Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

Kall natt, frost i gräset. Vaknade med frossbrytningar. Alvedon. Mår bättre, men tar det lugnt när björkens löv sakta gulnar utanför fönstret. Eken håller stånd, stor och stark som en mittback. Kunde inte gå på premiären av sista förestaällningen på Teater Västmanland (innan personalslakten) i går. Men det kommer fler chanser. Hoppas våra politiker går dit, inte bara för att få sig några diskreta slängar i texten.

Teaterns PR-makare Lena Idh satte upp skylten i fredags.

 

Ni som undrar vart Micke Genbergs pontonläckande Ooops hotell har tagit vägen kan ta en sväng förbi Östra hamnen. Där har det halvsjunkna huset fått en tillfällig bryggplats i väntan på en placering i Västeråsfjärden som stadsbyggnadskontoret kan godkänna.

Ooops i Östra hamnen.

 

Jag fick en bok på posten i fredags. Den hade skickats med kurirpost från svenska ambassaden i Moskva, som i sin tur fått boken från förlaget RMP i Jaroslavl. Boken är en historisk fotohyllning till staden vid Volga, norr om Moskva. Jaroslavl firade tusen år i fjol och blev tragiskt omtalad i år när hockeylaget utplånades i en flygolycka. Olyckan finns inte med i boken. Den handlar om stadens historiska utveckling. Ett uppslag, och litet till, har bilder från den motorfabrik som Asea drev i Jaroslavl under den första Stalintiden, 1927 till 1932. Det var då ett hundratal ingenjörer och yrkesarbetare från Västerås, med familjer, bodde i Jaroslavl. Jag har hjälpt förlaget med bilderna från Västeråstiden och fått en bok som tack.

 

Boken om Jaroslavl.

 

Ett uppslag om Aseas fabrik i staden vid Volga.

 

Än en gång tänker jag på mitt oavslutade bokprojekt om Aseas och västeråsarnas äventyr vid Volga under de här åren, när den sovjetiska staten egentligen inte tillät privat verksamhet men gjorde ett undantag för företaget som kunde bygga de viktiga elektriska motorerna. Jag har ju material och bilder som aldrig publicerats! Här är en bild ur Sven Maijgrens samling, som visar hur Jaroslavlgänget återsamlas på Klippan i Västerås 1952, tjugo år efter det att sovjetiska staten köpt fabriken. Bånkgården i bakgrunden.

Jaroslavl reunion på Klippan 1952. Foto: Sven Maijgrens samling.

 

Som avslutning, en bildgåta: en delförstoring av en av Ernst Bloms många bilder. Den är tagen inte alltför långt bort från Klippan… nu blev det för lätt. Strunt samma, det är en fin bild. Någon kanske kan hjälpa mig att tidsbestämma den.

Var och när? Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

Läs hela inlägget »

Det vilda torget

Strax efter klockan ett i dag bröt jublet löst, här hemma hos oss, hemma hos många andra och på stans medieredaktioner. Ett jubel större än ett fotbollsmål i VM. Tomas Tranströmer får Nobelpriset. Det var som det vilda torget litet överallt.

Jag ägnar bloggen åt Tranströmer. Gamla bilder från Västerås, i all ära, men de får maka på sig för en av världens bästa poeter.

Det var Tomas Tranströmer som fick mig att börja läsa poesi nån gång långt borta i det tidiga sjuttiotalets ungdomliga år. Jag vet inte riktigt hur vårt förhållande började, men jag hade kommit över en diktsamling och började läsa, och kunde inte sluta. Jag var fast.

Det är svårt att peka på varför. Bilderna förstås. Metaforerna. Vardagen som speglar existensens djup. Mystiken som är allmängiltig, religiös ibland, men inte trosviss, ingen himmel som väntar. Himlen finns här, även om den halvfärdig. Vi går på vägar med hemligheter, vi hör klanger och ser spår, vi ser i mörkret och vi hör tystnaden. Näktergalen i Badelunda får märkligt metafysiska dimensioner.

Mitt läsande av Tranströmer djupnade. Jag började samla hans dikstsamlingar, i förstautgåvor. Nåt ska man ju samla på och Tranströmers diktverk var både hanterbara och inte alltför många. Jag minns hur jag under mina år som sportskrivare på VLT reste landet runt för att bevaka VIK och VSK i hockey, bandy och fotboll.

Där det fanns sportarenor fanns det också antikvariat, hur märkligt det än kan låta. I Motala, i Jönköping, i Falun, i Örebro, i Vadstena.

Till slut hade jag alla, från 17 dikter 1954 fram till i dag. Fjorton tunna böcker, om jag räknar rätt. Man skulle kunna läsa dem rätt igenom på en kväll, som Peter Englund sa. Men man läser dem inte så. Varje dikt, nästan varje rad ger känslor och stämningar av något som som finns där, men som kanske inte går att uttrycka.

Tomas Tranströmers alla diktsamlingar, på vårt köksbord.

Tomas Tranströmer försöker beskriva det som inte går att beskriva, och han gör det på ett sätt som alla kan förstå. Här finns tamejtusan inte ett enda svårt ord. Det räcker med att han skriver ”insjön är ett fönster mot jorden” för att man ska se en bild och börja fundera. Tomas är givetvis också en av de stora naturlyrikerna.

Jag intervjuade honom för lokal-tv i slutet av åttiotalet ett par gånger. En gång hade det kommit ut en bibliografi, en annan gång hade han fått Nordiska rådets stora pris. Ena gången minns jag att jag sa att jag hade en samlingsvolym av hans dikter på toaletten och att jag läste en dikt då och då. Jag sa att hans dikter var så korta att de passade utmärkt för sådana tillfällen. De gav djup åt vardagen, så att säga. Jag tror han skrattade, kanske inte helt förtjust, men artigt.

Hur kunde jag säga något sådant till en blivande Nobelpristagare?

Jag minns också att jag försökte få honom att läsa en dikt i Västerås Vision när jag intervjuade honom i studion nere i källaren till gamla VLT-huset. Men han ville inte, det kunde kännas för pretentiöst, tyckte han.

Ack ja.

Jag vet inte hur många gånger jag kört fast i mitt skrivande, jag har saknat det där lilla extra som jag tyckt att texten behövde. Jag har suttit där och fånstirrat på skärmen, utan att få ur mig en stavelse. Då har Tomas Tranströmer kommit till min hjälp. Jag har bläddrat bland hans dikter och hittat nån mening, som gett ny inspiration. Sportkrönikor mådde alltid bra av litet Tranströmerkänsla, om än i omskriven form.

Natthimlen kunde råma över en isrektangel i Bollnäs medan vi tjuvmjölkade kosmos.

Jag läser honom fortfarande. Får inte nog. När Krister Henriksson läste dikter i Önsta kyrka i våras frågade han om någon i publiken ville läsa något. Jag vet inte hur jag vågade, men jag sträckte upp handen och fick läsa en av mina favoriter: Svarta vykort. Jag var nervös så jag skakade.

Det blev en upplevelse, för mig. Jag vet inte om det blev det för publiken.

Hursomhelst, så här skriver en Nobelpristagare i litteratur.

Almanackan fullskriven, framtiden okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Falholmen i juli.

Läs hela inlägget »

Tiden krymper, solen bleknar, snart är bara minnet kvar av septembers rölleka. Skarvarna lär vi inte bli av med, med det går inte att komma ifrån att de flyger likt kinesiska skrivtecken.

Röllekan sägs vara bra mot reumatism.

Skarvar vid Bungenäs.

Jag var på slakteriområdet häromdan. Ska skriva en Frågor om förr. Det är ett märkligt kvarter, med minnen både av Aseas misslyckade försök att tillverka elektrolytkoppar under första världskriget och av slakteriet från trettiotalet och sextio år framåt. Inne i stora slakteribyggnaden finns ännu de kaklade rummen kvar, som Farmek lämnade dem för tjugo år sen. Kanske blir det en saluhall därute, men dit är steget ännu långt.

Slakteriet 1937. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

Greger Johansson, JSG Fastigheter, visar runt i de tomma slakterilokalerna.

Visste ni att författaren Lars Gustafssons far, Einar Gustafsson, var en duktig fotograf i sin ungdom. Lars Gustafsson har lagt ut några sepiafärgade foton, med nostalgiskt skimmer, på sin blogg. Här är en av bilderna, tagen i hamnen i början av 1920-talet. Om jag inte tar fel så ser vi Elbafärjan i sin korta version, till vänster, innan den sågades mitt itu 1926 och förlängdes med ett mittparti på fyra meter. Ångmaskinen verkar vara kvar också och är inte bytt mot en diesel. Vad passagerarbåten heter kan jag inte se, men det är väl Caesar eller Aros som gick i trafik på Stockholm.

