Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Ängsgärdet’

Återvände till ön i går. I dag var jag med om något jag aldrig upplevt tídigare. Invigning av en nationalpark som inte finns, men som kanske borde ha funnits. Naturvårdsverket hade allt klart för Bästeträsks nationalpark för några år sedan. Då tog kalkindustrin kommandot och regeringen anpassade sig för jobbens skull. Nu tältar fältbiologer och andra miljöaktivister i Ojnareskogen på norra Gotland för att stoppa det stora kalkbrott som Nordkalk fått miljööverdomstolens godkännande för. Jag hör till dem som gärna ser kalkbrytning och som tycker att även Gotland behöver arbetstillfällen. Men jag hör också till dem som är rädda för att brottet ska förstöra det kristallklara vattnet i Gotlands största sjö, Bästeträsk. Inga experter törs utesluta en framtida påverkan. Nu står hoppet till Högsta domstolen, som snart avgör om beslutet får överklagas eller inte. I väntan på detta firade demonstranterna i dag en tänkt seger. De låtsades att kampen vunnits och att Ojnareskogen, söder om Bästeträsk, har förklarats sm nationalpark.

 

En imaginär nationalpark invigs.

 

Nadja Calamnius klipper bandet för nationalparken.

 

Kan inte undanhålla er en bild från i går kväll, när månen steg över den lilla vägen mellan Ar och Hau. Jag stod där länge och bara andades djupt. Ända tills myggorna sa åt mig att gå in i bilen igen.

 

Måne över heden vid Hau.

 

Man kan hitta mycket på nätet. Nu läser jag att Nasa i USA slagit fast att fem av de sex amerikanska flaggorna fortfarande står upprätta på månen, som ett minne av den första månlandningen för mer än fyrtio år sedan. Det blåser som bekant inte på månen och den enda flagga som ramlat omkull föll när månlandaren startade igen. Detta är goda nyheter för Mikael Genbergs ännu inte helt insomnade planer på att sätta en röd liten stuga på månen – med Nasas hjälp. Häromdan fick den gode Genberg gott om tid i TV4 att berättsa om sin vision. Men den senaste rapporten från Nasa innehöll en nyhet, som Genberg kanske inte tänkt på: de amerikanska flaggorna är numera helt vita. Ränder, färger och stjärnor har bleknat bort i det intensiva och atmosfärlösa solljuset. Det röda huset på månen lär alltså bli det vita huset, om man inte lyckas uppfinna en magisk evig färg.

Rött hus blir vitt.

 

Bilden  på frisörsalongen på Stora gatan häromdan intresserade flera. Här är en frisörsalong till, på Ängsgärdet.

Ängsgärdet. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

I närheten av Fleringe kyrka, där Alex Schulman gifte sig, ligger en av Gotlands största lammgårdar. Skymnings, heter den. Ett vackert namn. Varje år har vi cyklat förbi där, tittat på lammen och skinnprodukterna. Men nu är ingenting sig längre likt. Skymnings såldes för ett par år sen till en ung holländsk barnfamilj. De gamla ägarna orkade inte driva gården längre. Holländarna togs emot med viss skepsis, det ska inte förnekas. Skulle dom verkligen kunna sköta så många lamm? Det visade sig att de inte klarade av det, om man får tro tillsynsmyndigheten. Skymnings blev en gård i snabbt förfall. Rapporter talade om undernärda och döda lamm. Grannarna såg vad som hände och till slut även myndigheterna. Länsstyrelsen förbjöd de nya ägarna att fortsätta med fårskötseln och de kvarvarande djuren hämtades med hjälp av polis tidigare i år. Nu är Skymnings en gård utan lamm. Holländarnas framtid på norra Gotland är osäker. Tragiskt, trist och tråkigt.

Skymnings, en lammgård utan djur.

Visby har sina problem också. I februari rasade en del av ytskiktet på ringmuren vid Österport. Raset har väckt stor uppståndelse. Muren är ju från 1200-talet, och därmed samtida med stora delar av den Kinesiska muren. Det lär ta minst ett år att pussla tillbaka stenarna och det kommer att kosta uppåt 200 miljoner. Muren har reparerats förr, och antagligen var det en dåligt utförd sentida reparation som frostsprängdes.

Sprickorna i muren.

På lördag lämnar vi ön igen. Syrenen knoppar och bärbuskarna är redan blygt gröna. Och blåsipporna! Dessa blåsippor som så här års lyser upp de brunaste marker med sin otroliga färg. Blåare blått finns inte.

Sinnebilden för blått.

 

Så bilderna från Aros. Efter utflykten på Normalm, så elegant kommenterad av läsarna, förflyttar vi oss ner till gamla hamnen, numera kallad Östra hamnen. Jag tror jag frågade om bilder på hamnserveringen förut. Här är en bild jag hittade i Stadsarkivets gömmor. ”Servering” står det på huset. Var det så den såg ut? Det verkar som om serveringen låg i det hus som tidigare var Pyramidens kafferosteri. Pyramiden stängde under andra halvan av sextiotalet och då kanske serveringen flyttade dit. Låg den någon annanstans innan dess? Vore kul med med bilder inifrån.

Hamnserveringen. Foto: SBK-bilderna, Stadsarkivet.

 

Efter det tar vi en sväng uppåt stan, kanske mot Ängsgärdet, jag vet inte säkert. Här är ännu en bild på ett av dessa stora märkliga hyreshus som säkert rymmer så mycket historia som aldrig blir nedtecknad. Det står där och ruvar på sina minnen i väntan på grävskoporna.

Ännu ett hus med oskriven historia. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Nu törs jag inte skriva längre. Min gamla dator kraschar gång efter annan och varje uppdatering av bloggen blir en tidsödande orgie av svordomar. Tur att ni inte hör mig. Fin bil på bilden ovan, förresten. Min pappa hade en Volvo PV på femtiotalet.

Läs hela inlägget »

Lämnade ön på eftermiddagen. Femton sekundmeters sydlig vind akterifrån märktes inte på den fullsatta färjan. Vi tänkte på dagarna i Ar. Köket är tömt på sitt innehåll. I påsk ska det se annorlunda ut, hoppas vi. Bläddrar bland bilder från stranden, stannar till vid den här. Vet inte varför, men den påminner mig om nåt, som jag inte riktigt vet vad.

Skylt vid Gråstäde. Nyårsafton 2011.

 

Läste Percy Barneviks självbiografi på färjan, Jag vill förändra världen. Lättläst. Bitvis riktigt intressant. Inte minst när han berättar om tiden på Asea i Västerås. Hur många visste att Asea höll på att göra ödesdigra mångmiljardförluster i början av åttiotalet när deras vattenkylda generatorer till två kärnkraftverk i Finland inte fungerade? Asea stod inför en ekonomisk katastrof hösten 1981 men ingenting kom ut, varken i medierna eller till aktieägarna. Som journalist skäms jag en smula. Asea lyckades till slut hitta en teknisk lösning och gick ”bara några hundra miljoner back”, vilken kändes som ingenting i jämförelse, skriver Percy. Jag får anledning att återkomma till boken.

Curt Nicolin och Percy Barnevik. Foto: Bonniers.

 

Borde kommentera alla kommentarer till de gamla bilderna från Västerås. Har inte hunnit med. Tycker det är viktigare att jag letar fram nya gamla bilder. Här kommer ett par till för er att fundera över, kära bloggläsare.

Minns ni lokstallarna? Foto: SBK:s rivningsbilder, Stadsarkivet.

 

Någonstans på Ängsgärdet. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

 

Läs hela inlägget »

Såg webbteve i går. Fullmäktige. Kom in just när kaoset brutit ut. Det som hände i Västerås högsta demokratiska församling i går kväll var egentligen osannolikt. Borde inte få förekomma. Å andra sidan hade det varit roligt att få skriva om det i går kväll, jag fick nöja mig med Facebook. Kommentarerna flödade, och kommer fortfarande. Lokaltidningen fick med händelsen, men nedtonad och utan ledarkommentar. Ja, jag vet, ont om resurser, tidknapphet – men här missade man lokalhistoria. Det som hände i går har, såvitt jag vet, aldrig hänt förut.

Hela oppositionen lämnade salen i protest under pågående fullmäktigemöte. Faktiskt var det en majoritet, eftersom Sverigedemokraterna slöt upp bakom den borgerliga alliansen. Fullmäktigeordföranden Britt Sandström (s) upplevde sitt livs svåraste sammanträde.

Vad hände? I korthet: Förra hösten beslutade fullmäktige (de rödgröna + sd) att låta kommunstyrelsen ”förbereda en avveckling” av den kommunala vårdnadsbidraget. Det var här oklarheten började. Var det ett beslut om avveckling eller skulle frågan återkomma till fullmäktige när kommunstyrelsen förberett saken? Oppositionen tyckte förstås att frågan skulle tillbaka, de rödgröna menade att saken var avgjord.

Hursomhelst. Barn- och ungdomsnämnden utredde och lämnade förslag till kommunstyrelsen hur en avveckling skulle gå till. Kommunstyrelsen tyckte det lät bra och bestämde sig i början på hösten för att avsluta processen med att föreslå att fullmäktige skulle ”lägga återraporteringen till handlingarna”. Ett förslag till beslut, alltså.

Det blev återremiss i fullmäktige. Oppositionen, nu förstärkt med sd, ville ha mer detaljer och menade också att fullmäktige formellt skulle fatta det slutliga beslutet om avvecklingen. Fjolårsbeslutet handlade bara om att förbereda en avveckling.

Hårklyverier kan man tycka, men fullt gångbara invändningar i en demokratisk process, särskilt som de nu framfördes av en majoritet, som i princip kan fatta vilka beslut man vill, lagliga eller olagliga. Fullmäktiges ord gäller tills de överprövats.

När återremissen igår återvände, utan ändring, till fullmäktige begärde majoriteten ny återremiss, mer på formella grunder än av sakskäl. Att detta skulle hända hade framgått redan i kommunstyrelsen. Men ordföranden Britt Sandström hade bestämt sig för att köra över oppositionen, stödd av uppenbarligen illa pålästa jurister. Här skulle minsann ingen ny återremiss tillåtas. Ärendet var avgjort. Punkt. Ville man ta upp frågan på nytt fick det ske på annat sätt. Detta ärende var avgjort.

Oppositionen rasade. Reste sig för att gå. Ajournering, partiledaröverläggning. Sandström klubbade igång igen och sa att hon stod fast. Nu utbröt det STORA tumultet. Moderatledaren Elisabeth Unell tog chansen och yrkade på avslag av det framlagda förslaget till beslut. Det var ju faktiskt ett förslag till beslut (om att lägga ärendet till handlingarna). En majoritet av fullmäktige ville alltså inte godkänna förslaget till beslut.

I det läget borde det ha varit självklart att ordföranden skulle ha ajournerat sig på nytt. En demokratiskt vald församling måste tillåtas fatta de beslut majoriteten vill, dumma eller kloka. Men Sandström tillät inte Unell att ställa avslagsyrkandet!

Nu var kaoset ett slutligt faktum. Alla talade i mun på varandra. Lars Kallsäby (c) sa att han övervägde att sluta med politiken helt och hållet. Ordföranden hade tappat kontrollen. Chefsjuristen vid hennes sidan såg ut som om ville vara någon annanstans och de rödgröna satt knäpp tysta och lät sin ordförande leda den demokratiska skutan mot haveri.

Oppositionen lämnade salen, några skrek okvädingsord i mikrofonerna utan att ha fått ordet. Britt Sandström klubbade igenom beslutet att lägga ärendet till handlingarna och bordlade resten av föredragningslistan till ett ”senare sammanträde”.

Godnatt.

Man kan förstås hävda att sd:s roll skapade kaoset. Men det är ingen ursäkt. Sånt här ska ett presidium kunna klara ut innan stormen bryter ut.

Jag får trösta mig en bild på fullmäktiges sammanträde i Rådhuset 1917 när församlingen enades om extra tilldelning av matkuponger för att förhindra en revolution.

Stadsfullmäktige under det dramatiska sammanträdet 1917.

 

Jag hinner inte mer nu. Återkommer. Kan bara berätta att vi lyckades få bord på Frank i går för första gången. Lät krogen bestämma menyn. Frank rules, som det heter. Utsökt gott.

Om jag tänkt mig för hade jag inte kopplat på webbteven när jag kom hem.

Frank rules.

 

Jo, förresten, en bild till hinner jag med. Ur Björn Åblands samling. Ångloket pustar fram på järnvägen från Tillberga genom Ängsgärdet mot centralstationen. Är det Max Anderssons kanotbyggeri till höger?

Banvallen på Ängsgärdet. Foto: Björn Åblads samling.

 

Läs hela inlägget »

 

Hallå där. Efter en vecka kan jag inte hålla mig längre. Jag sitter på heden vid Hau, där nätet fungerar hyggligt och tänker på veckan som varit. Västerås är långt borta. Här möter himmel hav, här lyssnar vi till nattskärran och följer ejderungarnas simövningar, här äter vi sparris och jordgubbar och försöker glömma vardagens stress. Här kommer några bilder från de senaste dagarna på norra Gotland.

Ängarna vid Stora Gåsemora, Fårö.

Trana över Bästeträsk.

Tänk om man kunde namnen på alla orkidèer. Vad är det här?

Junikväll vid fiskeläget i Ahr.

Jag inser att det lätt kan bli pekoral, men vad gör man när världen är vacker? Västerås är vackert på sitt sätt. Ta Stadsbiblioteket, till exempel. Sven Ahlboms arkitektoniska juvel från 1956. Under hösten skulle en arbetsgrupp lägga fram ett förslag om hur biblioteket skulle klara sina behov nu när hyreskontraktet md fackbiblioteket sagts upp. Ett alternativ var en utbyggnad i Botaniska trädgården. Vad hände? Varför blev det tyst? Som jag förstår är utredandet tillbaka på ruta ett. Det finns starka krafter i Stadshuset som, med rätta, ifrågasätter om det verkligen vore så klokt att flytta bort från fackbiblioteket. Nya förhandlingar om hyran har förts med den privata fastighetsägaren och tipset för dagen är att ett nytt, tillfälligt hyresavtal, skrivs med inbyggd rabatt. Då slipper kommunledningen ett befarat bråk om utbyggnaden av den Ahlbomska skapelsen. Dessutom, kan väl jag tillägga, får alla hyror i fortsättningen ställas i relation till de frikostiga miljonerna till badet i Ångkraftverket…

Tidningsläsare i Stadsbiblioteket. Foto: Stadsarkivet.

Det har varit ett stort nöje att läsa alla sakkunniga kommentarer om de gamla bilder från Västerås som jag lagt ut här på bloggen. Kommentarerna bidrar till lokalhistorien. Här kommer ett par bilder till, medan solen bränner det bruna gräset på heden och Fårö skymtar i diset bortom sundet.

Troligen någonstans på Ängsgärdet. Foto: SBK, Stadsarkivet.

Ännu en av dessa bakgårdar. Fotot: SBK, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Teater och kiosk

Så var det där med teatern. Stormarna tycks aldrig lägga sig. Nu ska 12 av 39 sägas upp. Den rödgröna majoriteten ser detta som en satsning, enligt vallöftet. Nu ska det bli pengar över för teater. Jag förstår resonemanget. Teatern har haft för stora fasta kostnader. Vill man renodla problemet kan man säga, litet överdrivet, att teaterns pengar bara har räckt till löner och en enstaka uppsättning per spelår. Ändå går man back. Minska fasta kostnader (färre anställda) ger pengar över till inhyrningar och pjäsköp.
Jag tror inte det är så enkelt.
För det första. Teatern har inte haft en fungerande ledning på år och dag. Med styrning hade situationen aldrig uppstått. För det andra. Nu när pengarna inte räcker finns två vägar att gå. Antingen dra ner eller öka ut. Jag hade självklart röstat för ett högre anslag. Västeråsarna är värda bra teater, och till det krävs en bra och tillräckligt stor ensemble. Det har vi råd med. Jag skriver västeråsarna, eftersom jag tycker att Västerås bör ha en stadsteater, som sedan kan sälja till länet om intresse finns. En ensam huvudman är stark.
Detta förutsätter också att den nya ledningen blir kompetent och klarar av målen. Minst en stor egen uppsättning på stora scenen per termin.
Men den vägen har politikerna av allt att döma valt bort.
 

Osäker framtid.

 Den här bloggen vore inte den här bloggen om jag inte samtidigt visar en gammal bild. Här är ett knäpp från teaterbygget 1915. Jag tror att det är dekoratören Filip Månsson som står i kaféfönstret tillsammans med sin lokala adept Helmer Barklund. Herrarna målade taket, både i salongen och inne i kafét.

Teatern byggs 1915.

 Jag har letat bilder på det hus där Saléns syfbrik låg på Pilgatan. Jag vet nu att det var nummer 21, mitt emot KF:s lager, men jag har ännu ingen bra bild på huset. När jag letade bland stadsbyggnadskontorets rivningsbilder hittade jag givetvis några andra guldkorn från Ängsgärdet. Håll till godo med dem så länge.

Malmabergsgatan? Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.
Bakgård på Ängsgärdet. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.
 Jan-Åke Alkeblad vill gära fortsätta serien med spännande kiosker i Västerås. Han har skickat mig en bild, som jag tror kommer från Stadsarkivet, på en kiosk vid något som ser ut som en verkstadsbyggnad. Maraboustorken syns på kioskens gavel. Bilden ser ut att vara från tjugotalet eller trettiotalet. Var låg kiosken, frågar Jan-Åke.
En kiosk nånstans i Västerås. Foto: Stadsarkivet.
 
 

Läs hela inlägget »

Först uppvaktade vi Alex som fyllde tre. Han brydde sig varken om att VSK slutat sin bandysäsong eller att Hellner hade dåliga klassiska skidor i dubbeljakten (men oj, vilken upphämtning han gjorde), nej Alex var fokuserad på sina figurer och den värld de lever i.

Alex på väg att bli stor.

 

Klev ur bilen på hemvägen och promenerade från hamnen. I det öppna vattnet vid vattenutsläppet från reningsverket simmade hundratals gräsänder och en ensam salskrakehona, enligt en vänlig man med kikare. Borta vid gamla ångkraftverket gapar det fortfarande tomt. Ni vet vad jag tycker att kommunen ska göra, nu när mångmiljonkontraktet kan brytas.

Byggstart i vår, i höst, till jul, i vår, i höst, till påsk, till jul, snart, snart, till jul, till midsommar...

I måndags berättade jag om Maj Fröjd om om hennes barndomskvarter på Ängsgärdet. Jag har fått ett mejl från Gun Melin Pettersson som skriver att hon kände igen bilden på barnen på gården till Malmabergsgatan 8. ”Min mor har den i sin fotosamling och det är min morfar Arvid Gustafsson som har tagit den.” Jag skrev att bilden togs vid mitten av 1920-talet, men Gun daterar den till 1930, eftersom hennes mor Marianne Melin, född Gustafsson 1924, är med på bilden. Gun bidrar också med alla namnen på barnen!

Nedre raden fr v: Sven Gudmar Olsson, Olle Bursell, Marianne Melin (Gustafsson), Bertil Jansson, Karin Wijgård (Olsson), Birgit Strömberg (Bursell), Mary Olsson. Övre raden fr v: Björn Snygg, Åke Jansson, Inga Öhrn, Maj Fröjd (Asplund), Erik Jansson.

Gun Melin Pettersson bekräftar också att den bild från ett kvarter på Ängsgärdet 1954 som vi publicerade inte visar gården på Malmabergsgatan 8. Den gården låg till höger, utanför bild, i vinkeln Malmabergsgatan och Torsgatan.

Kvarter på Ängsgärdet mot väster 1954, Ängsgatan till vänster. Majs kvarter låg utanför bild till höger. Foto: Frågor om förr, VLT.

Jag har haft en del funderingar kring Kafé Kringlan på Smedjegatan, som hade en uteservering mot Domkyrkoesplanaden. Kringlan låg i ett pampigt trähus som en gång ägts av en kammakare som hette Spångberg. Huset sägs ha byggts som en träkopia av Sundinska gården. Titta på den här fina bilden från trettiotalet (troligen). Trähuset med Kringlan till höger, Sturegatan passerar Smedjegatan vid varuautomaten. Konsums nya varuhus är byggt, i bakgrunden, så bilden är tagen efter 1936. Frågan är: när revs huset med Kringlan? Fortsatte serveringen någon annanstans? Finns det bilder från uteserveringen?

Smedjegatan med Kringlan, Sturegatan passerar litet längre västerut. Okänd fotograf.

Kafé Kringlan på Smedjegatan. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

I morgon reser jag till Kina. Säger som jag brukar: Hoppas jag kan koppla upp mig i Peking, men säkert är det inte. I annat fall ses vi om vecka.

Läs hela inlägget »

Kände mig hängig och frusen. Gick på bandy, skönt att det var tak över. Såg en första halvlek mellan VSK och Villa som hade det mesta. Furiöst tempo, snabbt anfallsspel. Villa ledde med 4-2, VSK vände till 5-4 före paus. Andra halvlek blev lika svängig men nu började man undra över försvarsspelet. Lagen öste in mål, VSK vann till slut med 9-7. Jonas Nilsson gjorde kanske sitt livs match med sex mål. Och spelade fram till ett. Kul och underhållande, men nog måste det gå att täta hålen bakåt. Ibland backade hela försvarsgänget ner i knäskydden på målisen. Men offensiven förlåter allt, en sån här dag. Vilka lyft! Vilka genomskärare! Framåt, framåt, varför blicka bakåt?

Jonas Nilsson gjorde sex mål mot Villa. Här för tillfället utan boll.

 

Sten Berglind har mejlat mig om bilden från järnvägen på Ängsgärdet i går. ”Nej, det är inte mitt hus, det är en av kåkarna som låg mot järnvägen. Mitt hus låg mot gatan.” Det låg två par med hus längst nere på Malmabergsgatan. Jag låter Sten beskriva den här bilden från Sumpen, och från Malmabergsgatan.

Malmabergsgatan i skarven mellan femtiotal och sextiotal.

 

Sten Berglind skriver: ”Det lilla huset till vänster kallades Lilla stugan och tillhörde Malmabergsgatan 3. Det var där jag bodde som mycket liten, alltså under de första åren på 40-talet. Sen flyttade vi till det stora huset. Det ligger precis utanför bildens vänsterkant (Rydells tobak på hörnan). Det stora huset uppe till höger är Ängsgatan 16, i folkmun 25:an. Frisersalong och Marcus Holmstedts frukt och grönsaker ut mot Malmabergsgatan. Mitt emot skymtar ett av de fyra likadana husen jag nämnde. Måste vara Malmabergsgatan 5, eller 7.”

Till slut en bild från Stora gatan, ungefär från Allégatan (Mimergatan) och västerut. Jag vet inte när den är tagen, men det går säkert att lista ut.

Stora gatan vid Allégatan (Mimergatan).

Läs hela inlägget »

Vi gick till biblioteket i kväll för att lyssna till Marita Jonsson, hon som driver Körsbärsgården på Sudret och som nyligen skrivit en bok om Stravinsky och Venedig. Det var bitande kallt i blåsten utanför, kajorna hukade nånstans under kyrktornet. Tove facebookade från Calgary och sa att de hade minus 33 där.

Marita Jonsson berättade om Gotland. Vi drömde oss genast tillbaka till i somras, när vi cyklade på Sudret där ängarnas vallmo fullbordade havet.

Sommaräng på södra Gotland.

 

Uppe vid Ahr simmade ejdrarna mot det okända, bortom solnedgången.

Fyra månader innan den pinande blåsten.

 

Nog med sommarnostalgi. Nu får vi ta stormen som den kommer. För ett tag sen skrev jag om Karl-Fredrik Karlsson som åt glass på Vasarestaurangen 1932 och som bodde på Hantverkargatan 4, ovanpå Möllers kafé och biljardsalong. Jag hade inga bilder på huset. Det har jag nu. Huset låg där Sigmatorget slutar i söder i dag, intill porten ner mot Stora gatan.

Möllers Kafé och biljard på Hantverkargatan 4. Foto: Stadsarkivet.

 

Pratade med Sten Berglind i Stockholm. Han skriver om branden i Myggbo såg 1960 för tidningen Riksettan. Och om Pilgatan. Sten återkommer ständigt till Pilgatan och till Ängsgärdet. Han växte upp på Malmabergsgatan. I dag fick jag en bild som kanske visar det hus där han bodde, vid järnvägen. Där finns det bara björksly i dag.

Mellan järnvägen och Malmabergsgatan. Foto: Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Hälsade på Maj Fröjd i dag. Hon bor på Smedjegatan, mitt emot det som en gång var Folkets hus och som snart ska bli en filmstad. Maj ser ung och pigg ut. ”Folk tror mig inte när jag berättar att jag är 93 år”, sa hon. Kanske beror det på att hon är vegetarian och att hon varken röker eller dricker. Men skriver gör hon. Varje dag. På sin klassiska Erika reseskrivmaskin. A4-sidorna samlas i prydliga travar. Maj skriver sina memoarer. Jag fick en kopia på delen som handlar om hennes uppväxt på Ängsgärdet, där hon föddes i kökssoffan på Ängsgatan 25 i september 1917, samtidigt som Lenin förberedde oktoberkuppen borta i Petrograd. Barnmorskan var Hilda Pihlgren, som alla kallade Pila-Britta. ”Jag letar efter fler bilder på Ängsgatan och på Malmabergsgatan 8 dit vi flyttade när jag var sex år”, sa Maj. Hon har bara en bild på Ängsgatan. Den ser ut så här.

Ängsgatan. Maj Fröjd bodde inne på gården i huset till vänster.

Maj Fröjd. 93.

Så, kära vänner, hör av er om ni har några bilder på Malmabergsgatan 8 från den tiden Ängsgärdet fortfarande var ett bostadsområde. För Maj var det en barndomsidyll, andra kallade det för Sumpen.

Jag gillar att bläddra i VLT:s gamla julnummer. Där finns mycket bra läsning, långa, långa artiklar och på nästan varje första sida hade Gunnar Pers ristat en västmanländsk kyrka med sin blyertspenna. Alltid lika suggestivt.

Romfartuna kyrka. Teckning av Gunnar Pers.

Till slut måste jag än en gång påminna om att Västerås kan vara riktigt vackert.

Black river.

Läs hela inlägget »

Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers