Har en känsla av att jag använt den rubriken förut nån gång. Det blir den inte sämre av. På onsdag ska jag resa iväg till Kina igen, och jag kan inte låta bli att titta mig omkring för att se vad jag lämnar. I dag gick vi på isen utanför Björnön. Sol, kristallklar luft, blå himmel, vida vita vidder. Elliott försökte meta med ett vasstrå i ett borrhål och Alex trampade ner i samma hål när han skulle kolla om vattnet frusit. Små banala händelser förgyller en vanlig söndag. Vi fikade på en bänk på strandbrinken där jag lekte som barn.
På väg nånstans.
Tittade på nya serien Kontoret. Blev bara generad. Inte kul, slog över till Galenskaperna och After Shave i Så ska det låta. Kul. Sen kom Stefan Löfven i Agenda och gjorde det bästa framträdandet i en tv-studio som en socialdemokratisk partiledare gjort på många, många år.
Västerås i mitt hjärta var det. Häromdan visade jag några av de närmast sensationella färgbilder som Carl Hennig tog i fyrtiotalets Västerås, bilder som nu skannats in av hans sonson Lars. Reaktionen på de första bilderna blev omtumlande för många. Läs kommentarerna. Här kommer två bilder till. Först en bild från Oxbacken med den klassiska husraden på den norra sidan, och den upphöjda trottoaren som var ett minne från tiden innan Oxbacken sänktes nästa hundra år tidigare. Det är mitt på dagen. Inga bilar, men två cyklister rullar i full fart ner mot centrum.
Oxbacken. Foto: Carl Henning.
Så en bild inifrån den Bomanska gården, i hörnet av Stora gatan och Vasagatan där Punkt ligger i dag. Järn-Olles affär vetter mot Stora gatan, inne på gården hade järnhandeln sina förråd. Det är ännu den tid när häst och vagn användes. Med färgbildens hjälp känns tiden ändå väldigt nära.
Bomanska gården. Foto: Carl Henning.
Fortsättning följer.
Läs VLT i morgon. Då kommer, hoppas jag, svaret på bildgåtan häromdan, om var mannen släpar sin kärra över kullerstenarna. Om ni inte har tidningen så ska jag försöka komma ihåg att tala om svaret här också.
