Språktidningen är en av mina favoriter. Där finns bubbelpooler fyllda av intressant och annorlunda läsning. I en intervju med Björn Ranelid får vi veta att de åtta första meningarna i hans senaste roman Kniven i hjärtat innehåller nio metaforer och en liknelse. Överbelastat, säger somliga. Fantastiskt, menar andra. Vad som än händer kan Ranelid för alltid ta åt sig äran av denna bild: ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten.” Björn Ranelid tycker inte att han har många att vara avundsjuk på, med ett undantag: ”Tomas Tranströmer är metaforernas världsmästare. Om jag skriver i 25 år till, kommer jag knappt att nå honom till anklarna.”
Bara en skugga av Tranströmer.
Jag håller förstås med. När jag kännner skrivkrampen flämta bakom mig tar jag fram en Tranströmer och läser om näckrosen som paddlar med sin dolda simfot i tjärnens mörka famn och om flyttblock som rullar bort i rymdens hallar. Då vet jag att språket aldrig kan ta slut.
En silo som förord till den stora tystnaden. Östra hamnen, februari.
Försöker sätta samman ett föredrag om VLT och Västerås, i samband med tidningens 180-årsfest på torsdag. Men redan i morgon ska jag prata på Flodinsgården om Minnen av en stad. Här är en bild som jag vill göra mera av, när jag får tid nån gång. Känner ni igen platsen.
Här är det. Foto: Roger Bergkvists samling.
Bilden är från femtiotalet, inne på en bakgård i den södra vinkeln mellan Vasgatan och Munkgatan, där Stadshuset ligger i dag. Där fanns Gustafson & Bergkvist motorverkstad med adress Vasagatan 4. På gaveln stod en hästkastanj och Roger Bergkvist minns hur hans farfar, Henning Bergkvist, stod där ibland i sin arbetsrock och luftade sig. Han var en bastant och talför karl med stort midjemått.
Roger jobbade på verkstan som springpojke några somrar på femtiotalet och minns att ett modernt Västerås började krypa närmare. På gården fanns dasset. På dörren stod det HÄR. ”Där höll man andan i en halv minut och tömde blåsan med högtryck – om man var tillräckligt ung – varpå man åter höll sig i det längsta. Stackars gubbar, tänker jag nu, som var i min ålder redan då.”
Henning Bergkvist, till höger, med reparatören "Krånken" som kan ha hetat Håkansson. Foto: Roger Bergkvists samling.
Verkstaden låg ungefär i linje med nuvarande trappgaveln vid Stadshusets östra entré.
