Det blir två bloggar i dag. En för er som vill läsa om gamla Västerås, den är redan utlagd. Och så den här, om något om händer på Gotland och som kommer att synas i alla medier de närmaste dagarna.
Tidigare i somras skrev jag om demonstrationerna mot Nordkalks tänkta kalkbrott i Ojnareskogen nära Bunge på norra Gotland. Jag anade att riksmedia skulle vakna. Nu har de vaknat.
I morgon, tisdag, ska Nordkalk på nytt börja hugga skog för det transportband som ska förbinda brottet med hamnen och kalkugnen i Storugns vid Kapellshamnsviken. Ett 70-tal poliser har skeppats över från fastlandet för att se till att inga demonstranter stoppar skogsmaskinerna.
Det kommer garanterat att bli bra bilder för media. Demonstranterna kommer lika garanterat att förlora. Så är det och så måste det vara. Staten måste upprätthålla sitt våldsmonopol för att lagarna ska efterlevas.
Nordkalk har lagen på sin sida.
Ojnareskogen har blivit ett demokratiskt dilemma. Vilka har rätt att sätta sig över lagen?
Kalk har brutits på norra Gotland sedan urminnes tider. Nordkalk bryter där nu, i skogen ovanför Storugns. Men just den kalk som bolaget vill ha håller på att ta slut. Det finns mer, längre in i tallskogen, närmare Bunge och Fårösund och framför allt närmare Gotlands största insjö, Bästeträsk, med sin ovärderliga reservoar av kristallklart dricksvatten.
Ojnare källa.
Nordkalk vill öppna ett nytt, stort brott, 25 meter djupt och större än Visby innerstad. Bolaget fick redan för något år sedan tillstånd till brottet och till brytningen. Ärendet gick ända upp till högsta miljöinstans och Högsta domstolen medgav ingen överprövning av tillståndet.
Det striden handlar om nu, är de villkor som ska gälla för det tillstånd som redan finns. Flera tunga instanser, som Naturvårdsverket och Miljödomstolen, har avvisat villkoren. De duger inte. Risken för vattnet har varit det tunga skälet.
Nordkalk överklagade till Miljööverdomstolen och fick rätt i början av sommaren. Villkoren godkändes, om än skärpta och till synes hårda.
Jag vägrar tro på konspirationsteorier om att ”målet medvetet togs upp när den kunnige domaren hade semester” och att Miljööverdomstolen skulle ha varit manipulerad på något sätt.
Domen har överklagats till Högsta domstolen, som ännu inte avgjort om saken får prövas eller inte. En begäran om inhibition avslogs dock i somras. Arbetena behöver alltså inte stoppas i väntan på ett utslag i HD. Nordkalk har all rätt att hugga träd i Ojnare.
Det gjorde bolaget också, för ett par veckor sedan, men stoppades av demonstrerande miljöaktivister.
Hit, men inte längre, kom skogsmaskinerna innan de stoppades för några veckor sedan.
Nu har polisen på Gotland begärt förstärkning.
Snart sätts saken på sin yttersta spets. Ska rättssamhällets beslut gälla? Eller ska några kunna sätta sig över lagen med sin övertygelse att lagen är fel, att rättssamhället fattat ett felaktigt beslut?
Om det bara hade handlat om Ojnareskogen hade jag inte upprörts så mycket av det rättsliga utslaget. Jag har bott i de där krokarna varje sommar i över 20 år. Jag vet att det är ett vackert område, med tallskogar, hällmarker och myrar. Jag vet att där finns en rik flora.
Men jag vet också att det är marker där folk sällan rör sig. Stränderna lockar mer, om man säger. Jag vet också att det blir gott om tallskogar och hällmarker kvar och att brottet inte kommer att synas från allfartsvägarna.
Det som bekymrar mig är vattnet. Ingen tycks med säkerhet kunna säga hur grundvattnet påverkas och därmed kan ingen heller med säkerhet lova att Bästeträsk inte kommer att drabbas. Vattenförsörjning på norra Gotland kan faktiskt vara hotad. Oavsett hur hårda villkoren är och oavsett vilka kontrollprogram som inrättas.
Med tanke på denna osäkerhet tycker jag att Nordkalk gott kunde ha väntat med att starta arbetena tills Högsta domstolen sagt sitt. Det kan inte handla om mer än ett par månader.
Det hade inte varit för mycket begärt. Då hade man sluppit de scener som snart kommer att utspela sig.
Sedan tycker jag en sak till: De som demonstrerar, fältbiologer och andra, borde hålla sig för goda för att trumma på med nationalistiska argument som att ”det finska bolaget” Nordkalk ska ta kalken från vårt svenska Gotland och sälja det till (skumma) stater som Ryssland.
Slikt tal gynnar bara högerextrema grupper. Det finns redan sådana exempel på nätet. Vad spelar det för roll vem som äger Nordkalk? Blir skadan på Ojnareskogen mindre om bolaget är svenskägt?
Ytterst handlar det förstås om jobben och om tillväxten. Det kan mycket väl vara så, som Nordkalk säger, att kalkbrytningen på Gotland läggs ner om inte just Bungekalken får brytas. Ett antal jobb försvinner.
För Gotland är det ingen katastrof. Regementen har lagts ner, båtfirmor gått i konkurs, men befolkningen lever vidare. På något sätt. Även de anställda på Nordkalk klarar det, även om det förstås blir en svårt tid.
Kalken behövs, säger man också. Inte minst för olika miljövårdande processer. Det stämmer, men det finns kalk på andra håll, bortom Gotland. Jag säger inte att man ska flytta miljöproblemen från Ojnareskogen till Polen.
Jag säger bara att det finns mer kalk i världen. Men inte just där Nordkalk vill bryta.
Låt alltså skogsmaskinerna stå stilla ett tag till. Låt polisen åka tillbaka till fastlandet. Låt Högsta domstolen pröva saken.
