Kommledningen hanterade Kokpunkten fel.
I dag kom domen i förvaltningsrätten om Kokpunkten. Efter mer än ett års väntan. Rätten anser att kommunledningen gjorde fel. ”Tilläggsavtalet” med Peab förra året rymdes inte alls inom det avtal som fullmäktige beslutade om fem år tidigare.
Det var precis vad jag påpekade i mitt överklagande av det beslut som inte var ett beslut men som borde ha varit ett beslut, om ni förstår vad jag menar.
Ändå kommer rätten till slutsatsen att den måste avslå både mitt och Leif Karlssons överklagande. Varför då, undrar man.
Jo, eftersom det tilläggsavtal som kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson skrev på inte rymdes inom det gamla fullmäktigebeslutet, tvärs emot vad kommunens jurist hävdade, så finns det heller inget nytt avtal att pröva i strikt kommunrättslig mening.
Goddag yxskaft, kan man tycka. Kommunledningen gjorde fel, men beslutet kan inte prövas eftersom det inte var något beslut.
Tilläggsavtalet, som binder skattebetalarna i Västerås vid ett 25-årigt driftsstöd till i halvmiljardklassen till ett privat badhusbolag är att betrakta som ett civilrättsligt avtal som tecknats för kommunens del av Persson och Ericsson. Inte av någon demokratiskt vald församling, således.
Där är själva kärnan.
De folkvalda fick aldrig någon chans att pröva innehållet i tilläggsavtalet. Det borde de ha fått, det har hela tiden varit min poäng.
I tilläggsavtalet raderas det tidigare sambandet bort mellan badet och den museala/vetenskapliga delen. Tidigare förutsatte delarna varandra, nu kan de seriösa delarna få vänta hur länge som helst.
Ytorna minskades också, liksom tidigare löften om innehållet i badet.
Förvaltningsrätten håller med mig.
Sådana stora och avgörande tillägg till avtalet från 2006 ryms inte inom fullmäktiges ursprungliga beslut, skriver förvaltningsrätten på sin juridiska prosa:
”Förvaltningsrätten finner i motsats till kommunen att ingåendet av tilläggsavtalet innefattar så stora inslag av självständig prövning att det inte kan vara fråga om en ren verkställighetsåtgärd inom ramen för det tidigare samarbetsavtalet.”
Ulla Persson och Monica Ericsson hade inget uppdrag, ingen delegation, att skriva något nytt avtal. Rätten konstaterar också att tillägget inte heller anmäldes eller dokumenterades enligt bestämmelserna i kommunallagen.
Rätten konstaterar att det ”således finns klara brister i kommunens hantering och dokumentation av beslutsgången i ärendet”.
Jag kan alltid säga: Vad var det jag sa? Men vad hjälper det.
Nu sitter vi där med ett civilrättsligt avtal som inte prövats demokratiskt, och som binder skattebetalarna i 25 år.
Vare sig de politiska partierna vill det eller inte.
Men de kanske vill det, eftersom ingen tycks våga ha synpunkter vare sig på innehåller i tilläggsavtalet eller på hur stadshusledningen skött det.
Sedan tycker jag en sak till. Om det nu borde ha fattats ett nytt beslut, så borde förvaltningsreätten inte ha dröjt över ett år med att påpeka det.
Det är också en demokratisk brist.
