Vissa dagar går allt snett. I dag var en sån dag. Vi ska åka till Tanzania om en månad och skulle ta en spruta mot gulsot. I Västerås finns privata Aros Vaccination på Stora gatan som tjänar pengar på oss som vill slippa boka tid på infektionskliniken. Dom skulle öppna 17.30 i dag. Vi kom dit några minuter efter 17.30. Väntrummet var nästan fullt. Minst tio personer. Inget hände, det var trångt, någon hostade och snörvlade i soffan bredvid. Kände mig som i en flygplanskabin där bacilluskerna flyger omkring med luftkonditioneringen.
Vad värre var: det stackars biträde som skulle hålla ordning i sprutrummet bakom kulissen hostade ännu värre. Värsta skrällhostan. ”Här får man gratis smitta”, sa en lustigkurre intill kaffeautomaten.
Jag stålsatte mig för att stå ut med skrällhostan, om vi bara fick komma in. Men ingen släpptes in. ”Sköterskorna är på väg”, ursäktade sig biträdet med hostan. ”Dom har nog fastnat i trafiken.” Kanske jobbar dom inom landstinget och knäcker extra på den privata mottagningen. Där satt och stod vi, den ena efter den andra kom in i väntrummet, trängseln ökade. När tjugo minuter hade gått och ingen sköterska kommit gick vi. Orkade inte längre.
Aros Vaccin omsatte 3,2 miljoner kronor 2009. Kunderna kommer, vissa går.
På väg hem hade en tjomme blockerat utfarten på Cityringen vid rödljuset vid Västgötegatan och nere på Hamngatan höll jag på att krocka med en tjej som styrde medan hon fipplade på mobiltelefonen. Inte blev det bättre av de där ständiga vägarbetena på Kungsängsgatan i höjd med silon. Varför gräver stan alltid just där? Jag vet att det finns rör i marken, men nån gång borde dom väl vara åtgärdade. Som vanligt blir det köer, gångtrafikanter och cyklister leds på de mest fantasifulla omvägar, samitidgt som dom som jobbar med gatan bara tycks arbeta kontorstid. När det ska göras ingrepp i en så stor trafikled borde det jobbas dag och natt.
Eviga vägarbeten.
Och om jag nu får fortsätta mitt gnäll, jag är på det humöret som ni förstår. Hur kan stan tillåta, vare sig marken är kommunal eller inte, att det öde kvarteret mellan järnvägen och Kungsängsgatan ser ut som en ovårdad slyskog på ryska Karelen? Det är ju bland det första besökarna ser av vår stolta stad. Ut med röjsaxen! Någon måste ha ansvaret.
Slyslum framför Bombardier.
Jaha, och på Björnövägen står en patetisk provisorisk träskylt sen ett par veckor och visar vägen till Peabs stolta projekt Kokpunkten. Peab har kanske inte råd med mer. Bolaget är indraget i den stora mutskandalen kring bygget av Swedbank Arena i Solna där storägaren Erik Paulsson är åtalad. Företaget står också inför tuffa tider ekonomiskt, skriver SvD i en börsblogg. Tidningen Veckans Affärer kallade nyligen Peab för ett ”finansiellt korthus” i en analys. Bolaget är högt belånat med en nettoskuld på 7,5 miljarder kronor. Men ett äventyrsbad ska det bli, med kommunala mångmiljonbidrag.
Kokpunkten ska sätta Västerås på världskartan.
Jag vet inte hur jag ska lugna ner mig. Litet tomatsoppa, kanske? Eller några gamla bilder, ja några gamla bilder får mig säkert att gå ner i varv. Jag letar bland stadsbyggnadskontorets ovärderliga rivningsbilder… och hittar den här:
Köpingsvägen nedanför Sundemans backe, Valaffisch för Centerpartiet och Gunnar Hedlund. "Min" kiosk på andra sidan. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.
Och den här, från Repslagargatan, som går parallellt med Köpingsvägen. Jag växte upp på den gatan men lyckades aldrig lära känna nån så att jag kunde komma in i det här huset. Det hade säkert varit spännande.
Repslagargatan, sent femtiotal eller tidigt sextiotal. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.
