Nån har bestämt att det ska blåsa hård sydlig vind. Vi häckar mest inomhus, läser, jobbar litet, städar. När man öppnar ett söderfönster stör man de hundratals röda skinnbaggar som kallas körkmackar här på ön. De väntar på våren hopklämda mellan fönster och karmar. Jag borstar bort dom och vet att dom försvinner när det blir varmt ute. Men litet märkligt är det.
Körkmackar.
Talltita?
Förändringens vind sveper in över vår pastorala idyll på norra delen av ön. Vi har en cykelväg ner till en äng och en liten strand vid den vackra sjön Bästeträsk. Grusvägen ringlar genom närmast orörd natur. Ringlade, ska jag säga. Något har hänt. Först en bild från i somras.
Cykelvägen i somras.
När jag cyklade samma väg i går blev det stopp efter några hundra meter. Giriga maskiner hade grävt upp den.
Något har hänt.
Det är inte så dramatiskt som det låter. Region Gotland har fått länsstyrelsens tillstånd att gräva en vattenledning genom Bästeträsks naturreservat. Träskets kristallklara vatten ska pumpas till Fårösund, där brunnarna sinar. Vägen ska återställas, men ingenting blir riktigt sig likt igen. Men vattnet behövs, och ingen idyll kan vara för evigt. Och litet längre bort väntar Nordkalk på att få utvidga sitt kalkbrott…
Ett par Västeråsbilder som avslutning. Den första tror jag är tagen uppe på Keijsers backe när Cityringen dras fram i Norra Ringvägen. Husen till höger ligger vid Skultunavägen och Föreningsgatan. Tiden borde vara andra halvan av sextiotalet.
Keijsers backe. Foto: SBK-bilderna, Stadsarkivet.
De andra två bilderna är förmodligen tagna från samma kvarter på Norrmalm, strax innan rivningen. Jag vet inte var, eftersom de här kvarteren aldrig var min mammas gata. Men husen var vackra och innehöll säkert mycket av spännande historia som förblir oskriven.
Någonstans på Norrmalm. Foto: SBK, Stadsarkivet.
Hus med oskriven historia. Foto: SBK, Stadsarkivet.
