I går satt vi på Hattfabriken igen. Mycket folk, trevlig stämning. Vällagad husmanskost till bra priser. Verkar som om stan har längtat efter ett sånt här ställe. Sen såg vi filmen om Margaret Thatcher med Meryl Streep. Lika mycket en film om åldersdemens som om en konservativ kvinna som tar makten. Rapsodiskt, ibland underhållande men med många frågor obesvarade. På hemvägen stannade vi till på Slottsgatan. Jag gillar egentligen inte Stadshuset, men när månen seglar upp över Vasaparken är det inte så pjåkigt.
Månsken över Fiskartorget.
I dag på förmiddagen kröp rimfrosten in under huden. Kallt. Vackert. Hann bara stanna till som hastigast nere i hamnen för att ta en bild av de klassiska pilarna som fått sina tårar stelfrusna. Men kameran drogs förstås mot Genbergs ankrade Ooops Hotel. Undrar var det ska hamna när isen släpper?
Oops i rimfrost.
Lars Henning har skannat in en serie av sin farfars diabilder från fyrtiotalet. Ja, ni läste rätt. Diabilder i färg från fyrtiotalets Västerås. Närmast sensationellt. Ingen vanlig västeråsare hade råd eller möjlighet att fotografera i färg på den tiden. Men Lars Hennings farfar var förstås ingen vanlig västeråsare. Carl Henning hade styrt och ställt med både byggnadsfrågor och tekniska frågor i stan under många år, när han på fyrtiotalet pensionerade sig och tog sig tid att vandra runt med en kamera med färgfilm. Undrar var han köpte filmen och hur han framkallade den.
Nå, här kommer nu två smakprov ur bildskatten. Först en bild med en poliskonstapel som står och pratar om livet med en västeråsare på Stora gatan, strax öster om Vasagatan, där Punkt ligger i dag. Polisen har dubbla knappar och sabel i bältet. Mannen har byxor breda som lagårdsväggar och en tidstypisk rock med skärp. Och kolla den stilrena hatten! Undrar vad de avhandlade?
Gatuliv untanför Standards hörna på fyrtiotalet. Foto: Carl Henning.
Nästa bild är från korsningen Stora gatan och Vasagatan. Förmodligen vid samma tillfälle. Njut av människorna på gatorna i efterkrigstidens Aros.
Stora gatan - Vasagatan, stans knutpunkt även på fyrtiotalet, Foto: Carl Henning.
Fantastiska färgbilder, ser fram mot fler. Färgerna får mig att tänka på många av Erik Idars målningar av stan.
Roger, håller med dig. Tänker även på min Mammas yrkeskarriär som började hos Georg Samuelson. Hennes utveckling är, som det heter, en annan historia.
Ja, bilden med polisen tål att titta länge på. Den ger nästan samma känsla som att titta på en målning av Edward Hopper. Ska vi kalla bilden Dayhawks? Hopper målade sin Nighthawks 1942 vilket kan vara samma år som bilden är tagen.
Hans, jag får samma Hopperkänsla. En vardagsbild, men med inbyggda spänningsmoment. Solen står lågt i väster över Oxbacken, skuggorna är långa, det är vår eller höst. Vad talar paret till vänster om? Vart är damen som går mot Kopparbergsvägen på väg? Den myndige konstapeln och den prudentlige mannen i sin rock med skärp, vilka eventuella ordningsproblem avhandlar dom? Det får vi inte veta, men reliefen på Standards skylt ger en fantastisk grafisk effekt.
Och Roger, den smultna färgskalan skulle Erik Idar definitivt älskat!
Fler Henningfoton i färg, Anders, please!