Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

En sista jul

I går kom tomten till Rodergatan för sista gången. I alla fall i min märkliga skepnad. Han har stapplat genom trädgården med sin säck och sin lykta när barnen var små, och han har fortsatt stappla, om än med större möda, nu när barnbarnen är små. Men nästa jul bor vi inte här längre. Då får någon annan vackla fram där, några minuter efter det att Kalle Anka slutat, i klippt eller oklippt version. Alex, 4, avslöjade mig i år. Han sa till far efteråt: ”Det var ingen riktig tomte i år. Den riktiga tomten är tjock. Den här tomten var smal som farfar.” Så ska det låta. Sådana avslöjanden står jag ut med.

Jultomten i smal version.

Jultomten i smal version.

 

Pratade med Karl Gösta Wallin häromdan. Han hade läst artikeln om Siggesborgs gård i serien Frågor om förr och blivit glad. ”Jag föddes i det stora huset 1938″, sa han. Det stora huset i två våningar var förstås mangårdsbyggnaden. Det mindre huset till vänster på bilden nedan måste ha varit nån slags arbetarbostad, även om det var det huset som flyttades till Vallby på femtiotalet under namnet ”Siggesborgs gård”.

 

Siggesborgs gård, slutet av tjugotalet. Foto: Länsmuseet.

Siggesborgs gård, slutet av tjugotalet. Foto: Länsmuseet.

 

Familjen Wallin bodde i två rum och kök på övervåningen. Där bodde en familj till. På nedre botten bodde ett dövstumt par. Alla hyrde av staden. Karl Göstas pappa Gösta jobbade på Nordanby gård, som drevs av staden. Mormor och morfar bodde på övervåningen på Gideonsbergs gård och skötte de kommunala trädgårdarna runt Gideonsberg och Siggesborg. Båda gårdarnas historia är kopplade till majoren Sigge Öberg på 1800-talet. Jag vet fortfarande inte vem som ägde Siggesborg när staden tog över på 1910- eller 1920-talet. Och hur såg ”teatern” ut som låg i parken framför Siggesborgs gård, ungefär där Gideonsbergskyrkan är idag?

PG Leijdström har skickat en bild på en tavla med motiv från Stadsparken som hans far Mille hade på väggen. Mille sa alltid att tavlan var målad av Arthur Enok Andersson. Det finns ingen signatur men PG tror att det kan vara Arthur Enok. Vad tror ni? Jag tvivlar, kanske framför allt för att Arthur Enok nästan alltid signerade sina tavlor.

 

Arthur Enok eller inte?

Arthur Enok eller inte?

 

Till sist ett vykort jag fick tidigare i höstas. Sigmatorget i sin glans dagar. Vad har hänt med det stackars torget nu?

 

Sigmatorget som det såg ut en gång. 1970-tal?

Sigmatorget som det såg ut en gång. 1970-tal?

 

 

Sigmatorget december 2012.

Sigmatorget december 2012.

 

 

Läs hela inlägget »

God Jul!

Hej på er därute i stugorna, radhusen och lägenheterna! Long time no see. Jag vill bara höra av mig och önska er alla en God Jul och så småningom ett Gott Nytt År.

Jag har, som ni sett, tagit en rejäl paus i bloggandet efter min höftledsoperation den 30 oktober. Nu går jag hyfsat bra igen och funderar på om jag ska fortsätta blogga eller inte. Det här med nostalgi och gamla Västerås har ju de senaste åren blivit allt mer populärt. Min sida/blogg börjar kännas överflödig i den delen. Nu finns ju nostalgisidor på vlt.se och bredvid min Frågor om förr i papperstidningen. Det finns också den fina och flitigt utnyttjade sajten på Facebook, Du vet att du är från Västerås…, med massor av bilder och kommentarer. Kul! Jag tror att mitt bloggande och skrivande kan ha bidragit. Så vi får se vad som händer.

I dag publicerade vi en serie vinterbilder i VLT från den Sjöbergska samlingen i stadsarkivet, fotograferade en snörik vinter som den här, fast på tjugotalet. Här kommer en till.

 

SJB00230 shell stora gatan

 

Tror inte att det är många som minns att Shell hade en bensinstation på Stora gatan, där Aseatorget ligger i dag. Mimerverkstaden längs Karlsgatan i bakgrunden. I södra delen av kvarteret, mot Munkgatan, hade Asea ett garage som en tid även användes av stadens bussar.

Får väl visa en nytagen vinterbild från denna stad där jag är född, uppväxt och som jag inte ser ut att kunna lämna. Från Storbron norrur. Svartån i vintermörker, ett motiv som jag aldrig tröttnar på.

 

Svartån, december.

Svartån, december.

 

 

Läs hela inlägget »

På tisdag morgon ska jag infinna mig på lasarettet för få en ny höftled. Tänker inte tjata om det mer nu, men jag har bestämt mig för att lägga den lokalhistoriska delen av bloggen i träda. Vet inte hur länge. Även om folk uppmuntrar mig och säger att ”du är snart igång igen”, ”jag känner så många som det gått bra för” och så vidare. Ni får gärna följa mina öden och äventyr på Facebook om ni vill.

I går ledde jag kulturavsdagen på Karlsgatan 2. Höften klarade påfrestningen, med möda. Men det var riktigt roligt. Det lokalhistoriska nätverket hade samlat ett gäng goda föreläsare och dessutom två politiker som samtalade. Det var i det samtalet som kristdemokraten Maria Lindelöf efterlyste en mer medveten satsning på att lyfta fram Västerås industrihistoriska arv. Varför inte en stor generator som konstverk på Aseatorget?

Ja, varför inte?

 

Över 50 kom till kulturarvsdagen.

 

Alf Westerdahl från Västerås & Co lyfte fram Power Meet som ett kulturarv som vi skapar för framtiden. Och Håkan Östh, vd i Kokpunkten Fastighet AB, försökte övertyga oss om att äventyrsbadet skulle lyfta kulturarvet i ångkraftverket. Han kommenterade för övrigt det nya avtalet där badet skiljdes från den museala och vetenskapliga delen med att ”elefanten styckades”. Några besked gavs inte om när de övriga delarna av den styckade elefanten kommer igång. Jag borde kanske ha varit tuffare som utfrågare, men jag var ju närmast jävig…

Andra nyheter: Arkiv Västmanland ska flytta från Stadshuset till fackbiblioteket, som därmed får en ny hyresgäst och indirekt bidrar till att fackbiblioteket får vara kvar. En kulturarvsportal ska äntligen startas, där information från olika arkiv kan samlas under en näthatt. Sist men inte minst: Länsmuseets utbyggnad fram till Stora gatan, i Mimerkvarteret, ska vara klar våren 2014.

Jan-Åke Alkeblad var sjuk, men hade skickat med en bildserie som visade det digra arbete som han utför med att samla all tillgänglig information om Erik Hahrs byggnader i Västerås. Foton, ritningar, faktauppgifter, kartbilder och ibland också nytagna flygbilder. Förhoppningsvis ska det bli en bok av det alltmer svällande materialet.

 

En av Erik Hahrs teckningar inför byggandet av Stadshotellet. Hahrs förstlingsverk på stadens offentliga scen, brand- och polistationen, syns till höger.

 

Jag var den ende som, halvt på skämt, halvt på allvar, förespråkade att bandy skulle ses som en del av kulturarvet (även om VSK råkade ut för en försmädlig smäll nere i Vetlanda i fredags). Passar på att visa en fin bandybild som Björn Gester lagt ut på Facebook. Han fångade en målvaktsräddning på hörna på Rocklunda nån gång… ja när? Björn har inte bifogat några fakta kring bilden, men det ser ut som sent femtiotal eller tidigt sextiotal. Reklamen för Cirkelkaffe och stjärnan på tröjorna tyder på att det är Sirius som möter VSK. Målvakten liknar Solle Jonsson. Tror han spelade i Sirius innan han kom till VSK. Om det stämmer så är bilden tagen före 1960, det år när Solle stod i VSK-målet i finalen mot just Sirius (grönvit vinst med 3-1). Men nu är jag nog ute och kulturarvscyklar.

 

Hörnräddning. Foto: Björn Gester.

 

Stänger butiken med en av mina favoriter. En bild från Stora gatan österut på trettiotalet. Killen med kepsen som kisar mot middagssolen står utanför det som är Centra i dag, ungefär där HM:s butikssaga skulle starta 1947. Nästa gata österut är alltså Sturegatan. Trädet står inne på den lilla gård mitt i kvarteret som jag alltid undrat över hur den såg ut, utan att få det klart för mig. Håll med om att bilden ger en säregen småstadsatmosfär. Jag tror att det är E.W Krassing som är fotograf. men jag är osäker.

 

Stora gatan. Okänd fotograf.

 

Trevlig helg.

 

 

 

Läs hela inlägget »

Glöm inte

Bandy i kväll. Kultursport. På fredag ska jag leda en kulturarvsdag i museet på Karlsgatan 2. Bandy är en del av vårt kulturarv. Bandy och Anundshög.
Hur definierar man ”kulturarv”? Slottet, javisst. Sigma? Ett arv från sextiotalets varuhusbyggare? Välkomna på fredag.
Läs mer här

20121024-085006.jpg<!–

Läs hela inlägget »

Björn Larsson Ask var och är en av vårt lands bästa fotografer. Han började på VLT och var en av de första fotograferna som snörde på sig skridskorna när han skulle stå bakom bandymålen. Då kunde han både plåta målen från positionen bakom kortlinjen och sen glida in på isen och fota målkramarna med Rolleiflexen. Björn har lagt ut en av sina bandybilder från Rocklunda på Facebook och berättar om sina äventyr på Rocklunda. Jag tar mig friheten att låna bilden eftersom det en gång hörde till mina favoriter. Kolla först in den här sidan i ett av mina klippalbum från VSK:s bandysäsong 1958-59:

 

VLT sent på hösten 1958.

 

Överst ser ni Sven-Erik Broberg runda Katrineholms målvakt Christian Nilsson, försvararen Olle Tegerstrand hinner inte avvärja. Målet kom i den 13:e minuten av andra halvlek och innebar grönvit ledning till 4-2. Det var matchavgörande. VSK vann till slut med 4-3 inför över 6 000 åskådare. Det var förstås den 18-årige Björn Larsson som tog målbilden. Han tog även den undre bilden där han åkt ut på planen och fångat hur Broberg gratuleras av Gucko Jansson, Nisse Andersson och Nisse Wickman. Det kallar jag sportfotografi! Så här ser bilden ut i original på Facebook:

 

Målglädje på Rocklunda 1958. Foto: Björn Larsson Ask.

 

Sven-Erik Broberg var förresten en av de mest hårdskjutande anfallare VSK någonsin haft. Jag skulle gärna se en forward med hans avslutarinstinkt i morgon, när VSK premiärspelar mot Kungälv i ABB Arena. I dag får inga fotografer skrinna bakom kortlinjen. Dom får hålla sin i bakgrunden för att inte skymma reklamskyltarna. Men, gott folk, kom till Rocklunda, förlåt, ABB Arena i morgon. Det bjuds säkert stor underhållning, även utan Sven-Erik Broberg.

Jag var på lasarettet i dag. En narkosläkare pratade om hur bedövningen skulle sättas in på tisdag nästa vecka när jag ska byta höftled. Först nu inser jag vad som är på väg att hända. En arbetsterapeut sa att jag inte skulle kunna knyta skorna efteråt, aldrig någonsin. Men det finns elastiska skosnören och det finns grejer som man kan dra på strumporna med. Plötsligt kände jag att jag inte villa vara med längre. Jag ville bli ung på nytt. Till tröst fick jag se lasarettets nya inglasade innegård. Riktigt snyggt, med de dalande löven av Jan Stenberg.

 

”Lövverk” av Stockholmskonstnären Jan Stenberg.

 

Från början var det meningen att Micke Genberg skulle få utsmycka innergården. Men inköpet överklagades, eftersom det inte hade upphandlats. Genberg fick ägna sig åt sitt nya undervattenshotell i Indiska oceanen i stället. Här är ännu en bild lånad från Facebook, där Genberg berättar om hur han och gamle bandyspelaren Hans Elis Johansson lägger någon slags grund till hotellet på korallrevet utanför Västeråsägda Manta Resort på ön Pemba.

Mikael Genberg och Hans Elis Johansson bygger hus på korallrev.

 

Så ett par minnen av en stad, som vanligt. Först en bild på de några av de arbetarbostäder som Asea och Metallverken byggde på det som i dag är Kopparlunden och på det som då hette Wijkmansgatan norr om Emausmotet. De här husen stod kvar ända in på sextiotalet. Kulorna till vänster användes som skyddsrum under kriget.

 

Troligen Wijkmansgatan, sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Så en föraning om vad som komma ska: en vinterbild från min barndoms kvarter på Repslagargatan. Bilden är tagen mot öster, Råbyleden/Jakobsbergsgatan går i bakgrunden i dag. Köpingsvägen rakt fram.

 

Repslagargatan mot öster. Foto: SBK. Stadsarkivet.

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Var på Erikslund i lördags. På eftermiddagen, dessutom. Fattar inte vad jag hade där att göra, just då. Bilköerna är enorma. Varje rondell, varje korsning är proppad. Hela trafiklösningen är feltänkt från början. Samtidigt visar det var handeln är som livligast. Jag var nere i city också, ett par timmar tidigare. Varuhusen och galleriorna är lugna och tysta, nästan sorgliga att se med sina tomma butikslokaler och ödsliga korridorer, som den här gången i Gallerian, från Stora gatan och in mot Systrarna Ericsson. Ingen enda butik på vänstersidan, en restaurang till höger.

Gallerian, långt från Erisklund.

 

Inne på museet på Karlsgatan 2 var det ganska bra med folk i lördags. Många lockades dit av en loppis i hörsalen. Jag köpte ett par vykort av konstnären Marcus Ivarsson. Bästerås, kallar han kortet. Ett suveränt svep över hemstaden. Undrar bara över en sak: storsjöodjuret?

 

Vykort av Marcus Ivarsson.

 

Inne i konstmuseet var det samma lugn och ro som i varuhusen. Bror Hjorths mahognyskulptur från 1950 stod ensam och undrade över var de konstintresserade var. Jag har ett speciellt förhållande till den där skulpturen, Två spelmän och en flicka. Den tillhör Västerås konstmuseum och stod i Stadshuset, i trappan upp till fullmäktigesalen, under alla år jag var kommunalreporter. De grovt tillyxade figurerna hälsade mig välkommen varje gång jag skulle in i salen för att referera vad herrar Hillman och Luttropp höll på med. Jag stannade aldrig till i stum beundran, Bror Hjorth har nog aldrig varit en av mina favoriter.

 

Bror Hjorth i Konstmuseet.

 

I morgon skriver jag om tullhusen som bevakade infarterna till staden. En tullstuga finns fortfarande kvar, på Gåsmyregatan. Text och bild finns i serien Frågor om förr i VLT. Jag skriver nya avsnitt för att ha på lager framöver. Nu stundar nämligen en ny tid för mig. I morgon blir det röntgen och samtal med en ortopedläkare, i övermorgon mera förberedelser. På tisdag i nästa vecka ska jag äntligen få en ny höftled. Jag är rädd. Operationer är aldrig roliga. Men det är så många som säger att det blivit så mycket bättre efteråt. Så det är bara att hoppas.

Än en gång kommer jag att dra ner på bloggandet. Synd på de gamla bilderna. Men de finns ju kvar. Här är en fin Blom-bild från tiotalet. Det är faktiskt Köpmangatan von oben, med telegrafhusets tak och torn i foden. Kolla in alla telefontrådarna på det hus som en gång var telegraf- och telefonstation till vänster i Köpmangatans mynning mot Stora torget. Det huset står kvar.

 

Köpmangatan. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

Helt utan anledning tar vi sedan ett skutt femtio, kanske sextio år i tiden till Gulfmacken som en gång låg vid Röda torget. Kommer ni ihåg den?

 

Bensinmack vid Röda torget. Foto: SBK-bilderna, Stadsarkivet.

 

Och, till sist, ännu en av dessa bakgårdar som sakta försvann under sextiotalet. Jag har en intuitiv känsla av att den här gården låg bortåt Köpingsvägen nånstans, men jag kan ha fel.

 

Bakgård. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Bro över bruna vatten

Lång dag på stan. Träffade många intressanta människor. Åt på Nya Hattfabriken. Var på Karlsgatan och på Ottar. Vet inte var jag ska börja. Jo, jag vet. Jag träffade Anders Lerner sent på eftermiddagen. Ni minns vä Anders? Killen från Södertälje som var teaterchef här i stan fem-sex år under slutet av nittiotalet och något år in på detta sekel. Efter sex år som teaterchef i Malmö är han tillbaka i Södertälje, som chef för det kommunala kulturhuset Luna. Men han säger att han känner sig hemma här i stan, ja han påstår till och med att Västerås har en atmosfär som få andra städer. Det kunde man inte tro.

 

Anders Lerner tillfälligt tillbaka i stan.

 

Vi pratade om allt mellan våra himlar och jordar. Han fick en reservskidspets av mig, bara en sån sak. Och nödraketer. Fyrtio år gamla, men de kanske fungerar. Anders Lerner funderar nämligen på att åka skidor i Sarek i april. Kanske ensam. Då behöver han all hjälp. Om han inte lockar med sig sin svåger Hans Elis Johansson, en gång bandyspelare, nu medfinansiär till Mikael Genbergs undervattenshotell på Pemba i Indiska Oceanen. Visste ni att Anders Lerner har bestigit Kebnekaise på vintern, ensam, via Durlings led? Det är inte alla som gjort det.

På väg till Hattfabriken gick jag över den bruna Svartån. Någon har börjat virka på staketet på bron vid Klippans parkering. Har jag missat något? Vad är detta?

Virkad bro.

 

Blev så insipirerad av denna brokonst att jag tog en bild av ån och gjorde om den till en stil som Arthur Enok Andersson nog skulle ha gillat.

Svartån i Arthur Enok-tappning.

 

Efterlyste en bild igår av macken i Irsta på femtiotalet, på uppdrag av Kjell Björk i Irsta hembygdsförening. Fick en bild på mejl i dag från Brigitta Johansson som fotograferade macken i februari 1961 tillsammans med kompisen Gunilla. Här Kjell, den är väl inte så dum:

 

Macken i Irsta. Foto från Birgitta Johansson.

 

Avrundar med en bild på en klassisk entré. Första och andra klass. Ni vet var.

Klassisk entré på Trädgårdsgatan. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

 

Jo, en sak till. Vet ni att det ska öppna ett kulturkafé på Badhusgatan med namnet Nietzsche? Jag måste alltid kolla att jag stavar hans efternamn rätt, annars kan ju folk tro att jag är dum. Hans filosofi har jag aldrig förstått, men ju fler kulturkaféer, desto bättre.

 

Kommande intellektuellt fika på Badhusgatan.

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Jag skäms för gårdagen. När tyskarna gjorde 4-0 i VM-kvalet fick jag nog. Var förkyld och trött och less på det usla svenska spelet under första halvleken. Jag gick och la mig… och missade den största svenska upphämtningen någonsin i fotboll. Jag fattade att något var på gång när jag såg alla utropen på Facebook. Hann lagom slå på teven till Elms kvittering. Backade hårddisken och såg hela bragden. Nästan lika spännande som om jag hade sett den live, men ändå inte. Kommer att gräma mig så länge jag lever. Vilken andra halvlek! Kim Källström!

Bild lånad från Football News.

I dag vann aktivisterna i Ojnareskogen på norra Gotland ännu en delseger. Högsta domstolen förbjöd Nordkalk att fortsätta förbereda för det stora kalkbrottet i Ojnareskogen i avvaktan på att domstolen ska pröva delar av de tidigare tillstånden. Jag utgår från att HD tittar särskilt noga på hur vattenflödena påverkar Gotlands största insjö, den kristallklara Bästeträsk i utkanten av Ojnareskogen. Inte bara för att vi har ett hus där i närheten…

Bästeträsk måste skyddas!

I morgon ska jag först till ABB:s Ottarkontor på ett uppdrag som jag kanske kan skriva om nån dag. Sen ska jag äta lunch med en nybliven pensionär. Efter det väntar museichefen Gagge på mig för ett samtal om vad som ska hända på kulturarvsdagen på fredag nästa vecka. Jag ska moderera, som det så vackert heter. Hoppas hinna med att träffa Anders Lerner också, han som var teaterchef här i stan en gång, om ni minns. Han vill ha en del gamla skidgrejer som jag inte längre kan använda. Gagge ska jag förresten träffa på hans kontor i den byggnad som ännu flaggar med stans märkligaste förkortning. Jag kanske vänjer mig en dag. Alla är ju inte lika insnöade som jag.

Museum med förkortning.

Häromdagen besökte jag för första gången Djuphamnens matservering. Ett ställe dit många som går som jobbar i hamnen. Jag brukar gilla rejäl husmanskost. Men nu blev det väl mycket. Jag beställde en ”havande lunchkorv” och fick en tjock lunchkorv uppskuren på längden och förstärkt med två ditpressade prinskorvar. Sås dolde dock det mesta av havandeskapet.

Matserveringen i djuphamnen.

Kjell Björk i Irsta hembygdsförening ringde. Han letar bilder på den första macken i Irsta 1955, som läg där dagens mack ligger. Hembygdsföreningen håller på med en jubileumskrift och saknar en bild på det som blev en institution i Irsta. Jag har ingen bild på macken, men det kanske någon av bloggens läsare har? Jag vet att det döljer sig en oanad lokalhistorisk kunskap därute. Kjell Björk skickade med en bild på handelsboden i Irsta från 1904 för att ni ska få upp den nostalgiska stämningen.

Handelsboden i Irsta 1904. Foto: Irsta hembygdsförenings arkiv.

Så ännu en bild från Sigurdkvarteret. Tror jag har visat den förut, men den är värd att ses igen. Västerås mekaniska verkstad till vänster var stadens industriella vagga, Oscar Fredrik Wijkmans fabrik som köptes in av Asea. På den här bilden från 1916 eller 1917 syns fabriken omgiven av diverse tillbyggnader. Fabrikslängan närmast kameran till vänster finns kvar än i dag, om jag inte tar fel. Kolla byggnaden i mitten, en ovanlig kombination av kontor med vidhängande verkstad. I bakgrunden skymtar man Västerås gamla centralstation och det pågående bygget av Aseas Ottarkontor.

Västerås mekaniska verkstad kring 1917. Foto: ABB-arkivet i Länsmuseet.

Läs hela inlägget »

Bilden med den unge dragspelaren Nisse Sally i går har vållat kommentarer. Det är tjugotal, han sitter på trappan utanför vaktmästarbostaden vid Djäknebergsskolan. Man ser Himmelriket i bakgrunden, trodde jag. Bilden var felvänd, konstaterade flera som kommenterade. Nej, sa jag. Jo, sa dom. Nu ger jag mig. Jan-Åke Alkeblad skaffade fram det obeskurna originalet till bilden och där ser man hela sidan av Himmelriket i bakgrunden – nej, förresten, det är Helvetet! Först nu inser jag att det vi ser är den del av kvarteret med Himmelriket och Helvetet som ligger längs Lidmansvägen! Helvetet låg närmast Västermalmsgatan. Då faller alla bitar på plats. Vaktmästarbostaden vänder gaveln mot Kristinagatan och Nisse Sally tittar rakt in mot skolgården och Djäknebergsskolan.

Nisse Sally rättvänd. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

Tack, Jan-Åke. Nisse Sally, som hette Sahlkvist, blev alltså skolvaktmästare på samma sätt som sin pappa. Nisse dog på 1950-talet efter en framgångsrik sidokarriär som dansmusiker. Nisse Sallys var en etablerad och populär orkester. Dotter Gunilla Sällström återvände häromsistens till vaktmästarbostaden där hon föddes för 70 år sen. Den används inte längre som vaktmästarbostad. Gunilla tog också en sväng i Djäknebergsskolan, som kan tyckas sig lik men där så mycket förändrats. Vem minns i dag att det fanns sittbadkar och en liten bassäng i källaren för de skolbarn i området som inte hade badkar hemma. Jag bodde pån Repslagargatan, vi hade badkar i vår tvårummare, det ansågs som lyx. Men jag badade ändå i Djäknebergsskolan ett par gånger. Här är en fin bild som Sven-Olof Strömberg tog i femtiotalets gryning. Jag tror till och med han minns namnen på alla pojkarna.

Sittbadkaren i Djäknebergsskolan. Foto: Sven-Olof Strömberg.

Läs hela inlägget »

Svärsonen Adrien måste flyga tillbaka till Afrika i dag för att fullgöra det projekt han leder i Tanzania. Det blev ett litet sorgligt farväl, inte minst för honom eftersom han lämnar sin hustru med Erik, 3, och nyfödda Emma här i stan. Men det är snart jul, då tindrar alla barnaögon igen och då kommer tomten som vanligt stultande i trädgårdens snö, om hans höft hunnit återhämta sig…

 

Adrien och Emma.

 

Jag skrev om dansbanan i Panko i Frågor om förr i dag. Dansbanan som inte hade det bästa rykte och som stängdes efter en tragisk olycka i början av 1940-talet. När jag letade uppgifter om dansbanan (ingenting finns i arkiven) hamnade jag hemma hos Gunilla Holmberg, som drev Panko bilskrot tillsammans med sin man Stig i många år. Det var hennes morfar Algot Danielsson som såg till att dansbanan byggdes på 1920-talet. Algot var fjärdingsman och tyckte att ungdomen i Irsta behövde en dansbana. Jag fick låna en bild på Algot men den fick inte plats i artikeln. Men så här såg han ut, mannen som byggde dansbanan i Panko.

 

Algot Danielsson. Del av oljemålning hos Gunilla Holmberg.

 

Gunilla Holmberg bor kvar i skogsbrynet bakom det som en gång var bilskrot. Jag visste inte att det fanns ett så fint hus där. Makarna Holmberg ritade det mer eller mindre på egen hand när de byggde huset på sextiotalet. Jag häpnade när jag kom in i vardagsrummet. Bakom en öppning i väggen fanns ännu ett rum, och vilket rum sen!

 

Gunilla Holmbergs inomhuspool i Panko.

 

I artikeln nämndes att Nisse Sallys var ett populärt dansband som lockade busslaster från både Västerås och Enköping. Gunilla Sällström ringde och berättade hon var dotter till Nisse Sally, som egentligen hette Sahlkvist och som var son till skolvaktmästaren Sahlkvist på Djäknebergsskolan, han som hade en järnkrok i stället för ena handen. Nisse växte upp i den vita vaktmästarbostaden som ännu står kvar vid infarten till skolans gård. Nisse tog över faderns jobb som skolvaktmästare. Gunilla föddes i det vita huset för 70 år sedan. Nu har hon börjat samla tidningsklipp och minnen av den dragspelande fadern som var så populär. Det finns anledning att återkomma till honom. Tills dess måste jag bara visa ett kort som Ernst Blom tog av en pojke på vaktmästarbostadens trappa på tjugotalet… och när jag läser i registret så står det att pojken heter Nils och var son till skolvaktmästaren. Se där, världen är liten.

 

Nisse Sally utanför vaktmästarbostaden vid Djäknebergsskolan på 1920-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

Efter det en liten bildgåta. En pappa med pojke på styret. Några samtalande män. Byggjobbare. En fasad. Var och när?

 

Ett storbygge på gång. Del av en Ernst Blom-bild, Länsmuseet.

 

 

Läs hela inlägget »

« Nyare inlägg - Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers