Björn Larsson Ask var och är en av vårt lands bästa fotografer. Han började på VLT och var en av de första fotograferna som snörde på sig skridskorna när han skulle stå bakom bandymålen. Då kunde han både plåta målen från positionen bakom kortlinjen och sen glida in på isen och fota målkramarna med Rolleiflexen. Björn har lagt ut en av sina bandybilder från Rocklunda på Facebook och berättar om sina äventyr på Rocklunda. Jag tar mig friheten att låna bilden eftersom det en gång hörde till mina favoriter. Kolla först in den här sidan i ett av mina klippalbum från VSK:s bandysäsong 1958-59:
VLT sent på hösten 1958.
Överst ser ni Sven-Erik Broberg runda Katrineholms målvakt Christian Nilsson, försvararen Olle Tegerstrand hinner inte avvärja. Målet kom i den 13:e minuten av andra halvlek och innebar grönvit ledning till 4-2. Det var matchavgörande. VSK vann till slut med 4-3 inför över 6 000 åskådare. Det var förstås den 18-årige Björn Larsson som tog målbilden. Han tog även den undre bilden där han åkt ut på planen och fångat hur Broberg gratuleras av Gucko Jansson, Nisse Andersson och Nisse Wickman. Det kallar jag sportfotografi! Så här ser bilden ut i original på Facebook:
Målglädje på Rocklunda 1958. Foto: Björn Larsson Ask.
Sven-Erik Broberg var förresten en av de mest hårdskjutande anfallare VSK någonsin haft. Jag skulle gärna se en forward med hans avslutarinstinkt i morgon, när VSK premiärspelar mot Kungälv i ABB Arena. I dag får inga fotografer skrinna bakom kortlinjen. Dom får hålla sin i bakgrunden för att inte skymma reklamskyltarna. Men, gott folk, kom till Rocklunda, förlåt, ABB Arena i morgon. Det bjuds säkert stor underhållning, även utan Sven-Erik Broberg.
Jag var på lasarettet i dag. En narkosläkare pratade om hur bedövningen skulle sättas in på tisdag nästa vecka när jag ska byta höftled. Först nu inser jag vad som är på väg att hända. En arbetsterapeut sa att jag inte skulle kunna knyta skorna efteråt, aldrig någonsin. Men det finns elastiska skosnören och det finns grejer som man kan dra på strumporna med. Plötsligt kände jag att jag inte villa vara med längre. Jag ville bli ung på nytt. Till tröst fick jag se lasarettets nya inglasade innegård. Riktigt snyggt, med de dalande löven av Jan Stenberg.
”Lövverk” av Stockholmskonstnären Jan Stenberg.
Från början var det meningen att Micke Genberg skulle få utsmycka innergården. Men inköpet överklagades, eftersom det inte hade upphandlats. Genberg fick ägna sig åt sitt nya undervattenshotell i Indiska oceanen i stället. Här är ännu en bild lånad från Facebook, där Genberg berättar om hur han och gamle bandyspelaren Hans Elis Johansson lägger någon slags grund till hotellet på korallrevet utanför Västeråsägda Manta Resort på ön Pemba.
Mikael Genberg och Hans Elis Johansson bygger hus på korallrev.
Så ett par minnen av en stad, som vanligt. Först en bild på de några av de arbetarbostäder som Asea och Metallverken byggde på det som i dag är Kopparlunden och på det som då hette Wijkmansgatan norr om Emausmotet. De här husen stod kvar ända in på sextiotalet. Kulorna till vänster användes som skyddsrum under kriget.
Troligen Wijkmansgatan, sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.
Så en föraning om vad som komma ska: en vinterbild från min barndoms kvarter på Repslagargatan. Bilden är tagen mot öster, Råbyleden/Jakobsbergsgatan går i bakgrunden i dag. Köpingsvägen rakt fram.
Repslagargatan mot öster. Foto: SBK. Stadsarkivet.
Jag var en av de 6000 som såg den matchen och jag kommer ihåg när KSK gjorde ett mål som de fick bortdömt för att det var två bollar på planen. Jag stod på den norra kortsidesläktaren och målet gjordes vid den södra kortsidan. Jag brukar tänka på det med jämna mellanrum. Varför? Jo, för att det då kändes som det mest orättfärdiga som hänt på en bandyplan. Varför? Jo, därför att jag höll på Katrineholm. Varför? Jo, på grund av att jag då bodde i Katrineholm. Faktum är jag har bara bott i Västerås under mina första 7 levnadsår till och med 1953. Många av mina minnen och intryck av staden härrör från den tiden. Ett senare frekvent påhälsande hos min farfar och farmor har otvivelaktigt också bidragit till präglingen.
Anders, du får tänka på alla roliga saker du kan göra med den nya höften. Som att gå på bandy till exempel.
Vilket bandyminne!
http://www.anderslif.se
Anders! Min hustru, Ylva, blev jätteglad när jag visade henne bilden från det som hon kallar Elektron. Där var hon många, många gånger och hälsade på sin mormor som bodde där under 40-talet. ”Kulorna”, som Ylva redan tidigare berättat för mig om, minns hon mycket väl och där lekte både hon och de i kvarteret boende ungarna. Någon gång 1953/54 flyttade hennes mormor till Rosenhillsgatan.Till det lilla flerfamiljshus som låg precis bredvid kiosken vid Arosvallens sydvästra ände och vars rester väl fanns kvar ända fram till husen där revs inför högskolebygget. Vi kanske kan byta några tankar om detta på onsdagkväll på bandyn för jag hoppas Du kommer dit då. Sedan lär det väl bli lite tunnsått med såna utflykter till dess såväl Du, höften som doktorn säger OK. I den här åldern är det många i bekantskapskretsen som bytt både höftleder och knäleder och alla som jag känner har blivit nästan, för att citera/travestera Putte Wickman om en eller annan jazzmelodi som han gillade, ”onödigt bra”. Så se framtiden an med, som det ju så vackert heter, den tillförsikt och optimism som ju är minst ett/två av Dina kännetecken!
Tack Claes, vi syns säkert onsdag kväll.
http://www.anderslif.se
Kom att tänka på hur radion bevakade bandyn på den tiden när VSK slog KSK med 4-3. Det var så att om man skyndade sig hem efter machen så hann man lyssna på Bengt Ahlbom. Han hade 10 minuter eller högst en kvart på söndageftermiddagen till sitt förfogande. På den tiden gav han korta referat av alla matcher som hade spelats. Hans speciella stämma ljuder fortfarande om jag blundar och minns.
Jag minns. Det var som om Bengt Ahlbom bekräftade för omvärlden att det som hänt verkligen hade hänt.
Ett ljudets ”depeschfönster” som just förblir oöverträffat …
Vi hade ofta söndagsträffar i släkten då, och 5-10 ”gubbar” stirrade andäktigt in i den magiska lådan, tittade menande på varann … jojo, jahaa !
Det gick ju vägen i går, även on det satt långt inne. Även VIK lyckades vinna, även där med viss tveksamhet.
Apropå hårdsjukande bandyspelare. Du glömde Pnontus ”Pottan” Widén, men det var ju för din tid!
Nej, Bengt. Jag såg Pottan spela. Dock inte Hyttse. Jag skrev väl ”en av de mest” hårdskjurande om Broberg och det stämmer. Ingen annan nämnd, ingen glömd.