Foto: Einar Gustafsson.

Som avrundning, utan egentlig orsak, en bild från Engelbrektsgatan innan fackbiblioteket byggdes. Vad händer med det, förresten? Hyreskontraktet med den privata fastighetsägaren är visserligen uppsagt, men något nytt fackbiblioteket lär knappast byggas. I alla fall inte i gymnasieträdgården. Så det blir väl ett omförhandlat nytt avtal med fastighetsägaren, och det är lika bra det.

Engelbrektsgatan, troligen sextiotal. Foto: SBK-bilderna, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Jag är skyldig er ett par svar på tidigare bildfrågor. Har inte hunnit med bloggen på några dar, trädgården, grannfest och 60-årsparty (tack Ann!) har tagit sin tid. I morse fick vi en bild från dotter Sara i Dar es Salaam, som åt frukost med sin man och tvåårige Erik. Minuterna efter det att bilden togs hoppade en apa in på bordet för att stjäla melonen. Sånt händer inte i Västerås. Här är det bara talgoxar som tar sig friheter.

Apa till frukost.

 

Har ni sett stans nya cykel- och gångväg? Den tar en vid sväng från gamla ångkraftverket, över gasverkets övergivna tomt, bort till småbåtshamnen på Lillåudden. Här ska det tydligen bli parkering sen, för de badande till Kokpunkten. När, återstår att se.

Ny väg på Lillåudden. Man tackar.

 

Jag skrev om mitt föredrag på Jakobshöjden tidigare i veckan. Jag höll det i den samlingssal som tidigare var Jakobsbergsskolans gymnastiksal och där jag plågade mig igenom åttar år av jympalektioner på femtiotalet. Kerstin Wadsten, som gick i skolan några år innan mig, minns gymnastiksalen som mycket större än på min bild. För att övertyga mig skickar hon mig ännu en gång bilden på ett luciatåg på Jakobsbergsskolan 1968. Jag minns ribbstolarna som vore det igår…

Jakobsbergsskolans gymnastiksal 1948.

 

Så var det bildgåtorna från i torsdags. Den första, med Centralhotellet, var inte så svår. Det är alltså Stadsparken som syns till vänster. Hotellet låg på Slottsgatan i hörnet mot Stora gatan. Hans Wennerström har skickat ett vykort där man ser Centralhotellet och Slottsgatan ur ett annat perspektiv. Har fotografen stått på Sundinska husets tak, tro?

Vykort över Stadsparken och Slottsgatan,

 

Andra frågan var knepigare. Hans Wennerström är en av dem som svarat rätt där också, titta på kommentarerna till inlägget i torsdags. Husen i bakgrunden är elverket, som byggdes 1910. Trädgårdsgatan går i förgrunden. Den gatan finns inte längre, men den gick längs med Vasaparkens norra sida. Elverkets två hus finns dock kvar. Det nedersta, mot parken, användes till en början för ett par dieselverk som försåg stan med elektricitet. I dag är huset ombyggt, nya våningsplan har satts in och fasaden gjorts om. Där elverkets dieselverk stod är det förskola i dag. Det lilla huset, slutligen, som ser ut som en portvaktsstuga, är rivet. Det var en gång elverkets smedja. Anslagstavlan, som syns på torsdagsbilden, gör bland annat reklam för Hakonbolaget.

Elverket med smedjan från Vasaparken. Foto: Tekniska verkens arkiv, Stadsarkivet.

 

Elverket i dag.

Läs hela inlägget »

Tjugotvå grader på eftermiddan. Sol, varma vindar. Vi promenerade på lunchen och lovade oss att minnas i november den ljuva september. Vid lekparken blommade faktiskt smultronen på nytt! Ur led är tiden, hoppas vi inte behöver vrida den rätt igen.

Smultronblom i september.

 

Det har varit en spännande vecka. När gick över 10 000 västeråsare på idrott senast? Först fotboll i måndags, så hockey i går. Fullpackat. Jag såg båda matcherna, blev väl inte särskilt imponerad av spelet men uppskattade atmosfären. Särskilt Rocklundahallen, förlåt ABB Arena, kan vara magisk när känslorna tätnar. Men vad höga trappstegen har blivit! Jag fick kämpa mig uppåt på stora läktaren, på samma sätt som jag såg äldre män med stela leder göra förr i tiden.

Fullt i hockeyhallen när VIK förlorade mot Leksand på straffar,

 

Träffade Zijian från Peking på Omniaresor i kväll. Jag var där för att prata om den resa jag ska leda till den kinesiska huvudstaden i februari. Zijian var där med en grupp kineser från Shanghai. Zijian jobbar åt Omnia, jag har träffat honom många gånger i Kina. Han är litet ledsen över den hårdnande attityd som den svenska ambassaden visar mot kineser som söker visum. Jag blev förvånad, jag trodde bara att det vara andra länder som var hårda mot oss…

Zijian fixar programmet i Peking.

 

Jag fick ett vykort i dag. Gammalt, förstås. Ett gathörn med en snutt av en park till vänster. Jag vet var det är taget, men eftersom jag gillar gåtor måste jag skicka med en fråga om det är någon annan som vet var Centralhotellet låg.

Vykort med Centralhotellet.

 

Här kommer en svårare bildgåta. Bilden är en delförstoring som vännen Jan-Åke A gjort. Han gillar det det där med bildgåtor. Vilken gata är det, frågar han. Och vad kan det stå på anslagstavlan och vad var det i huset närmast? Det var knepigt. Min första association gick till elverket längts ner mot Trädgårdsgatan och Vasaparken. Men det stämmer inte med gatan… eller? Hjälp mig. Jan-Åke tiger som muren.

Bildgåta. Var? Vad var det i huset närmast?

Läs hela inlägget »

Thure Jadestig fyller nittio nästa år. Han skriver flitigt på Facebook och han är en av de drivande i socialdemokraternas Gamla Garde, där det interna motståndet organiseras mot miljonrullning av skattepengar till Kokpunkten.

Nu har Thure skrivit en liten bok igen, eller en skrift kanske man ska säga. Han har tidigare skrivit om filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg, om humanistisk demokrati och om kampen för åsiktsfriheten. Det kommande alstret ställer frågan om svensk organisationsfrihet är hotad. Thure Jadestig svarar ja och pekar på hur makten blir allt mer klåfingrig i sina försök att reglera de ideella organisationera. Det gäller såväl det svenska samhället som EU. ”Der bör vara en fundamental regel att ideella organisationer själva bestämmer grunderna för medlemskap, uteslutning m.m. samt att de har rätt att kräva medlemskap för anställning”, skriver han och efterlyser en skyddslag för organisationerna, som i Finland.

Thure Jadestig, född 1922, författare och facebookare.

 

Jag pratade och visade bilder för Thure och hans grannar på Jakobshöjden i måndags. Föredraget var i samlingssalen, som en gång var gymnastiksal i nedlagda Jakobsbergsskolan. Jag hade gympa där i åtta år på femtiotalet och eftersom jag var dålig på att hoppa bock och klänga i ringar så sprider lokalen inga goda vibbar omkring sig. Men det kom mycket folk och föredraget gick bra. Tänk vad roligt det är att berätta om gamla Västerås.

Samling i Jakobsbergsskolans gamla gymnastiksal.

 

Här är en delförstoring av en bild som jag visade i går. Det visar husen mellan Lundahlska jorden (Klippans parkering) och Svartån på trettiotalet. Madda Bergströms minigolfbana bakom Klippan till höger. Delförstoringen är gjord av Jan-Åke Alkeblad.

Lundahlska jorden. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

Här är en bild från området innan det revs för femtio år sedan. Jag är litet osäker på var. Kan det vara Slottsgatan mot norr efter Klippan?

Foto: SBK-arkivet i Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Hemma igen efter några fina dagar på Gotland. I dag var det nästan sommar. Vi cyklade, fikade i solen, tog in trädgårdsmöbler, slog av värmen och låste för vintern. Med saknad. Jag sitter hemma nu, och tittar igenom bilderna på örnarna. Jag trodde det var kungsörnar först, men nu tror jag det var havsörnar. Fyra i fredags, fyra i dag.

Havsörn eller kungsörn?

 

I morgon, måndag, ska jag prata och visa bilder på Jakobshöjden klockan 14. Jakobsbergsskolan låg där, och delar av skolan finns kvar i bostadshusen. Gymnastiksalen är samlingssal. Där ska jag prata och där hade jag gymnastik när jag gick i skolan åtta år, från 1953 och framåt. Jag ska färsöka leta fram några gamla bilder.

Apropå mjölkaffärer, som varit så flitigt kommenterat den sista tiden. Här är mjölbutik på Djäknebergsgatan, fotograferad av Ernst Blom på 1930-talet. Det står Jansson på dörren, granne med en speceributik. Första bilden är en delförstoring, andra bilden visar huset i sin helhet. Jag tror det kallades Mälarborg.

Mjölkaffär på Djäknebergsgatan. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv,

 

Mälarborg på trettiotalet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

Läs hela inlägget »

Lämnade Västerås i går. Färja till Gotland. Huset stod kvar. Som om det väntade på oss. I dag har vi cyklat som vi brukar. På ängen bort Grostäde hade lammbonden på Skymnings släppt ut hundratals får. Vi stannade, förundrade. En kungsörn seglade över fåren, nej två örnar… nej tre… fyra. Alla med spanande vingslag och med enstaka närmande mot liggande får, som om de ville kolla om de var friska. Jag tog bilder, som ni kanske får se nån dag. Sen drack vi kaffe i lä av en fiskebod, såg ut över havet och frågade oss hur mycket börsen sjönk i den andra världen.

Stenkusten.

 

Mitt senaste blogginlägg vållade inga särskilda reaktioner. För min surhet, alltså. Däremot satte de gamla bilderna igång ett intensivt kommentarsflöde om stans numera glömda mjölkaffärer. Där finns en nostalgisk potential, bland mjölkkrukor och lådor med färska frallor, som hos tant Karin i butiken längst ner på Jakobsbergsgatan, mitt emot Repslagargatan.

Jag skriver detta när Skavlan pratar med Jonathan Franzen. Varför läser jag inte skönlitteratur längre? Är det för att jag hellre läser om medeltida helgeandshus i Västmanland eller bläddrar i en telefonkatalog från 1939 för att se var mjölkaffärerna låg? Hur är jag funtad? Jag har bara en handfull gamla bilder med mig till ön, så jag kör några stycken utan inre samband. Det gör nog inget. Kommentatorerna brukar hitta egna ingångarr. 

Folkets park. Foto: Stadsarkivet.

 

Metrohuset i hörnet Vasagtan och Smedjegtan.

 

Nya och gamla bryggeriet 1904.

Läs hela inlägget »

Vissa dagar går allt snett. I dag var en sån dag. Vi ska åka till Tanzania om en månad och skulle ta en spruta mot gulsot. I Västerås finns privata Aros Vaccination på Stora gatan som tjänar pengar på oss som vill slippa boka tid på infektionskliniken. Dom skulle öppna 17.30 i dag. Vi kom dit några minuter efter 17.30. Väntrummet var nästan fullt. Minst tio personer. Inget hände, det var trångt, någon hostade och snörvlade i soffan bredvid. Kände mig som i en flygplanskabin där bacilluskerna flyger omkring med luftkonditioneringen.

Vad värre var: det stackars biträde som skulle hålla ordning i sprutrummet bakom kulissen hostade ännu värre. Värsta skrällhostan. ”Här får man gratis smitta”, sa en lustigkurre intill kaffeautomaten.

Jag stålsatte mig för att stå ut med skrällhostan, om vi bara fick komma in. Men ingen släpptes in. ”Sköterskorna är på väg”, ursäktade sig biträdet med hostan. ”Dom har nog fastnat i trafiken.” Kanske jobbar dom inom landstinget och knäcker extra på den privata mottagningen. Där satt och stod vi, den ena efter den andra kom in i väntrummet, trängseln ökade. När tjugo minuter hade gått och ingen sköterska kommit gick vi. Orkade inte längre.

Aros Vaccin omsatte 3,2 miljoner kronor 2009. Kunderna kommer, vissa går.

På väg hem hade en tjomme blockerat utfarten på Cityringen vid rödljuset vid Västgötegatan och nere på Hamngatan höll jag på att krocka med en tjej som styrde medan hon fipplade på mobiltelefonen. Inte blev det bättre av de där ständiga vägarbetena på Kungsängsgatan i höjd med silon. Varför gräver stan alltid just där? Jag vet att det finns rör i marken, men nån gång borde dom väl vara åtgärdade. Som vanligt blir det köer, gångtrafikanter och cyklister leds på de mest fantasifulla omvägar, samitidgt som dom som jobbar med gatan bara tycks arbeta kontorstid. När det ska göras ingrepp i en så stor trafikled borde det jobbas dag och natt.

Eviga vägarbeten.

 

Och om jag nu får fortsätta mitt gnäll, jag är på det humöret som ni förstår. Hur kan stan tillåta, vare sig marken är kommunal eller inte, att det öde kvarteret mellan järnvägen och Kungsängsgatan ser ut som en ovårdad slyskog på ryska Karelen? Det är ju bland det första besökarna ser av vår stolta stad. Ut med röjsaxen! Någon måste ha ansvaret.

Slyslum framför Bombardier.

 

Jaha, och på Björnövägen står en patetisk provisorisk träskylt sen ett par veckor och visar vägen till Peabs stolta projekt Kokpunkten. Peab har kanske inte råd med mer. Bolaget är indraget i den stora mutskandalen kring bygget av Swedbank Arena i Solna där storägaren Erik Paulsson är åtalad. Företaget står också inför tuffa tider ekonomiskt, skriver SvD i en börsblogg. Tidningen Veckans Affärer kallade nyligen Peab för ett ”finansiellt korthus” i en analys. Bolaget är högt belånat med en nettoskuld på 7,5 miljarder kronor. Men ett äventyrsbad ska det bli, med kommunala mångmiljonbidrag.

Kokpunkten ska sätta Västerås på världskartan.

 

Jag vet inte hur jag ska lugna ner mig. Litet tomatsoppa, kanske? Eller några gamla bilder, ja några gamla bilder får mig säkert att gå ner i varv. Jag letar bland stadsbyggnadskontorets ovärderliga rivningsbilder… och hittar den här:

Köpingsvägen nedanför Sundemans backe, Valaffisch för Centerpartiet och Gunnar Hedlund. "Min" kiosk på andra sidan. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

 

Och den här, från Repslagargatan, som går parallellt med Köpingsvägen. Jag växte upp på den gatan men lyckades aldrig lära känna nån så att jag kunde komma in i det här huset. Det hade säkert varit spännande.

Repslagargatan, sent femtiotal eller tidigt sextiotal. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Nittio personer i PRO Bäckby kom till Kulturhuset därute för att lyssna och titta på bilder, Minnen av en stad. Jag pratade på och märker att mina historier byggs ut för varje gång, hinner inte med alla bilder jag vill visa. Men det är bara att köra ett program till. En av åhörarna i salongen var Åke Hillman, som för första gången besökte ett PRO-möte i sin egenskap av pensionär. Jag drog mig inte för att jämföra honom med en annan gammal stark politiker, Oscar Fredrik Wijkman, Gud Fader kallad. Mannen som lockade hit Asea. Hillman verkade inte ta illa vid sig.

Debutant i PRO. Ex-kommunalrådet Åke Hillman.

 

När jag pratade i bibliotekets hörsal i lördags berättade jag om affärerna vid Stora torget, innan Sigma kom, och påstod att Zetterlunds Leksaker ägdes av familjen Liw och att barnen Sven, Lars och Sara fick leka i skyltfönstret, utklädda till tomtenissar på skyltsöndagen. Sven Liw råkade sitta i publiken. Visst, de hade tvingats leka tomtenissar och det var inte alltid roligt. Men föräldrarna drev aldrig Zetterlunds på torget utan leksaksaffären en bit ner på Köpmangatan, det som en gång var Hanna Lindholms dockaffär och som blev Hobbylek i familjen Liws ägo. När huset revs för Sigma flyttade affären till Kopparbergsvägen,till en filial på Skiljebo och senare även till en butik nere i Sigma.

Här, på Köpmangatan 12, låg Kurt och Kia Liws leksaksaffär, till vänster om porten och Lundbergs delikatessbutik. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

 

Birgitta Johansson var också med i publiken i lördags. Hon skriver: ”Du visade en bild på Kulturnatten på ettans buss som vände vid lasarettet. Med
på bilden var två chaufförer och två konduktörer. Min pappa körde ettans buss vid den tiden, Artur Fernström, jag tyckte det var han till höger på bilden. Kan du lägga upp denna bild, vore jag tacksam.”

Visst kan jag det. Här kommer den.

Ettans buss vid lasarettet 1937. Foto: Ernst Blom.

 

Läs hela inlägget »

« Nyare inlägg - Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers