiska nostalgiska fällan. Det är ett färglagt kort från seklets början.

 

Vykort med Köpmangatan norrut.

 

Det var förstås Smedjegatan och Vasagatan på bilderna från stan i förra inlägget. Här kommer en fin bild från Stora gatan mitt emot gamla biografen Skandia. Den där märkliga gaveln finns väl kvar än i dag, om jag inte missminner mig. Jag har fått bilden på mejl och jag vet faktiskt inte vem som tagit den. Hoppas fotografen förlåter att jag publicerar den, till alla nostalgikers glädje.

 

Stora gatan mot öster och mot korsningen med Källgatan. Okänd fotograf.

 

Längtar tillbaka till Gotland. Nästa gång jag kommer dit har väl där lilla fina blomman slutat sin korta och ilsket röda blomning. Nu klämmer jag till med ett namn som jag inte är säker på, men vi säger att det är en getväppling. Eller hur?

 

Getväppling på Närsholmen i maj.

Läs hela inlägget »

Atmosfären var avslappat gemytlig på Apalby i går, när Jonas Färnlöf släppte loss ännu en konsert i den lummiga trädgården i pappa Lasses gamla kvarter. Awake Love Orchestra, med rötter i Västerås, är en spännande grupp som vinner allt större uppmärksamhet. Monica Dominique spelade med sin bror Palle Danielsson och kunde förstås inte undgå att spela två av Lasse Färnlöfs klassiker, Att angöra en brygga och Farfars vals – på samma piano som Lasse en gång komponerade dem. När nymånen steg över Rocklundaskogen och myggen vaknade avslutades kvällen med något av det bästa svensk modern jazz kan bjuda just nu: trumpetaren Goran Kajfes band. Och publiken satt på de blå bänkar som en gång stod i teatern i Folkets park. Jag berättade i förra inlägget om hur bänkarna lyftes från minnenas trista brädhög på Lövudden till den levande musikaliske trädgården i Lasses kvarter.

 

De blå bänkarna från Folkets park i Lasses kvarter.

 

En viss lokalhistoriker berättar om Louis Armstrong och bänkarna från Folkets park.

 

Vi hann hem till omröstningen i Baku där Loreen från Önsta-Gryta vann en överlägsen och välförtjänt seger. Jag ska inte tjata om euforin, jag ska i stället klanka på kommentatorerna i SVT. Vad var det för hysteriska personer? Killen kunde inte ens räkna. När det var fem länder kvar att rösta kunde tvåan Serbien få max 60 poäng (5 x 12 enligt skolmatematiken), Sverige ledde med över 100 poäng. Segern var klar sedan länge men den hysteriska kommentatorn skrek att man inte fick ta ut någon seger i förskott. Det kunde gå vägen om inte Serbien fick ”extremt många röster” och Sverige ”extremt få”. Vad tänkte han på?

Några gamla bilder, till slut. Jag lägger bara ut dom, så får ni titta och fundera själva. De två första är delförstoringar av Ernst Blom-bilder från tidigt 1900-tal. En gata och en stadsdel, utslängd på vischan strax utanför stan (bilden är tagen från Domkyrkan). Sen kommer en bild på en märklig butik på en central gata på trettiotalet, jag tror det är Vasagatan, och till slut en modernare bild på Östra hamnen innan den kallades Östra hamnen. Sextiotal, eller sjuttitotal. Håll till godo.

 

Gata i Västerås. Foto: Ernst Blom, länsmuseet.

 

En by i utkanten av Aros. Foto: Ernst Blom, länsmuseet.

 

Skolagret på trettiotalet, troligen Vasagatan. Okänd fotograf.

 

Kungsängsgatan med Pyramidens kafferosteri till vänster. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Högsommar i maj. Västeråsarna har med förvånansvärd snabbhet slängt nästan alla kläder. Folk släntrar runt på gatorna i shorts och linnen, oavsett kroppsform och passform. Kvinnor tävlar om att ha kortast kjol eller vad det nu är. Affärsmän med hörluren i örat och iPaden under armen hasar fram i tofflor och fransiga avklippta jeans. Jag får en känsla av att alla innerst vill gå nakna för att ta emot så mycket av solen som möjligt. Tur att inte franske svärsonen är här, han skulle titta förundrat på det märkliga klädmodet.

Jag har återvänt från ön, och undrar vem som nu ska titta på fjärilarna på ängen bakom huset. Kommer den här lilla berggräsfjärilen nånsin mer att beskådas av ett mänskligt öga innan den flyger vidare till sin himmel?

Berggräsfjäril, eller möjligen vitgräsfjäril.

 

I morgon, lördag, ordnar Jonas Färnlöf ännu ett musikaliskt evenemang i det som en gång var hans pappas trädgård på Apalby. I Lasses kvarter. Garanterat spännande. Inte blir det mindre spännande av att Jonas med hjälp av några kompisar baxade ut tio blå bänkar från ett kallförråd på Lövudden i dag. De gjorde det med kommunens goda minne. Bänkarna stod tidigare i frilufsteatern i Folkets park, som monterades ned bit för bit när de nya husen skulle byggas i parken 2005. Nedmonteringen var en kompromiss, eftersom länsstyrelsen ville stoppa en rivning. Teatern skulle kunna byggas upp igen, sa man. Men åren har gått och ingen tycks bry sig om virkeshögen på Lövudden. ”Jag lånar bänkarna till Lasses kvarter”, sa Jonas Färnlöf. På dem har generationer västeråsare suttit och lyssnat på musik och teater. Louis Armstrong har spelat framför dem, Paul Anka har sjungit och Jonas är säker på att pappa Lasse spelade där också.

 

Jonas Färnlöf baxar ut en av bänkarna från Folkets park.

 

Friluftsteatern byggdes 1907. Den här bilden är från fyrtiotalet. Foto: Arvid Ridner.

 

Jag har förgäves letat efter den där kiosken på Köpingsvägen, mitt emot Handelsbanken. Snart ger jag mig. Men under letandet dyker det upp allehanda bilder på Köpingsvägen. Det är ju alltid kul.

 

Köpingsvägen på vykort.

 

Så har jag hittat ett par bilder till från Vasaparken. Ingen från serveringen, men en från musikpaviljongen. Den bilden är från VLT:s dvd om femtiotalet. Köp den, förutom berättelserna och filmerna finns det också en bildbank på skivan.

 

Musik i Vasaparken. Foto: VLT dvd.

 

Ännu ett vykort.

Läs hela inlägget »

Sitter här i morgonsolen på ön. Sista dan för den här gången. Kollar av nätet och ser att Omniaresor och VLT-kortet släppt de första annonserna för Nostalgibåten i september. Vi har fått med några dragplåster. Vad sägs om Pugh! Och Ramalama. Kolla in annonsen och skaffa mer info på Omniaresors hemsida.

 

Minnen av en stad – och litet till.

 

Första idén var att bara ordna en liten resa för dom som ville kolla på bilder från gamla Västerås, baserat på mina skriverier, bilder och blogg. Sen har det växt. Ni lär få höra mer om båten. Nu är tanken att vi ska ha ett helt fartyg för oss själva. Bilder, utställningar, musik, stilla prat, dans, god mat och dryck, bra artister. Pugh är redan nostalgi, västeråsaren som blivit gotlänning och som jag fotograferade på den där numera berömda musikfesten på Djäkneberget 1973.

 

Från Djäkneberget till Nostalgibåt.

 

Nu ska jag ta en sista promenad längs stranden innan det är dags att packa. I går cyklade jag till heden vid Hau för att fotografera fältsippor (tror jag) och Sankt Pers nycklar. Jag vet var jag har min höft och mitt knä. Ändå gick jag ner på knä för att få bättre bildvinkel… och blev kvar därnere i vitmossan. Jag kom inte upp! Nu, gott folk, är det dags att göra något år dessa förbenade krämpor. Till slut kröp jag till en stubbe, fick stöd och reste mig mot den knallblå himlen där en buskskvätta bekymrat tittade på mig från toppen av en oxel.

 

Värd en knäböjning.

 

När jag blir stor ska jag lära mig vad alla tärnor heter. De här, till exempel. Vet bara att de är smäckra och eleganta flygare. Men vilken sort? Silvertärnor?

 

Kan fotograferas stående.

 

Senaste bloggen avhandlade bland annat Vasaparken med serveringen. Jag har en äldre bild på en servering i parken. Undrar om den låg på samma ställe? Var låg förresten serveringen med sandlådan? När jag ändå håller på skickar jag med ännu ett par av vykorten från Rolf Södermans fina samling.

 

Vasaparken med vattenbutik.

 

Musikpaviljongen.

 

Gamla stationsbyggnaden.

Läs hela inlägget »

I dag publicerades en artikel om klapphuset vid Munkgatan – Lillån i VLT-serien Frågor om förr. Jag har längte varit fascinerad av berättelserna om hur kvinnorna (det var nästan alltid kvinnor) tvättade mattor och klappade tvätt i den kommunala tvättstugan med rinnande vatten från Lillån. Klapphuset låg där entrén till ACC är i dag.

Klapphuset vid Lillån till vänster där gubbarna går, mellan broarna för Kopparbergsvägen och Sturegatan. Foto: Länsmuseet.

Där, på andra sidan Munkgatan, låg klapphuset. Bild från utfarten från Punkts p-hus.

 

Har semester sedan några dar. Solen lyfter Gotland över havet. Syrenerna väntar på att förlösas. De första orkidérna blickar troskyldiga mot oss. En havsörn kontrollerar tillgången på kaniner vid gamla kalkbrottet. Men vad är det för blomma, som möter oss i tallskogen bakom huset?

Oansenlig men vacker.

Adam och Eva på Närsholmen. Namnet kommer från de två rotknölarna som kärleksfullt omslingrar varandra.

 

Havsörnen vakar över kalkbrottet.

 

Avrundar med en bild från Arvid Ridners kamera. Fyrtiotal. Servering. Utgår från att det är i Vasaparken, men helt säker är jag inte.

Parkservering. Foto: Arvid Ridner.

Läs hela inlägget »

OS i Stockholm 1912. Hundra år sen. Självklart skrivs det böcker. Jag läser just nu Christer Isakssons Stockholm 1912. Extra intressant för mig eftersom jag är citerad på ett par ställen, där Isaksson berättar om Sigfrid Edström. Jag har ju skrivit en del om denne industriman som inte bara lyfte Asea och Västerås till oanade höjder, utan också styrde både den nationella och internationella idrotten. I min bok 1917 skriver jag att Sigfrid Edström var en av männen bakom den svenska folkhemsmodellen. Han såg vikten av att staten och kapitalet samarbetade. Jag har också gjort poänger av att Edström satte affärerna framför politiken, vare sig det gällde tyskar eller ryssar. Han samarbetade både med Stalin och med Hitler för att sälja svenska produkter. När Christer Isaksson porträtterar Edström i boken tar han upp de goda kontakter som Aseadirektören hade med ledande tyska idrottsledare, även under nazitiden.  Jag har svårt att döma personer i efterhand och vill gärna tro att Edström var mer aningslös än politiskt medveten. Isaksson frågar om det egentligen är någon skillnad. Har det någon betydelse om man var aningslös om samtidigt gynnade nazismen? Frågan får vara obesvarad tills någon skriver den stora biografin om Sigfrid Edström som styrde från Villa Asea i Stallhagen.

 

En av flera böcker om OS 1912. I den här diskuteras min bok om 1917 och Sigfrid Edström.

 

J Sigfrid Edström på Gamla plan 1916.

 

Inför min bok 1917, en berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen fick jag besöka Villa Asea och titta i de lådor som Edström lämnat kvar på vinden. Där hittade jag en del idrottsminnen som både omnämns i min och i Christer Isakssons bok. Jag hittade också en fin bild från OS i Stockholm, där Edström förstås var en av de ledande organisatörerna.

 

Invigningen av de olympiska spelen på Stockholms stadion för hundra år sedan.

 

Tror jag fick med Edström på ett hörn när jag pratade om Minnen av en stad i Pingskyrkan i går, i mina barndomskvarter kring Repslagargatan. Mötet var öppet för alla men arrangerades av kyrkans pensionärsråd. Här är några ur publiken.

 

Publik i Pingstkyrkan.

 

Jag började med att visa några bilder av hur kvarteren såg ut innan Oxbackens centrum och Pingstkyrkan byggdes. Här är en bild på Repslagargatan mot väster, tagen från nedre delen av Jakobsbergsgatan (där Råbyleden börjar). I huset närmast till höger bodde den trogne bloggkommentatorn Bengt Bergquist på trettiotalet. Där bodde min morfar och mormor också. Huset ägdes då av boxaren och företagaren Axel Svensson som varit med Asea i Sovjet och lagt undan pengar under tiden i Jaroslavl.

 

Repslagargatan mot väster, troligen sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

I senaste bloggen frågar Barbro Berggren om jag kan skaka fram en bild på Helge Thiléns livsmedelsbutik litet längre bort på Köpingsvägen. Det är samme handlare som Aron Olnafors kallar för Helge Bråttom. Jag har inga bilder på Helge eller på interiören (det kanske någon annan har?), men jag har ett par bilder på affären. Här är en.

 

Helge Thiléns butik. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Innan jag tar helgpaus måste jag får visa en bild jag hittade på Länsmuseet häromveckan. Så här såg det ut innan Cityringen drogs fram på Skarpskyttebron på sextiotalet. Norra Ringvägen slutade abrupt vid Skultunavägen. På bilden rivs den gamla träbron för gående och cyklister. Den nya tiden ska storma fram över den gamla ån.

 

Skarpskyttebron. Foto: Länsmuseet.

 

Nu måste jag klippa gräs och städa i trädgården. Sen ska bilen packas. I kväll mot ön! Förmodligen tar jag semester från bloggen en vecka eller så. Men man ska förstås aldrig säga aldrig.

Trevlig helg!

Läs hela inlägget »

Snart dags igen

Återkommer med en längre blogg litet senare. Tänkte bara berätta att jag just laddat ner ett bildföredrag, baserat på Minnen av en stad, som jag ska hålla i Pingstkyrkan klockan 14. Det är mina barndomskvarter, däruppe ovan Oxbacken och runt Repslagargatan. Så här såg det ut när man kom upp på Oxbackens krön och blickade västerut en gång för länge sen. Floragatan närmast, med Ahlgrens specerier till vänster, en fiskaffär med rinnande vatten litet längre bort, gamla Pingstkyrkan, numera moské, skymtar en bit bort till höger. Rakt fram delar sig Stora gatan i Köpingsvägen till vänster och Repslagargatan till höger, eller snarare rakt fram. Där ligger Oxbackens centrum numera.

 

Ovan Oxbacken. Vykort.

Läs hela inlägget »

Har vilat framför tangentbordet i dag. Avstått från grävande. Mår bättre. Fick till och med lust att fördjupa mig i kommunala handlingar. Tekniska nämnden har till exempel hyrt in en konsult för att utreda tillståndet för stans cykelparkeringar. Konsulten konstaterar att mycket är bra men att allt kan bli bättre. Lysande. Det hade nog inte tjänstemännen kunnat lista ut själva. Konsulten föreslår också att ”utförande av reparationer av de cykelställ som är i behov av det bör vara en högt prioriterad åtgärd.” God slutats. Reparera bara det som behöver repareras. Tur att det finns konsulter. Nästan i klass med Annie Lööf som nyligen slog fast att centerpartiet tycker det är viktigt att prioritera det som är viktigt.

Cyklar på Stora gatan. Vykort från förra århundradet.

 

Det märkliga huset längst ner i Bondebacken, vid Hållgatan, har rönt intresse. Aron Olnafors minns att det var som att komma ut på landet när man var där. I början av sextiotalet huserade två busgrabbar där, tydligen döpta till Svenne och Stenne. Det idoga letandet efter bilder på detta lantliga hus mitt i stan har nu lett oss till fyrtiotalet och samlingen med Carl Hennings unika färgbilder. Här är alltså huset i ny tappning, från fyrtiotalet, när Svenne och Stenne möjligen var påtänkta men knappast mer.

Hus längst ner i Bondebacken. Foto: Carl Henning.

 

Bilden i går på cykelbudet som tar en rökpaus var förstås tagen på Stora gatan, framför dåvarande VLT-huset. Byggnaden i bildens vänsterkant var Arbetareföreningens hus, där det var både teater och bio förutom politiska möten. Huset användes som möbelaffär innan det revs på fyrtiotalet för att ge plats åt huset med Torstenssons, som står där än i dag, fast utan Torstenssons. Här ett annat vykort från Stora gatan, samma parti fast mot väster. Kolla in Epa till vänster.

Stora gatan mot väster. Vykort ur Rolf Södermans samling.

 

 

Läs hela inlägget »

Har grävt bort vildvin framför husets sydgavel. Varje år har det växt och slingrat sig uppför träfasaden. Vackert. Men spåren förskräcker. Vildvinet biter sig fast i färgen och tränger in i varje spricka. Nu ska det bort. Min rygg klarar förstås inte jobbet, så jag måste vila. Utmattad. Inte blir det bättre av att avloppet har tjorvat igen i köket. Jag spräckte förstås vattenlåset när jag skulle skruva bort det. Nu måste vi vänta på rörmokare. Enda trösten är att vi inte kan diska. Tänker tillbaka på lördagen. Det hände mycket. Först Konstmuseet, fullt med folk, god stämning. Musik. Vernissage på Power, en utställning om bilar. Träffade vännen Kjell-Åke Jansson, som alla kallar Tjåken. Han hade ställt ut några av sina osminkade bilder från Power Meet.

 

Tjåken, alias Kjell-Åke Jansson med bilder från Power Meet.

 

Fordy Abrahamsson hade lånat ut sin gamla Renault till en installation av Victoria Brännström, kallad Åskbilen. Besökarna fick kliva in i bilen och lyssna på en berättelse. Fordy hade något annat berätta för mig också. Först bilden på den gamla bilen.

 

Fordy Abrahamsson med sin Renault 1962 som blivit konstverk.

 

”Jo”, sa Fordy. ”Kommer du ihåg en bild du publicerade en gång med Cloettaflickorna på Västeråsutställningen 1929?” Visst minns jag den. En fin bild av David Eriksson, som dokumenterade utställningen på det nedlagda regementet på Viksäng. ”Längst till vänster står min mamma Helena”, sa Fordy. ”Hon hette Lövstrand då”. Så nu vet vi det. Här är bilden.

 

Cloettaflickorna på Viksäng 1929 med Fordys mamma längst till vänster. Foto: Davdi Eriksson.

 

På lördagkvällen gick vi på Kåren. Jag vet inte när jag var på Kåren senast. Måste ha varit i Uppsala för hundrafemtio år sen. Vi var ett stort gäng i övre medelåldern som drack öl och vin till studentpriser och lyssnade till ett band från Västerås som är värt större uppmärksamhet: Semi Basement. Ett källarband med grånade gentlemän med minnen av sextiotal och sjuttiotal. Gubbprogg. Men inte vilket coverband som helst. Nej, nej, all musik, alla texter är bandets egna. Intelligent och kul.

 

Tre av de sex i Semi Basement, från vänster Malte Lind, Mårten Hallberg och Tore Bremer.

 

Aron Olnafors tackar för bilderna från Hållgatan, mellan Bondebacken och Kristinabacken. Men han saknar en bild på det lilla hus som låg närmast Bondebacken. Jag har grävt och grävt, vänd på negativen, hållit dem mot solen, blivit utmattad, tvingats ligga på soffan och hämta andan med två glas överbliven Påskmust. Så fick jag hjälp av Ivar Nyström som också grävt och letat och sökt, dragit ut byrålådor, stängt byrålådor. Undrar om han inte rentav framkallat ännu oframkallade filmer i gamla kameror som ingen rört på de senaste femtio åren. Han hittade två bilder! Som han skickade till mig och som jag nu tar åt mig hela äran av när de publiceras. Hoppas herr deckarförfattaren blir nöjd. Vi ser alla fram mot nästa intrig. Mysteriet i Bondebacken.

 

Hållgatan före Cityringen. Det lilla huset skymtar till vänster. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

 

Det mystiska huset längst ner i Bondebacken. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

I kommentarerna till bilden från Folktandvården häromdan finns funderingar om att folktandvården inte låg på Munkgatan utan i Sundinska huset på fyrtiotalet. Att den låg där på trettiotalet kan jag gå med på. Men jag står fast vid att folktandvården flyttade in i Nämndhuset på Munkgatan 7 efter det att det byggts 1940. Väggmålningen i väntrummet är tidstypisk fyrtiotal. Troligen Birgit Hygrell som gjorde något liknande i Jakobsbergsskolans trapphall vid ungefär samma tid.

 

Nämndhuset på Munkgatan till höger revs när Aros Congress Center skulle byggas till stadens 1000-årsjubileum 1990. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Så en liten avslutande bildgåta. En man med ont i vänster höft promenerar med sin käpp på den soliga sidan av gatan. Ett cykelbud tar en rökpaus och pratar med en kompis. En man står och tittar i ett fönster. En motorcykel med sidvagn kör gatan fram. På gatstenen finns rester av hästskit. Tiden är trettio- eller fyrtiotal. Ni ser säkert var bilden är tagen, eller hur?

 

Var i Västerås? Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

Läs hela inlägget »

Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers