Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Repslagargatan’

Björn Larsson Ask var och är en av vårt lands bästa fotografer. Han började på VLT och var en av de första fotograferna som snörde på sig skridskorna när han skulle stå bakom bandymålen. Då kunde han både plåta målen från positionen bakom kortlinjen och sen glida in på isen och fota målkramarna med Rolleiflexen. Björn har lagt ut en av sina bandybilder från Rocklunda på Facebook och berättar om sina äventyr på Rocklunda. Jag tar mig friheten att låna bilden eftersom det en gång hörde till mina favoriter. Kolla först in den här sidan i ett av mina klippalbum från VSK:s bandysäsong 1958-59:

 

VLT sent på hösten 1958.

 

Överst ser ni Sven-Erik Broberg runda Katrineholms målvakt Christian Nilsson, försvararen Olle Tegerstrand hinner inte avvärja. Målet kom i den 13:e minuten av andra halvlek och innebar grönvit ledning till 4-2. Det var matchavgörande. VSK vann till slut med 4-3 inför över 6 000 åskådare. Det var förstås den 18-årige Björn Larsson som tog målbilden. Han tog även den undre bilden där han åkt ut på planen och fångat hur Broberg gratuleras av Gucko Jansson, Nisse Andersson och Nisse Wickman. Det kallar jag sportfotografi! Så här ser bilden ut i original på Facebook:

 

Målglädje på Rocklunda 1958. Foto: Björn Larsson Ask.

 

Sven-Erik Broberg var förresten en av de mest hårdskjutande anfallare VSK någonsin haft. Jag skulle gärna se en forward med hans avslutarinstinkt i morgon, när VSK premiärspelar mot Kungälv i ABB Arena. I dag får inga fotografer skrinna bakom kortlinjen. Dom får hålla sin i bakgrunden för att inte skymma reklamskyltarna. Men, gott folk, kom till Rocklunda, förlåt, ABB Arena i morgon. Det bjuds säkert stor underhållning, även utan Sven-Erik Broberg.

Jag var på lasarettet i dag. En narkosläkare pratade om hur bedövningen skulle sättas in på tisdag nästa vecka när jag ska byta höftled. Först nu inser jag vad som är på väg att hända. En arbetsterapeut sa att jag inte skulle kunna knyta skorna efteråt, aldrig någonsin. Men det finns elastiska skosnören och det finns grejer som man kan dra på strumporna med. Plötsligt kände jag att jag inte villa vara med längre. Jag ville bli ung på nytt. Till tröst fick jag se lasarettets nya inglasade innegård. Riktigt snyggt, med de dalande löven av Jan Stenberg.

 

”Lövverk” av Stockholmskonstnären Jan Stenberg.

 

Från början var det meningen att Micke Genberg skulle få utsmycka innergården. Men inköpet överklagades, eftersom det inte hade upphandlats. Genberg fick ägna sig åt sitt nya undervattenshotell i Indiska oceanen i stället. Här är ännu en bild lånad från Facebook, där Genberg berättar om hur han och gamle bandyspelaren Hans Elis Johansson lägger någon slags grund till hotellet på korallrevet utanför Västeråsägda Manta Resort på ön Pemba.

Mikael Genberg och Hans Elis Johansson bygger hus på korallrev.

 

Så ett par minnen av en stad, som vanligt. Först en bild på de några av de arbetarbostäder som Asea och Metallverken byggde på det som i dag är Kopparlunden och på det som då hette Wijkmansgatan norr om Emausmotet. De här husen stod kvar ända in på sextiotalet. Kulorna till vänster användes som skyddsrum under kriget.

 

Troligen Wijkmansgatan, sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Så en föraning om vad som komma ska: en vinterbild från min barndoms kvarter på Repslagargatan. Bilden är tagen mot öster, Råbyleden/Jakobsbergsgatan går i bakgrunden i dag. Köpingsvägen rakt fram.

 

Repslagargatan mot öster. Foto: SBK. Stadsarkivet.

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

OS i Stockholm 1912. Hundra år sen. Självklart skrivs det böcker. Jag läser just nu Christer Isakssons Stockholm 1912. Extra intressant för mig eftersom jag är citerad på ett par ställen, där Isaksson berättar om Sigfrid Edström. Jag har ju skrivit en del om denne industriman som inte bara lyfte Asea och Västerås till oanade höjder, utan också styrde både den nationella och internationella idrotten. I min bok 1917 skriver jag att Sigfrid Edström var en av männen bakom den svenska folkhemsmodellen. Han såg vikten av att staten och kapitalet samarbetade. Jag har också gjort poänger av att Edström satte affärerna framför politiken, vare sig det gällde tyskar eller ryssar. Han samarbetade både med Stalin och med Hitler för att sälja svenska produkter. När Christer Isaksson porträtterar Edström i boken tar han upp de goda kontakter som Aseadirektören hade med ledande tyska idrottsledare, även under nazitiden.  Jag har svårt att döma personer i efterhand och vill gärna tro att Edström var mer aningslös än politiskt medveten. Isaksson frågar om det egentligen är någon skillnad. Har det någon betydelse om man var aningslös om samtidigt gynnade nazismen? Frågan får vara obesvarad tills någon skriver den stora biografin om Sigfrid Edström som styrde från Villa Asea i Stallhagen.

 

En av flera böcker om OS 1912. I den här diskuteras min bok om 1917 och Sigfrid Edström.

 

J Sigfrid Edström på Gamla plan 1916.

 

Inför min bok 1917, en berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen fick jag besöka Villa Asea och titta i de lådor som Edström lämnat kvar på vinden. Där hittade jag en del idrottsminnen som både omnämns i min och i Christer Isakssons bok. Jag hittade också en fin bild från OS i Stockholm, där Edström förstås var en av de ledande organisatörerna.

 

Invigningen av de olympiska spelen på Stockholms stadion för hundra år sedan.

 

Tror jag fick med Edström på ett hörn när jag pratade om Minnen av en stad i Pingskyrkan i går, i mina barndomskvarter kring Repslagargatan. Mötet var öppet för alla men arrangerades av kyrkans pensionärsråd. Här är några ur publiken.

 

Publik i Pingstkyrkan.

 

Jag började med att visa några bilder av hur kvarteren såg ut innan Oxbackens centrum och Pingstkyrkan byggdes. Här är en bild på Repslagargatan mot väster, tagen från nedre delen av Jakobsbergsgatan (där Råbyleden börjar). I huset närmast till höger bodde den trogne bloggkommentatorn Bengt Bergquist på trettiotalet. Där bodde min morfar och mormor också. Huset ägdes då av boxaren och företagaren Axel Svensson som varit med Asea i Sovjet och lagt undan pengar under tiden i Jaroslavl.

 

Repslagargatan mot väster, troligen sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

I senaste bloggen frågar Barbro Berggren om jag kan skaka fram en bild på Helge Thiléns livsmedelsbutik litet längre bort på Köpingsvägen. Det är samme handlare som Aron Olnafors kallar för Helge Bråttom. Jag har inga bilder på Helge eller på interiören (det kanske någon annan har?), men jag har ett par bilder på affären. Här är en.

 

Helge Thiléns butik. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Innan jag tar helgpaus måste jag får visa en bild jag hittade på Länsmuseet häromveckan. Så här såg det ut innan Cityringen drogs fram på Skarpskyttebron på sextiotalet. Norra Ringvägen slutade abrupt vid Skultunavägen. På bilden rivs den gamla träbron för gående och cyklister. Den nya tiden ska storma fram över den gamla ån.

 

Skarpskyttebron. Foto: Länsmuseet.

 

Nu måste jag klippa gräs och städa i trädgården. Sen ska bilen packas. I kväll mot ön! Förmodligen tar jag semester från bloggen en vecka eller så. Men man ska förstås aldrig säga aldrig.

Trevlig helg!

Läs hela inlägget »

Vissa dagar går allt snett. I dag var en sån dag. Vi ska åka till Tanzania om en månad och skulle ta en spruta mot gulsot. I Västerås finns privata Aros Vaccination på Stora gatan som tjänar pengar på oss som vill slippa boka tid på infektionskliniken. Dom skulle öppna 17.30 i dag. Vi kom dit några minuter efter 17.30. Väntrummet var nästan fullt. Minst tio personer. Inget hände, det var trångt, någon hostade och snörvlade i soffan bredvid. Kände mig som i en flygplanskabin där bacilluskerna flyger omkring med luftkonditioneringen.

Vad värre var: det stackars biträde som skulle hålla ordning i sprutrummet bakom kulissen hostade ännu värre. Värsta skrällhostan. ”Här får man gratis smitta”, sa en lustigkurre intill kaffeautomaten.

Jag stålsatte mig för att stå ut med skrällhostan, om vi bara fick komma in. Men ingen släpptes in. ”Sköterskorna är på väg”, ursäktade sig biträdet med hostan. ”Dom har nog fastnat i trafiken.” Kanske jobbar dom inom landstinget och knäcker extra på den privata mottagningen. Där satt och stod vi, den ena efter den andra kom in i väntrummet, trängseln ökade. När tjugo minuter hade gått och ingen sköterska kommit gick vi. Orkade inte längre.

Aros Vaccin omsatte 3,2 miljoner kronor 2009. Kunderna kommer, vissa går.

På väg hem hade en tjomme blockerat utfarten på Cityringen vid rödljuset vid Västgötegatan och nere på Hamngatan höll jag på att krocka med en tjej som styrde medan hon fipplade på mobiltelefonen. Inte blev det bättre av de där ständiga vägarbetena på Kungsängsgatan i höjd med silon. Varför gräver stan alltid just där? Jag vet att det finns rör i marken, men nån gång borde dom väl vara åtgärdade. Som vanligt blir det köer, gångtrafikanter och cyklister leds på de mest fantasifulla omvägar, samitidgt som dom som jobbar med gatan bara tycks arbeta kontorstid. När det ska göras ingrepp i en så stor trafikled borde det jobbas dag och natt.

Eviga vägarbeten.

 

Och om jag nu får fortsätta mitt gnäll, jag är på det humöret som ni förstår. Hur kan stan tillåta, vare sig marken är kommunal eller inte, att det öde kvarteret mellan järnvägen och Kungsängsgatan ser ut som en ovårdad slyskog på ryska Karelen? Det är ju bland det första besökarna ser av vår stolta stad. Ut med röjsaxen! Någon måste ha ansvaret.

Slyslum framför Bombardier.

 

Jaha, och på Björnövägen står en patetisk provisorisk träskylt sen ett par veckor och visar vägen till Peabs stolta projekt Kokpunkten. Peab har kanske inte råd med mer. Bolaget är indraget i den stora mutskandalen kring bygget av Swedbank Arena i Solna där storägaren Erik Paulsson är åtalad. Företaget står också inför tuffa tider ekonomiskt, skriver SvD i en börsblogg. Tidningen Veckans Affärer kallade nyligen Peab för ett ”finansiellt korthus” i en analys. Bolaget är högt belånat med en nettoskuld på 7,5 miljarder kronor. Men ett äventyrsbad ska det bli, med kommunala mångmiljonbidrag.

Kokpunkten ska sätta Västerås på världskartan.

 

Jag vet inte hur jag ska lugna ner mig. Litet tomatsoppa, kanske? Eller några gamla bilder, ja några gamla bilder får mig säkert att gå ner i varv. Jag letar bland stadsbyggnadskontorets ovärderliga rivningsbilder… och hittar den här:

Köpingsvägen nedanför Sundemans backe, Valaffisch för Centerpartiet och Gunnar Hedlund. "Min" kiosk på andra sidan. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

 

Och den här, från Repslagargatan, som går parallellt med Köpingsvägen. Jag växte upp på den gatan men lyckades aldrig lära känna nån så att jag kunde komma in i det här huset. Det hade säkert varit spännande.

Repslagargatan, sent femtiotal eller tidigt sextiotal. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Jag bodde på Repslagargatan på femtiotalet. Det hände att jag gick Almelundsgatan bort mot Sundemans backe, svängde vänster på Köpingsvägen och gick till kiosken där man kunde köpa ettöres och tvåöres och femöres och kapten Mikes äventyr. Jag har länge letat bilder på den där kiosken, som låg mitt emot dagens Vegagrill. I dag dök kiosken upp!

Min kiosk, bara min kiosk, på Köpingsvägen. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.

 

Farbrorn som skötte kiosken var handikappad på nåt sätt. Krumryggad, tror jag. Man skulle ha ett handikapp för att få driva en kiosk. Nånstans i närheten låg ettans busshållplats. Jag hittade fler bilder från barndomskvarteret bland de så kallade rivningsbilder som stadsbyggnadskontoret tog på femtio- och sextiotalen. Här är en fin bild på Repslagargatan mot väster. I dag ligger Oxbackens centrum här.

Repslagargatan mot väster. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.

 

Och titta här, här bodde jag, i femman till höger. Det huset finns kvar än i dag, och det händer att jag går förbi och undrar vilka som bor där nu och om man skulle kunna få titta in… I det vita huset bakom häcken, till höger, bodde Nylund som skrev barnböcker, och i huset till vänster bodde min kompis Sten Linder. På hans tomt låg den gamla repslagarbanan.

Repslagargatan mot öster. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.

Nog med barndomsnostalgi.

För den här gången.

Läs hela inlägget »

Pratade om gamla Västerås på Frälsningsarmén i dag. Först framträdde sångkören med förtröstansfulla sånger, sen hälsades jag välkommen med en önskan om Guds välsignelse och sen, ja sen pratade jag och visade bilder och alla verkade glada. Efteråt fick jag en välsignelse av pastorn på vägen och allt kändes på något sätt äkta, fast jag inte alls tror. Men Frälsis gillar jag.

Sången i våra hjärtan.

 

I söndags visade jag en bild på läroverkets kollegium 1928 och undrade försynt vem rektorn var. Anders Berggren svarade snabbt, och verkade nästan förskräckt över att jag inte direkt kunde säga att Samuel Landtmanson var rektor från 1925 till 1941. Han var Carlsbroder, förstås, kallades Torparn och var en förgrundsfigur i stan.

Samuel Landtmanson, porträtterad av Ivar Fredholm 1946, Carlsbrödraförbundets samling.

 

Jag har fått låna några fotografier av Marianne Landin. De flesta är från VLT på 1910-talet, men där finns också ett par stadsbilder. Jag börjar med dem. Den första känner jag  igen, det är hörnet Lantvärnsgatan – Repslagargatan. Jag vet, för jag bodde många år på Repslagaragatan och vet att huset i hörnet fortfarande står kvar. När bilden togs låg Emil Johanssons speceributik nere på hörnet.

Lantvärnsgatan, Repslagargatan går in till vänster.

 

Nästa bild behöver jag hjälp med. Längts ner står det Mälareborg. På skylten på husgaveln kan man läsa: A. Lundewall diversehandel. Var låg detta hus?

A. Lundewalls diversehandel. Var?

Läs hela inlägget »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers