Kvart i nio i morse var ett femtiotal personer samlade på en grusplan i utkanten av Ojnareskogen, vid stora vägen mellan Fårösund och Visby. Unga och gamla. Miljöaktivister och sådana som bara kallar sig naturvänner. Somliga från fastlandet, andra från trakten. Åtminstone en lantbrukare. Mediefolk. Kameror och mikrofoner.
Alla väntade på utslaget i Högsta domstolen. Fem minuter senare kablades beskedet ut över hemsidor och Facebook.
HD gav demonstranterna rätt. Mark- och miljööverdomstolens dom rivs upp. Frågan om kalkbrytningen i skogen skickas tillbaka till första instans, mark- och miljödomstolen, för en ny prövning där domstolen ska göra den samlade bedömning som hittills inte gjorts.
Jubel. Kramar. En skumpakork flög upp mot den sommarblåa himlen. Ett bevis på att civilt motstånd kunde lyckas.
Glädje.
Borta hos Nordkalk på andra sidan skogen var minerna dystrare. Åtta års juridisk kamp, som tycktes vara avgjord förra året, ska börja om mer eller mindre från början. Jobben i Storugns är i fara när dagens kalk tar slut.
Jag har hört till dem som tyckt att jobben bör komma i första hand. Tallskogar finns det gott om på Gotland, jobb är det mer ont om. Men ju mer jag satt mig in i frågan, desto mer har jag insett att det gigantiska kalkbrott som miljödomstolarna gett tillstånd till innebär stora risker. Inte bara för miljön och de två Natura 2000-områden som gränsar till brottet, utan framför allt för det känsliga grundvattnet.
Bästeträsk, Gotlands största insjö, hotas. Ingen kan med säkerhet säga att vattnet inte kommer att påverkas av det stora kalkbrottet i sjöns omedelbara närhet. Kan saltvatten tränga in i de svårbedömda kalkstensskikten? Bästeträsk, med sitt kristallklara och än så länge närmast helt opåverkade vatten, behövs för att försörja inte bara Fårösund utan kanske även Visby med dricksvatten.
Oron för vattnet delas av Naturvårdsverket, den lokala miljönämnden, Naturskyddsföreningen och andra tunga instanser. Men av någon märklig anledning delas oron inte av mark- och miljööverdomstolen, som nu indirekt får kritik av HD för att den tillät den konstiga uppdelningen av målet i en tillåtlighetsdel och i en tillstånds- och villkorsdel. Så kan man inte göra, menar HD och hänvisar till flera bedömningar inom EU-rätten där det krävs en samlad bedömning av helheten, även inom ett område som inte i sig är skyddsklassat men som gränsar till Natura 2000-områden.
EU-rätten är inte bara att fnysa åt, med andra ord.
Flera av de ledande förkämparna för Ojnareskogen var beredda att ge upp när den slutliga domen med tillstånd och villkor kom från mark- och miljööverdomstolen förra sommaren. Nu hade juridiken sagt sista ordet. Kampen var över, trodde de och många med dem. De hade inte räknat med fältbiologerna och andra unga miljöaktivister som tog saken i egna händer. Ett läger etablerades i utkanten av skogen och när skogsavverkningarna började stoppades maskinerna av demonstranter.
Nu hade fältbiologerna fått sällskap av ”vanligt folk”. Unga och gamla protesterade. Polis hämtades från fastlandet med hästar och bandvagnar. Aktionen fick nationellt genomslag. Bilder spreds när stora poliser bar bort små envisa tanter, filmer på Youtube visade demonstranter som klättrade upp i träd. Några lantbrukare med traktorer engagerade sig, men det var inte ”hundratals” som Aftonbladet skriver i dag. Men några var bättre än inga.
Jag var skeptisk ännu en tid. Hade man rätt att sätta sig till motvärn mot polisen? De skyddade ett bolag som hade domstolarna på sin sida? När får man tillgripa civilt motstånd? Än en gång fick jag ge med mig.
Demonstranterna hade ju rätt. Mark- och miljööverdomstolens utslag gick på tvärs med vad alla de som kan miljövård tyckte och tänkte. Skogsägarna i den förening som fått Nordkalks uppdrag att avverka för brytningen var de första som gav upp. De var inte kul att framstå som miljömarodörer i massmedia.
Mot Bästeträsk
Kampen förra sommaren innehöll många turer, som säkert kommer att redovisas i dokumentärfilmer. Stillestånd infördes när HD meddelade att domstolen gick med på att överpröva målet. Det hör inte till vanligheten.
Nu, en vinter och en vår senare, kom HD:s dom och skumpakorken flög i luften i utkanten av Ojnareskogen. Jag återvände hem till huset, inte långt från Bästeträsks klara vatten för att skriva detta. Jag var en av dem som applåderade i morse. Jag var en av dem som uppskattade det civila motståndet och den utomparlamentariska kampen. Det trodde jag inte för ett år sedan. Jag är också en av dem uppskattar EU:s art- och habitatdirektiv. Det trodde jag inte heller att jag skulle vara. Inte för ett år sedan.
I morgon ska jag cykla genom Ojnareskogen igen. Vem vet, kanske jag badar i ett av de två provbrotten. Det är fint vatten i dem. Grundvatten.
Bästeträsk. Från Ojnareskogens hemsida.
