Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Tranströmer’

Tomas Tranströmer kom tillbaka till Västerås igår. För första gången efter Nobelpriset. Jag tror inte det var många som såg när den världsberömde skalden rullades in i Domkyrkan av sin hustru Monica för att lyssna på orgelkonserten klockan tolv. Han satt där igen, där han upplevde så många orgelkonserter under sina mer än tre decennier i Västerås. Och där han skrev Kort paus i orgelkonserten:

Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln.

Tillbaka i Domkyrkan.

 

Efter konserten begav sig Tomas Tranströmer till Stadshotellet, där åttiofem Carlsbröder väntade, uppklädda i frackar inför årshögtiden. Tomas blev medlem i Carlsbrödraförbundet 1981 och var trägen gäst vid årshögtiden innan yxhugget inifrån drabbade honom för tjugo år sedan. Nu blev han uppvaktad med en pampig sångarhyllning och med Haydn på flygeln exekverad av Gunnar Dalborg. Han fick också lyssna till ett roligt tal av Staffan Bergsten, som inte drog sig för att travestera Romanska bågar och stoppa in några Carlsbröder i texten och byta ut ”valv bakom valv” mot ”svalg bakom svalg”.

Tomas bland glada Carlsbröder.

Gunnar Dalborg, 2012 års Ordförandebroder i Carlsbröderna, talar till Tomas Tranströmer.

 

Örjan Thorsén bidrog med ett nytt porträtt till Carlsbrödrasamlingen.

Läs hela inlägget »

Jag har den allra största beundran för Tomas Tranströmer. Därför var det med viss tvekan jag såg Den halvfärdiga himlen på Strindbergs återuppståndna Initma teater vid Norra Bantorget i går. En pjäs byggd på citat ur Tranströmers diktsamlingar. Metaforerna hängdes ut som julgransprydnader inne i den lilla renoverade salongen. Orden levde sitt eget liv. Men något sammanhang lyckades jag aldrig hitta, även om vissa diktrader är magiska. Jag vill behålla Tomas för mig själv, jag vill läsa honom enskilt, jag vill att han ska tala till mig. Mina associationer är inte de samma som Samuel Frölers. Men visst var de bra, de fyra skådespelarna. Inte minst Ulf Eklund, som har en superb tajming och diktion.

Samuel Fröler i Den halvfärdiga himlen. Foto: Stadsteatern.

Jag fortsätter att plocka med mina bilder från Tanzania. Vet inte riktigt hur jag ska hantera dem. Jag vill gärna skriva något om det märkliga maasai-folket, som envist fortsätter att leva sitt herdeliv i byar långt från andra stammar, insvepta i röda och blå kläder, gärna utrustade med traditionella spjut. Småpojkarna får ofta vandra lägs de dammiga vägarna med djuren, medan barn från andra stammar får till skolan.

Maasaipojke vaktar djuren.

Förskola i Mto wa Mbu, staden vid moskitfloden.

Erik går också i förskola, i Dar es Salaam.

Så över till minnena av Västerås. Per-Åke Ramqvist släktforskar och har skickat en bild på en träff för länge sedan. Han tror att bilden är tagen på Vallby friluftsmuseum, men han är inte säker. Om den är tagen på Vallby kan Per-Åke ha släktingar med på bilden? Är det någon av de kunniga bloggläsarna som känner igen sig?

Vallby eller...?

Ännu en bildgåta har influtit från vännen Jan-Åke Alkeblad. Han har delförstorat en bild som han grävt fram i Länsmuseets arkiv. De bilkunniga kan säkert dessutom ge ett tips om när bilden är tagen. Vilken gata det är kanske inte är så svårt, men man vet aldrig.

Var i Västerås? Och när? Foto: Länsmuseets samlingar.

Läs hela inlägget »

Det vilda torget

Strax efter klockan ett i dag bröt jublet löst, här hemma hos oss, hemma hos många andra och på stans medieredaktioner. Ett jubel större än ett fotbollsmål i VM. Tomas Tranströmer får Nobelpriset. Det var som det vilda torget litet överallt.

Jag ägnar bloggen åt Tranströmer. Gamla bilder från Västerås, i all ära, men de får maka på sig för en av världens bästa poeter.

Det var Tomas Tranströmer som fick mig att börja läsa poesi nån gång långt borta i det tidiga sjuttiotalets ungdomliga år. Jag vet inte riktigt hur vårt förhållande började, men jag hade kommit över en diktsamling och började läsa, och kunde inte sluta. Jag var fast.

Det är svårt att peka på varför. Bilderna förstås. Metaforerna. Vardagen som speglar existensens djup. Mystiken som är allmängiltig, religiös ibland, men inte trosviss, ingen himmel som väntar. Himlen finns här, även om den halvfärdig. Vi går på vägar med hemligheter, vi hör klanger och ser spår, vi ser i mörkret och vi hör tystnaden. Näktergalen i Badelunda får märkligt metafysiska dimensioner.

Mitt läsande av Tranströmer djupnade. Jag började samla hans dikstsamlingar, i förstautgåvor. Nåt ska man ju samla på och Tranströmers diktverk var både hanterbara och inte alltför många. Jag minns hur jag under mina år som sportskrivare på VLT reste landet runt för att bevaka VIK och VSK i hockey, bandy och fotboll.

Där det fanns sportarenor fanns det också antikvariat, hur märkligt det än kan låta. I Motala, i Jönköping, i Falun, i Örebro, i Vadstena.

Till slut hade jag alla, från 17 dikter 1954 fram till i dag. Fjorton tunna böcker, om jag räknar rätt. Man skulle kunna läsa dem rätt igenom på en kväll, som Peter Englund sa. Men man läser dem inte så. Varje dikt, nästan varje rad ger känslor och stämningar av något som som finns där, men som kanske inte går att uttrycka.

Tomas Tranströmers alla diktsamlingar, på vårt köksbord.

Tomas Tranströmer försöker beskriva det som inte går att beskriva, och han gör det på ett sätt som alla kan förstå. Här finns tamejtusan inte ett enda svårt ord. Det räcker med att han skriver ”insjön är ett fönster mot jorden” för att man ska se en bild och börja fundera. Tomas är givetvis också en av de stora naturlyrikerna.

Jag intervjuade honom för lokal-tv i slutet av åttiotalet ett par gånger. En gång hade det kommit ut en bibliografi, en annan gång hade han fått Nordiska rådets stora pris. Ena gången minns jag att jag sa att jag hade en samlingsvolym av hans dikter på toaletten och att jag läste en dikt då och då. Jag sa att hans dikter var så korta att de passade utmärkt för sådana tillfällen. De gav djup åt vardagen, så att säga. Jag tror han skrattade, kanske inte helt förtjust, men artigt.

Hur kunde jag säga något sådant till en blivande Nobelpristagare?

Jag minns också att jag försökte få honom att läsa en dikt i Västerås Vision när jag intervjuade honom i studion nere i källaren till gamla VLT-huset. Men han ville inte, det kunde kännas för pretentiöst, tyckte han.

Ack ja.

Jag vet inte hur många gånger jag kört fast i mitt skrivande, jag har saknat det där lilla extra som jag tyckt att texten behövde. Jag har suttit där och fånstirrat på skärmen, utan att få ur mig en stavelse. Då har Tomas Tranströmer kommit till min hjälp. Jag har bläddrat bland hans dikter och hittat nån mening, som gett ny inspiration. Sportkrönikor mådde alltid bra av litet Tranströmerkänsla, om än i omskriven form.

Natthimlen kunde råma över en isrektangel i Bollnäs medan vi tjuvmjölkade kosmos.

Jag läser honom fortfarande. Får inte nog. När Krister Henriksson läste dikter i Önsta kyrka i våras frågade han om någon i publiken ville läsa något. Jag vet inte hur jag vågade, men jag sträckte upp handen och fick läsa en av mina favoriter: Svarta vykort. Jag var nervös så jag skakade.

Det blev en upplevelse, för mig. Jag vet inte om det blev det för publiken.

Hursomhelst, så här skriver en Nobelpristagare i litteratur.

Almanackan fullskriven, framtiden okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Falholmen i juli.

Läs hela inlägget »

Blev litet tagen av gårdagens diktläsning. Fortsatte med Tranströmer i dag. Han fyller 80 i morgon. På något sätt dyker han alltid upp. Som när jag öppnade dörren mot uteplatsen och tittade upp mot stora eken, den som har minnen från Gustaf III:s dagar. Tranströmers ord kom förstås till mig, orden om eken som ”grov men fingerfärdig” och bilden av eken som en väldig flaska där grönskan ska skumma i vår.

Tranströmers ek, inte långt från Infanterigatan.

 

Träffade Kjell-Åke Jansson på ett möte om enskilda arkiv i dag. Han var glad. ”Jag har fått en förläggare till min bok om Power Meet”, sa han. Ett förlag i Stockholm är villigt att ge ut Kjell-Åkes bilder, även om finansieringen ännu inte är helt klar. ”Skriv att jag gärna tar emot sponsring”, sa Kjell-Åke, som fotograferat Power Meet sedan 1993. Här är en av hans bilder:

"Många västeråsare tror att vi kommer till stan och spelar teater. Men vi är så här hela tiden!" Foto: Kjell-Åke Jansson.

 

Hans Y Blom, västeråsare i exil i Uppsala, har skickat mig ett gulnat tidningsklipp från tidigt sextiotal Några unga grabbar har bildat ett folkmusikband som de kallar Gamblin’ Group och dragit igång klubben Newport på Björnögården.  Hans Bloms minnen har bleknat från den här åren. ”Vore kul om någon av dina läsare kunde berätta mer om tiden på Björnögården, Mariaberget, Bryggargården och var vi nu höll hus”, skriver Hans.

Gamblin Group med från vänster Herbert Söderling, Hans Blom, Hans Marckner och Bengt Elmerot.

 

Så har jag hittat en fin bakgårdsbild från tjuotalets Västerås. Två små flickor vid en bil av den typ som jag alltid kallar T-Ford. Reklam för Vita Björns och Persils tvättmedel på uthusets gavel. Kullersten. Verkar som en bakgård till en butik. Men var någonstans lär jag aldrig få veta.

Flickor på bakgård. Foto: Stadsarkivet.

 

Till sist en fråga till: Är det någon som har en bild på Saléns konfektionsindustri som låg på Pilgatan? I vilket hus låg syfabriken?

Läs hela inlägget »

Vet inte var jag ska börja. Kokpunkten eller Önsta. Lika omskakande båda två. Jag börjar med Önsta kyrka. Krister Henriksson läste dikter av Tomas Tranströmer och berättade om sin relation med honom, inför en fullsatt kyrka i kväll. Mot slut frågade Krister om det fanns nån i publiken som ville läsa en av Tomas dikter. Jag sträckte upp handen… blev förvånad själv… gick fram, fick en mikrofon och läste Svarta vykort, ni vet den där korta dikten där döden, mitt i livet, kommer och tar mått på människan, det besöket glöms och livet fortsätter… men kostymen sys i det tysta. Så har jag gjort det också, läst Tranströmer i en kyrka…

Krister Henriksson i Önsta kyrka.

Annars var det alltså Kokpunkten som överraskade i dag. Jag som trodde att kommunen skulle slippa från tvånget att binda upp sig för det hopplösa projektet med ett äventyrsbad i ett nedlagt ångkraftverk, och så meddelas det från Stadshuset att man skrivit ett tilläggsavtal med Peab. Företaget säger sig än en gång komma igång med det bygge som hittills bara varit luft och visioner med enorma besökssiffror. Nu är avtalet dessutom indexuppräknat. Skattebetalarna förbinder sig att betala 16 miljoner om året i ett kvarts sekel till den privata badspekulationen, 400 miljoner kronor. Oavsett om kommunen behöver spara i den nya konjunkturnedgång som givetvis kommer en dag.

Läget är bra, säger man. Nära stationen. Avloppsreningsverket ligger ännu närmare.

Tänk vad man hade åstadkommit vid Lögarängen för mindre än hälften av 400 miljoner – dessutom i ett eget projekt som kan säljas eller läggas ned om det skulle behövas. Vad händer om det privata bolag som ska äga och driva Kokpunkten går i kaputten om några år? Vem står då med Svartepetter?

Det äldsta pannhuset, där Kokpunkten ska byggas, i slutet av 1920-talet. Foto: Vattenfall.

Apropå kiosker. Det fanns länge en kiosk på Västra Kyrkogatan, intill Kyrkbacksgården. Den skymtar på den här litografin av David Söderholm som jag såg hemma hos Lars Sjöstedt igår. ”Jag bodde på Skultunavägen och gick ofta dit”, minns Lasse.

Kiosken på Västra Kyrkogatan. Litografi av David Söderholm.

Läs hela inlägget »

Språktidningen är en av mina favoriter. Där finns bubbelpooler fyllda av intressant och annorlunda läsning. I en intervju med Björn Ranelid får vi veta att de åtta första meningarna i hans senaste roman Kniven i hjärtat innehåller nio metaforer och en liknelse. Överbelastat, säger somliga. Fantastiskt, menar andra. Vad som än händer kan Ranelid för alltid ta åt sig äran av denna bild: ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten.” Björn Ranelid tycker inte att han har många att vara avundsjuk på, med ett undantag: ”Tomas Tranströmer är metaforernas världsmästare. Om jag skriver i 25 år till, kommer jag knappt att nå honom till anklarna.”

Bara en skugga av Tranströmer.

 

Jag håller förstås med. När jag kännner skrivkrampen flämta bakom mig tar jag fram en Tranströmer och läser om näckrosen som paddlar med sin dolda simfot i tjärnens mörka famn och om flyttblock  som rullar bort i rymdens hallar. Då vet jag att språket aldrig kan ta slut.

En silo som förord till den stora tystnaden. Östra hamnen, februari.

 

Försöker sätta samman ett föredrag om VLT och Västerås, i samband med tidningens 180-årsfest på torsdag. Men redan i morgon ska jag prata på Flodinsgården om Minnen av en stad. Här är en bild som jag vill göra mera av, när jag får tid nån gång. Känner ni igen platsen.

Här är det. Foto: Roger Bergkvists samling.

Bilden är från femtiotalet, inne på en bakgård i den södra vinkeln mellan Vasgatan och Munkgatan, där Stadshuset ligger i dag. Där fanns Gustafson & Bergkvist motorverkstad med adress Vasagatan 4.  På gaveln stod en hästkastanj och Roger Bergkvist minns hur hans farfar, Henning Bergkvist, stod där ibland i sin arbetsrock och luftade sig. Han var en bastant och talför karl med stort midjemått. 

Roger  jobbade på verkstan som springpojke några somrar på femtiotalet och minns att ett modernt Västerås började krypa närmare. På gården fanns dasset. På dörren stod det HÄR. ”Där höll man andan i en halv minut och tömde blåsan med högtryck – om man var tillräckligt ung – varpå man åter höll sig i det längsta. Stackars gubbar, tänker jag nu, som var i min ålder redan då.”

  

Henning Bergkvist, till höger, med reparatören "Krånken" som kan ha hetat Håkansson. Foto: Roger Bergkvists samling.

 

Verkstaden låg ungefär i linje med nuvarande trappgaveln vid Stadshusets östra entré.

Läs hela inlägget »

Stannade till på stan i dag, i hörnet Köpmangatan och Stora gatan. Där finns ännu en sten med ingraverat citat av Tomas Tranströmer. Jag måste ha trampat på den stenen massor av gånger utan att tänka på diktraderna. Jag blir glad varje gång jag läser Tomas. Det blir inte sämre av att det sker mitt i vardagen.

Gatucitat av Tranströmer i Västerås.

 

Tranströmer fyller förresten 80 i år och hedras med en ny biografi som skrivits av västeråsaren Staffan Bergsten. Det var Bergsten som en gång för många år sedan satte mig på Tranströmerspåret.  Jag läste hans bok Den trösterika gåtan och insåg att poesi går att förstå. Och älska. Som de här raderna av Tranströmer:

I det svarta hotellet sover ett barn.
Och utanför: vinternatten
där de storögda tärningarna rullar.

Jag tog bussen hem. Tittade på detaljer och försökte komma ihåg hur bussarna såg ut inuti när jag var barn på femtiotalet. Jag minns konduktörerna med sina glänsande väskor och de små biljetterna men inte mycket mer, och ingen tycks ha fotograferat de vardagliga detaljer som blir historia utan att de vet om det.

Bussinteriör, Västerås 2011.

 

Jag skrev litet om det här i min senaste bok, Minnen av en stad. Egon Sidelöv läste det och skickade mig ett par bilder som i alla fall visar hur konduktörsväskan såg ut. Det är han själv som poserar utanför Centralstationen 1948 eller 1949.

Ung busskonduktör 1948-1949. Foto: Egon Sidelövs samling.

 

Kommentarerna lever numera sitt eget liv på bloggen. Det är spännande. Avhandlingen av gamla busstationen och de olika mackarna fortsätter. Ingvar Selin har nya funderingar, om ni kollar bakåt litet i kommentarerna. Roger Bergkvist har nämnt den bilverkstad, Gustafson & Bergkvist motorverkstad, som låg på Vasagatan 4, mellan Vasaparken och Munkgatan där det i dag är en passage genom Stadshuskomplexet. Verkstadén drevs av hans farfar Henning med kompanjonen Edvin Gustafson. Det kanske dyker upp bilder på den. Jag har bara en bild på den aktuella delen av Vasagatan. Verkstaden kan ha legat inne på en av gårdarna.

En del av Vasagatan som inte längre finns.

 

Roger Bergkvist har en fråga om en brödfirma också. Hans farfars bror Sven – han som tankade åt Shell – jobbade också som chaufför åt en brödfirma på trettiotalet. Firman hette Bergmans Enkas Bröd och på bilden nedan poserar Sven på brödbilen på en gata i Västerås. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det ser ut som min barndoms Repslagargata. Är det någon som vet något mer om Bergmans Enkas Bröd?

Sven Bergkvist med brödbilen. Foto: Roger Bergkvists samling.

 

När vi ändå håller på att fråga: Det är inte händelsevis någon som har en bild på något som kallades Vesta Bryggeri och låg nedanför Krutkällarbacken? Frågan kommer från Anders Berglind.

Läs hela inlägget »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers