Strax efter klockan ett i dag bröt jublet löst, här hemma hos oss, hemma hos många andra och på stans medieredaktioner. Ett jubel större än ett fotbollsmål i VM. Tomas Tranströmer får Nobelpriset. Det var som det vilda torget litet överallt.
Jag ägnar bloggen åt Tranströmer. Gamla bilder från Västerås, i all ära, men de får maka på sig för en av världens bästa poeter.
Det var Tomas Tranströmer som fick mig att börja läsa poesi nån gång långt borta i det tidiga sjuttiotalets ungdomliga år. Jag vet inte riktigt hur vårt förhållande började, men jag hade kommit över en diktsamling och började läsa, och kunde inte sluta. Jag var fast.
Det är svårt att peka på varför. Bilderna förstås. Metaforerna. Vardagen som speglar existensens djup. Mystiken som är allmängiltig, religiös ibland, men inte trosviss, ingen himmel som väntar. Himlen finns här, även om den halvfärdig. Vi går på vägar med hemligheter, vi hör klanger och ser spår, vi ser i mörkret och vi hör tystnaden. Näktergalen i Badelunda får märkligt metafysiska dimensioner.
Mitt läsande av Tranströmer djupnade. Jag började samla hans dikstsamlingar, i förstautgåvor. Nåt ska man ju samla på och Tranströmers diktverk var både hanterbara och inte alltför många. Jag minns hur jag under mina år som sportskrivare på VLT reste landet runt för att bevaka VIK och VSK i hockey, bandy och fotboll.
Där det fanns sportarenor fanns det också antikvariat, hur märkligt det än kan låta. I Motala, i Jönköping, i Falun, i Örebro, i Vadstena.
Till slut hade jag alla, från 17 dikter 1954 fram till i dag. Fjorton tunna böcker, om jag räknar rätt. Man skulle kunna läsa dem rätt igenom på en kväll, som Peter Englund sa. Men man läser dem inte så. Varje dikt, nästan varje rad ger känslor och stämningar av något som som finns där, men som kanske inte går att uttrycka.
Tomas Tranströmers alla diktsamlingar, på vårt köksbord.
Tomas Tranströmer försöker beskriva det som inte går att beskriva, och han gör det på ett sätt som alla kan förstå. Här finns tamejtusan inte ett enda svårt ord. Det räcker med att han skriver ”insjön är ett fönster mot jorden” för att man ska se en bild och börja fundera. Tomas är givetvis också en av de stora naturlyrikerna.
Jag intervjuade honom för lokal-tv i slutet av åttiotalet ett par gånger. En gång hade det kommit ut en bibliografi, en annan gång hade han fått Nordiska rådets stora pris. Ena gången minns jag att jag sa att jag hade en samlingsvolym av hans dikter på toaletten och att jag läste en dikt då och då. Jag sa att hans dikter var så korta att de passade utmärkt för sådana tillfällen. De gav djup åt vardagen, så att säga. Jag tror han skrattade, kanske inte helt förtjust, men artigt.
Hur kunde jag säga något sådant till en blivande Nobelpristagare?
Jag minns också att jag försökte få honom att läsa en dikt i Västerås Vision när jag intervjuade honom i studion nere i källaren till gamla VLT-huset. Men han ville inte, det kunde kännas för pretentiöst, tyckte han.
Ack ja.
Jag vet inte hur många gånger jag kört fast i mitt skrivande, jag har saknat det där lilla extra som jag tyckt att texten behövde. Jag har suttit där och fånstirrat på skärmen, utan att få ur mig en stavelse. Då har Tomas Tranströmer kommit till min hjälp. Jag har bläddrat bland hans dikter och hittat nån mening, som gett ny inspiration. Sportkrönikor mådde alltid bra av litet Tranströmerkänsla, om än i omskriven form.
Natthimlen kunde råma över en isrektangel i Bollnäs medan vi tjuvmjölkade kosmos.
Jag läser honom fortfarande. Får inte nog. När Krister Henriksson läste dikter i Önsta kyrka i våras frågade han om någon i publiken ville läsa något. Jag vet inte hur jag vågade, men jag sträckte upp handen och fick läsa en av mina favoriter: Svarta vykort. Jag var nervös så jag skakade.
Det blev en upplevelse, för mig. Jag vet inte om det blev det för publiken.
Hursomhelst, så här skriver en Nobelpristagare i litteratur.
Almanackan fullskriven, framtiden okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Falholmen i juli.
Läs hela inlägget »
