Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Vem vill ha en bild?

Mats Kurol har skickat ett foto av klass 1b i 4-åriga realskolan, Västerås Högre Allmänna Läroverk från vårterminen 1946. Han hittade fotot när han gick igenom sin fars efterlämnade bilder. Det här var faderns första tjänst som läroverkslärare här i Västerås. Bilden är fin. Pojkarna var väl runt 13 år när bilden togs, flera av dem blev säkert kända personer här i stan. Mats undrar om någon känner igen nån person. Han skickar gärna originalet, som är av bra kvalitet, till någon som kan ha glädje av det.

Klass iB i den fyraåriga realskolan, våren 1946.

Apropå läroverket. Här är ett fint vykort ur Rolf Södermans samling på den baksida av läroverket som ännu ingen hade funderingar på att bygga ut och bygga om.

Vykort. 1910-talet (?).

Passar också på att visa en bild på Erik, som efter halvtannat år i Tanzania kommit till Västerås för att börja på dagis på måndag. Snart står han uppställd på ett klassfoto han också.

Erik, snart 3.

För övrigt tycker jag inte synd om Annie Lööf. Hon har bra betalt för att göra bort sig. Däremot tycker jag synd om de centerpartister som nu står i kö för att skriva osannolikt okritiska hyllningsartiklar till sin ifrågasatta partiledare.

Jag, en rättshaverist?

Jag hade inte tänkt överklaga förvaltningsrättens dom om Kokpunkten. Men gör det i alla fall. Jag ska försöka förklara varför. Först en kort repetition.

Förra året beslutade kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson att skriva ett nytt avtal med Peab om Kokpunkten. De gjorde det på egen hand, utan att fråga fullmäktige. Trots att det nya avtalet på väsentliga punkter avvek från det  ursprungliga avtalet med Peab, som fullmäktige godkände fem år tidigare och som Peab aldrig klarade av.

Det nya avtalet ändrade utseende, storlek, innehåll och skiljde dessutom den museala/vetenskapliga delen från äventyrsbadet.

Jag överklagade. Menade att även ”tilläggsavtalet” borde ha prövats i demokratisk ordning av fullmäktige. Det tyckte förvaltningsdomstolen också, när den sent omsider kom med sin dom tidigare i somras. Persson och Ericsson kunde inte anses ha fått något uppdrag att besluta om en sådan stor förändring.

Men förvaltningsrätten tvingades ändå avvisa överklagandet eftersom det inte fanns något beslut att överklaga! Det nya uppgörelsen med Peab sågs som ett ”civilrättsligt avtal”, som kommunstyrelsens ordförande och stadsdirektören fattade med stöd av den  generella delegation som firmatecknare de fått av kommunstyrelsen.

I princip skulle alltså två ”firmatecknare” kunna skriva vilka avtal som helst utanför den demokratiska beslutsordningen.

Jag frågar nu kammarrätten om den synen på delegation verkligen stämmer. Så illa kan det väl inte vara?

Kommunstyrelsen hade gett Persson och Ericsson en generell rätt att besluta på delegation. Men de beslutade på uppdrag av kommunstyrelsen. De fattade alltså beslut! Och sådana beslut ska protokollföras, anslås och kunna överklagas. Bara enkla verkställighetsbeslut kan fattas utan sådan formalia. Förvaltningsrätten har redan slagit fast att detta inte kunde ses som bara ren verkställighet. Här handlade det om ett i väsentliga stycken nytt avtal.

Förvaltningsrätten väljer att blunda för delegationen och ser det som ett civilrättsligt avtal. Jag ser det som ett delegationsbeslut som fattats i kommunstyrelsens namn och som alltså fortfarande kan överklagas så snart det protokollförs.

Hängde ni med?

Jag inser förstås att jag kan ses som rättshaverist. Till och med en tung riksdagsman bad mig i våras att hålla tyst. Alla politiker är ju eniga om att pytsa in 12-15 miljoner årligen i 25 år till det privata äventyrsbadet. Och bygget är redan i gång och kan inte gärna stoppas.

Jo, så är det. Men det finns också viktiga demokratiska principer att slå vakt om.

Det fanns starka intressen att få igång bygget utan en ny tidsödande politisk process. Någon kunde ju få för sig att fråga hur årliga badtjänster för miljoner kunde köpas utan upphandling.

”Vi behöver inte upphandla”, sa Ulla Persson i en radiodebatt med mig i somras. ”Jo”, sa jag. ”Nej”, upprepade hon.

Jag skulle förstås ha replikerat: ”Om det inte ska ses som upphandling är det ju ett bidrag till privat verksamhet. Och sådana får man inte dela ut enligt kommunallagen.”

Med detta lovar jag riksdagsmän och andra att hålla tyst.

För den här gången.

 

Vårfloden 1916 när ångkraftverket byggs. Långt före Kokpunkten. Foto: Vattenfall.

Back home

Tänkte bara berätta att jag återvänt till fastlandet. Gick direkt från drygt tjugogradig värme in i den snålkalla ABB Arena, där det premiärspelades bandy i ynka åtta plusgrader och med råkyla från isen. Man måste vara smått tokig. Det var ju bara en träningsmatch, men är man nörd så är man. VSK luftade nästan hela truppen, med nyförvärven, men hade det svårt mot ryska Jenisej som vann med 4-1, anförda av Sergej Lomanov. Bäst i VSK: målvakten David Movitz och den spelsugne Oscar Robertsson. Ytterligare omdömen får vänta.

David Movitz räddade VSK från en ännu större förlust.

 

Tobias Holmberg fanns på läktaren. Uthyrd till Neftyanik, långt borta i Chabarovsk i östra Sibirien, men just nu på träningsläger i Sverige. Förhoppningsvis är han ännu bättre när han kommer hem om ett år.

 

Tobias Holmberg, numera proffs i Ryssland. Till vänster skymtar Karl-Erik Eckemark.

 

Gotland får klara sig utan oss några veckor. Känner redan saknad. Här kommer ett par bilder. Först något så ovanligt som en tromb i vattnen utanför Gråstäde, strax norr om Kappelshamnsviken. Sedan en bild på mor och son på Sudersand, en sensommardag.

 

Tromb utanför Stenkusten, norra Gotland.

 

Sudersand, en sommar.

 

Har börjat skriva Frågor om förr. Den första kommer på måndag. Handlar om hur Mimerverkstaden byggdes. Jag behöver fler frågor, jag vet att det finns många obesvarade. I väntan på dem kan ni ju fundera över var den här bilden är tagen.

 

En regntung dag i Västerås, sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Västeråsare i exil

Mörk augustinatt. Månen bakom tallarna. Nattskärran har tystnat men sitter på vägen i natten och flyger upp spöklikt framför bilens lyktor. Har bänkat mig framför datorn. Väntar på hundrametersfinalen i OS. Vi är många som väntar på den. Jag hoppas att Justin Gatlin inte vinner. Han har varit avstängd för dopning och borde inte få ställa upp.

Kul med seglingsguldet i dag, även om tevekommentatorerna inte fattade vad som hände. Nu har vi medaljer i sporter jag bara bryr mig om vart fjärde år. Double trap. Triathlon. Fälttävlan. Segling.

Tio minuter kvar till hundrametersfinalen…

Hinner skriva litet om den årliga kammarmusiken i kalkladan i Bläse för några dar sedan. Som vanligt fanns ett par ex-västeråsare på scenen. Jag skrev om dem för några år sedan. Nu var de tillbaka i Bläse, med ännu mera rutin och kunskaper i bagaget: den unge Henrik Måwe, 31 i år, och den äldre Mikael Samuelson, 60. Henrik är frilansande konsertpianist efter sin utbildning i Helsingfors och Stockholm med Staffan Scheja som mentor.  Mikael, som med åren blir allt mer lik sin far Bror Samuelson, har skaffat sig en unik position i det svenska musiklivet. I Bläse överraskade han med att sjunga egna tonsättningar av dikter skrivna av de walesiska poeterna Dylan Thomas och R.S. Thomas. Intresset för Wales grundlades under resor med pappa och Mariakören. Här kommer några bilder från kvällen i Bläse.

Henrik Måwe.

Mikael Samuelson.

Martin Fröst, publikfavorit.

 

Det har varit varma och fina dagar här på ön. Gamla blommor ersätts av nya och fjärilarna upphör aldrig att fascinera. Fåglarna är tysta, men de finns där och i dag flög en örn över vårt middagsbord. Här kommer litet naturlyrik, kan inte avhålla mig.

Mystisk fågel.

Lika mystisk fjäril.

 

Erik på Stenkusten.

 

… nu kommer hundrameterslöparna in. Jag tror på Bolt. Bara det inte blir Gatlin…

Jag har inte så många gamla Västeråsbilder med mig. Men här är ett par. Först en elegant studie av hamnkvarteret på femtio- eller sextiotalet. Sedan en klassik bild från lokstallarna nedanför fängelset och Stallhagen.

Gamla hamnen, numera Östra hamnen. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Lokstallar. Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

… nu är det dags i London… Bolt!!! Usain Bolt. 9,63. Magnifikt. Tack för det. Måtte du aldrig bli ertappad med dopningsfusk.

 

 

 

Återvände till ön i går. I dag var jag med om något jag aldrig upplevt tídigare. Invigning av en nationalpark som inte finns, men som kanske borde ha funnits. Naturvårdsverket hade allt klart för Bästeträsks nationalpark för några år sedan. Då tog kalkindustrin kommandot och regeringen anpassade sig för jobbens skull. Nu tältar fältbiologer och andra miljöaktivister i Ojnareskogen på norra Gotland för att stoppa det stora kalkbrott som Nordkalk fått miljööverdomstolens godkännande för. Jag hör till dem som gärna ser kalkbrytning och som tycker att även Gotland behöver arbetstillfällen. Men jag hör också till dem som är rädda för att brottet ska förstöra det kristallklara vattnet i Gotlands största sjö, Bästeträsk. Inga experter törs utesluta en framtida påverkan. Nu står hoppet till Högsta domstolen, som snart avgör om beslutet får överklagas eller inte. I väntan på detta firade demonstranterna i dag en tänkt seger. De låtsades att kampen vunnits och att Ojnareskogen, söder om Bästeträsk, har förklarats sm nationalpark.

 

En imaginär nationalpark invigs.

 

Nadja Calamnius klipper bandet för nationalparken.

 

Kan inte undanhålla er en bild från i går kväll, när månen steg över den lilla vägen mellan Ar och Hau. Jag stod där länge och bara andades djupt. Ända tills myggorna sa åt mig att gå in i bilen igen.

 

Måne över heden vid Hau.

 

Man kan hitta mycket på nätet. Nu läser jag att Nasa i USA slagit fast att fem av de sex amerikanska flaggorna fortfarande står upprätta på månen, som ett minne av den första månlandningen för mer än fyrtio år sedan. Det blåser som bekant inte på månen och den enda flagga som ramlat omkull föll när månlandaren startade igen. Detta är goda nyheter för Mikael Genbergs ännu inte helt insomnade planer på att sätta en röd liten stuga på månen – med Nasas hjälp. Häromdan fick den gode Genberg gott om tid i TV4 att berättsa om sin vision. Men den senaste rapporten från Nasa innehöll en nyhet, som Genberg kanske inte tänkt på: de amerikanska flaggorna är numera helt vita. Ränder, färger och stjärnor har bleknat bort i det intensiva och atmosfärlösa solljuset. Det röda huset på månen lär alltså bli det vita huset, om man inte lyckas uppfinna en magisk evig färg.

Rött hus blir vitt.

 

Bilden  på frisörsalongen på Stora gatan häromdan intresserade flera. Här är en frisörsalong till, på Ängsgärdet.

Ängsgärdet. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

När tiden mognar

Datorn har haft semester. Får nog vila ett tag till. Nu börjar ju den riktiga sommaren. Den mogna tiden, med varma mörka kvällar. Så var det i går. Augusti manades fram från tidens obevekliga maskineri. Ekens blad är klibbiga och djupt gröna, mystiska flygfän jagar under gatlampan, soptunnorna luktar rötmånad och yngre vänner suckar över att semestern är slut och att den långa vardagen börjar. Alla kan ju inte vara pensionärer, som den här mannen på bilden under. Han stod på sin brygga på Laggarudden norr om Ludvika i fredags kväll och blickade ut över sjön Vässman och halvmånen som snart ska fyllas för kräftornas skull.

Sommaren börjar.

Vi var i Ludvika för att delta i den årliga loppistävlingen. Fyra familjer kämpar ädelt om vilka som säljer mest. Vi släpade än en gång upp banankartonger med böcker och allehanda prylar. Plus två backar med LP-skivor. Jag blundande och sålde allt från Dylan och Springsteen till George Lewis och Charlie Parker. Fem och tio kronor, ibland tjugo. Vinylnördarna stod på kö. Vi vann hela tävlingen, men det känns litet tomt. Vem spelar nu den lätt raspiga Blowin’ in the wind från tidigt sextiotal?

Idel ädel loppiskamp.

På väg upp till Ludvika stannade vi i Söderbärke för att låta oss bjudas på kaffe i ett timrat hus med utsikt över den vackra sjön Barken. Där sommarbor Kenneth Holmstedt med hustru Lena och en uppsjö av barn och barnbarn. Kenneth var melankolisk. Fredagen var hans sista semesterdag i arbetslivet. Han blir pensionär i april nästa år när han lämnar jobbet som stadsdirektör i Uppsala. Kenneth var en gång chef för Proaros och senare stadsdirektör i Västerås innan han flyttade, först till jobbet som regiondirektör i Skåne och sedan till tjänsten i Uppsala, där han tvingades heja på Sirius och Almtuna i stället för på VSK och VIK. Han har hela tiden bott kvar i Västerås och i dag gick pendlarbilen på sin invanda rutt till Östra Aros, på samma sätt som hans robotklippare diskret tuffade fram över den sluttande gräsmattan på Älgnäsudden.

Kenneth, Lena och barnbarnet Kalle.

Söderbärke, inte långt från Västerås men ändå långt borta.

Förra helgen var barn och barnbarn samlade. ”Som på julafton”, som sexåringen sa. Treåringen som kom hem från Afrika ville kasta snöboll och se tomten pulsa fram i trädgården med en lykta från Rusta i handen. Han fick höra Glassbilen i stället, nog så exotiskt. Och jag tog ännu en av dessa bilder som i framtiden kommer att ligga på en hårddisk i ett källarförråd eller på en vind och som ingen riktigt vet vad man ska göra med.

Julimiddag.

Nu när tiden mognar närmar sig också höstpremiären av Frågor om förr. Lokalnostalgin har fått en skjuts av oanade mått. VLT har kompletterat mina Frågor om förr med en nostalgisajt och på Facebook finns en ständigt växande grupp som kommenterar rubriken ”Du vet att du är från Västerås om du…”

Jag ska försöka fortsätta min variant, får se hur länge det bär. Till något av de första avsnitten hoppas jag få iho en text om den store och bastante hamnsjåare som kallades Östersjön. Är det någon som minns honom? Tills dess får vi avnjuta ett gammalt fint vykort från Mälaren som Hans Wennerström skickat från sin exil nere på Västkusten.

Sommar på Mälaren. Foto: Hans Wennerströms samling.

Jag skrev om Stora gatans historia på försommaren. Då ringde Lennart Jansson och berättade om den raksalong som hans pappa drev på Stora gatan. Lennart minns hur många som kom för att låta raka sig på söndagsmornarna. Det gällde att vara fin till kyrkan eller till Arosvallen. På trettiotalet kostade en rakning femton öre. Jag tror att raksalongen låg i det här huset, granne med Hygrells järnhandel, ungefär där apoteket Hjorten ligger idag.

Raksalongen på Stora gatan. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

När jag letade efter den här bilden hittade jag förstås flera andra. Ungefär som när man plockar en kantarell och ser en annan lysa gul några meter bort. Det ena leder till det andra. Problemet är att man kan få ont i ryggen. Här är en av de andra bilderna jag plockade i korgen. Ni känner vä igen Keijers metallfabrik som en gång låg på krönet av Norra Ringvägen, som Kyrkbackens norra utpost mot Blåsbo?

Keijsers. I dag parkering. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Sommaren tycks äntligen vara här. Lokaltidningen fyller hela bästa nyhetssidan med en historia om en bostadsrättsförening som inte gillar att en kvinna klistrar upp efterlysningar på en bortsprungen katt. Jo, det är sant. Jag överdriver inte.

Träffade Fredrik Svensson på stans nya hamnkrog i går, Kajplats 9. Fredrik äger Rocklunda. Än så länge har kostnaderna varit större än intäkterna, om man säger. Men han tänker långsiktigt. ”Två miljoner besökare per år. Vilken annan anläggning eller turistattraktion i länet kommer i närheten av det?” Rocklunda skulle öka sin attraktionskraft än mer med en skidtunnel. Tror Fredrik. Och vill att kommunen indirekt garanterar bygget genom att hyra tunneln i 17 år och under tiden hyra ut den. Risker för skattebetalarna finns, men Fredrik Svensson vill hellre tala om möjligheterna. De är sådana, de där entreprenörerna. Inga surgubbar som jag.

Imperiet växer. Nu Kajplats 9.

Peter Sandberg är en annan av de där enreprenörerna som driver stan framåt. Han är idémakaren bakom den krogkedja som nu, förutom Frank, Circus och Nya Hattfabriken, också innehåller Kajplats 9 i det utbyggda gamla tullhuset. Mycket folk i går, snygg inredning, mat både inne och ute, liten saluhall med delikatsser därinne, god mat i den mellanprisklass som även präglar Hattfabriken, inte jättebilligt, inte fisförnämt dyrt. Gladde mig extra att Ernst Bloms hamnpanorama från trettiotalet, som finns på omslaget till min bok Minnen av en stad (och överst på bloggen), nu sitter på en vägg inne i hamnkrogen. Där finns också en bild på några hamnsjåare som jag lär återkomma till.

Inne i hamnkrogen med de två bilderna på väggarna.

Publikrekordet rök all världens väg på Gäddeholms kafé i går kväll, när Maria af Malmborg läste dikter av Tomas Tranströmer, lågmält och smakfullt musikledsagad av gitarristen och kompositören Torbjörn Grass. Maria inledde med Sommarslätt, där sommaren äntligen kommer och där trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.

Publikrekord på Gäddeholm.

Korna på Gäddeholm, eller ska vi skriva Geddeholm (någon måste sätta ner foten), råmade urtidslikt i bakgrunden, en hund skällde och grönskan tycktes vara fullsatt av minnen som följde oss med blicken.

Maria af Malmborg.

Torbjörn Grass.

I går visade jag en bild på huset som en gång låg i korsningen av Östra Ringvägen och Kopparbergsvägen, mitt emot gamla brandstationen. Har hittat en bild till i de oändliga arkiven i Stadsarkivet. Den bilden är tagen från Ringvägen mot väster, vid samma tillfälle.

Östra Ringvägen med stoppgräns vid brandkårsutryckning. Foto: SBK, Stadsarkivet.

Aporpå hamnen. Maj-Britt Larsson har skickat tre vykort från hamnar förr i tiden och frågar om någon av bilderna visar hamnen i Västerås. Ja, en av dem gör det. Titta på bilden här nedan. Den är med största säkerhet tagen efter den stora översvämningen 1924. Ångfartyget heter Ragvald och gick i linjetrafik på Stockholm. Magasinet till höger står ännu kvar och finns med på den där Blombilden inne i Kajplats 9 och på min bok och blogg.

Vykort från gamla hamnen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers