Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Nygamla utsikter

Jag tycker fortfarande Mästarnas mästare är ett av de bästa tv-programmen på år och dag. Jörgen Jönsson är en värdig vinnare, även om han gick in för det litet väl mycket. Han var så koncentrerad att han inte hann vara avslappat charmig. Pernilla Wiberg imponerade. Det var länge sedan jag var i Ungern, skulle vara roligt att återvända. Jag minns en smällkall vinter i Budapest, när folk badade i de varma källorna i Stadsparken. Badade, pratade och umgicks. Utomhus, mitt i stan i flera minusgrader. Häftigt. Synd att vi inte har en varm källa i Vasaparken.

Vinterdag i Budapest.

 

Tog en promenad på Vallby friluftsmuseum. Fotograferade ett hus som ska vara med i Frågor om förr i VLT om en vecka. Fastnade för litet annat därute också, inte minst den surrealistiska fågelskrämman som ställts upp i grönsakslandet bakom kolonistugan vid västra entrén.

Kulturhistorisk fågelskrämma.

 

Gick bort mot herrgården och tittade ner över slänten mot Svartån och bort mot Biskopsängens koloniområde. Det var här som Pugh Rogefeldt samlade flera tusen åskådare vid den musikfest 1974 som på flera sätt blev slutpunkten för proggen och arvet från 1968 i Västerås. Men det var inte därför jag gick dit. Jag ville jämföra med hur det ser ut i dag med en bild som Ernst Blom tog 1929. Då hade scouterna slagit läger i slänten ner mot ån och på Bloms bild ser man hur Biskopsängen håller på att växa fram därborta under Rocklundaåsen. De potatislotter som uppläts under matbristens år 1917 och 1918 gjordes på 1920-talet om till kolonilotter som kunde rymma en liten stuga.

Utsikten från herrgården på Vallby ner mot Biskopsängen i dag.

 

Utsikten 1929, med ett scoutläger i förgrunden och de första husen på Biskopsängen på andra sidan ån. Foto: Ernst Blom, länsmuseet.

 

Måndagens Frågor om förr i VLT handlar om Johan Mattson som var storbyggmästare i Västerås runt förra sekelskiftet. Han byggde turbinhuset, hyttan och Djäknebergsskolan, för att nämna något. Och han ledde den stora renoveringen av Domkyrkan några år vid mitten av 1890-talet. Det var då arkitektet Agi Lindgren lät måla tak och väggar i nån slags morisk stil som blev så kritiserad att den täcktes över vid nästa renovering, sjuttio år senare.

Dopkapellet i Domkyrkan med de numera övermålade väggdekorationerna. Vykort.

 

Skrev om Bergslagsvägen häromdan. Frågade om en fabrik vid Krutkällarbacken. Rolf Carlson tror att det låg en mekanisk fabrik där, och ett nederlag för läskedrycker. Kanske vi har kommit ett steg närmare lösningen. I en bok från 1939 talas om en firma som hette Elektro-Metall på Kopparbergsvägen 25. En bild i boken tyder på att det kan vara samma fabrik som syns i utkanten av flygbilden. På bilden ser man också hur Bergslagsvägen ringlar iväg upp mot det som i dag är Gideonsberg. Här kommer två vykort från Bergslagsvägen och Emausgatan.

Bergslagsvägen. Vykort ur Rolf Södermans samling.

 

Emausgatan. Vykort.

Ett barns blick

Vi var barnvakter i går, till en pigg fyraåring och en minst lika pigg sexåring. Heldag. Tror dom fick valuta för släktskapet. Pannkakor, studsmatta, glass, jordgubbar, Busborgen, Prins Hatt under jorden, Kalle Anka, trolldeg och annat som hör till den värld vi tror är barnens. Jag tog ansvaret för besöket på Busborgen. Irriterades litet över den frikostiga exponeringen av godis och sötsaker direkt innanför dörren. Som om det inte räckte med 210 kronor i entré för två killar. Efteråt försökte jag mig på att berätta om de gamla byggnaderna i kvarteret. Om teglet, om Aseas stora maskiner, om Elektras projektor, om bilderna på den lilla industrihistoriska utställningen i Culturen och så vidare. Responsen var noll. ”Vi vill åka hem nu , farfar!” På väg till parkeringen stannade dom båda två. Djupt fascinerade. Inte av industrihistorien utan av tuggummi som trampats ner i asfalten och fått ett mönster på sig. De satt där på huk båda två, länge. Jag behövde inte berätta något, de såg livet med egna ögon.

Ett tuggummi i tiden.

Glömde berätta att jag träffade Mikael Genberg och Matthew Saus på Hotel Oops i onsdags. De satt där i en soffa på däcket och pratade om Manta Resort på ön Pemba i Indiska oceanen. De första resorna dit från Västerås är på gång. Mikael är idésprutan, Matthew är utföraren, vd i det bolag som driver både hotellanläggning och det kommande undervattenshotellet. Matthew åker ner till Tanzania om någon vecka. Regnperioden är över och Västeråsägda Manta Resort ska öppna igen.

Mikael Genberg och Matthew Saus.

Vårens berättelser om stadens olika kiosker lever fortfarande. Monica Keenan har mejlat en fråga om en kiosk som hon minns från sin barndom. Kiosken låg utanför farmors hus. Problemet är att hon inte minns riktigt var farmors hus låg. Farmor hette Elin Lindqvist och Monicas minnen är omkring sjuttio år gamla, från skiftet av trettioal och fyrtiotal. Huset låg nära Krutkällarbacken. Gatan verkar inte finnas kvar, skriver hon. Kan det ha varit gamla Bergslagsvägen? Villan kan ha legat där Cykelringen håller till i dag, eller nära dagens höghus. Ett trähus med en veranda med små olikfärgade fönster där man kunde kika ut i en värld av blått, grönt eller rött. En grusad stig mot grinden och kiosken. Monica har en bild på huset.

Farmors hus nära Krutkällarbacken.

 

Kiosken syns inte på bilden. Monica Keenan undrar om någon kan hjälpa henne att minnas. Jag undrar för min del vad det är för fabriksbyggnad man ser i bakgrunden. Nån som vet? Nånstans i bakhuvudet finns nåt som säger att det låg ett bryggeri i dom här krokarna en gång. Vesta bryggeri. Jag har gjort en delförstoring av en flygbild över Kopparlunden och Emausområdet. I kanten av bilden, upp mot Krutkällarbacken och vid Bergslagsvägen, ser man en fabriksbyggnad och framför den ett hus. Kan det vara samma fabrik som på Monicas bild? Om det är Vesta bryggeri så vill jag förstås gärna veta mer om det också.

Fabriksbyggnaden till vänster, Metallverkens krutförråd mitt i bilden, där E18 går i dag.

 

Hans Wennerström fortsätter att bistå med bilder från sin exil vid Västkusten. Här kommer en gammal bild på Villa Asea, apropå måndagens artikel i VLT. Han bifogar också ett vykort över Vega som ett komplement till de många översiktsbilderna av de norra stadsdelarna på sistone.

Villa Asea. Tidigt vykort.

 

Vega. Vykort.

I dag firade Omniaresor 90 år på Mikael Genbergs till synes sjunkande Oops-hotell. Det var 1922 som Herman Axelsson cyklade från föräldratorpet i Sörmland för att söka lyckan i Västmanland. Han kom till Surahammar, startade Surahammars trafik och blev bussdirektör. I dag är det dottersonen Michael Wild som driver bolaget, under namnet Omniaresor. Nu är det flyg och båt som gäller. Bussresorna ut i Europa är ett minne blott. Höjdpunkten var under sjuttiotalet, när bussarna startade sina resor till kontinenten från Stora torget.

Födelsedagskalas på Oops Hotel.

 

Tolv bussar trängdes på torget den 4 juil 1976. Västeråsarna skulle åka ut i Europa. Foto: Omniaresors arkiv.

 

Efteråt cyklade jag upp genom Vasaparken och förundrades över de blivande studenterna som roade sig, utklädda och glada. Jag hade velat vara en av dem, men tvingas acceptera att jag numera är en klankande surgubbe. Jag behövde inte klaga på kastade ölburkar och slikt, det höll farbror polisen nogsamt koll på.

Den ljusnande framtid är vår.

 

Jan-Åke Alkeblad har noterat mitt sökande efter ursprungsbilden till beskärningen av husen på Iggeby gärde häromdan. Han hittade den naturligtvis, bland Ernst Bloms samlade bilder. Michael Elinder har analyserat beskärningen och kommit fram till att Blom måste ha tagit bilden 1914 eller 195. Säger Michael det, så är det så. Här är hela bilden. Kolla in husen på Kyrkbacken och Blåsbo, titta på Keijsers fabrik, beundra husen på Gåsmyrevreten, flyg i ett imaginärt nostalgiskt flygplan över stadens norra delar.

Utsikt mot norr från Domkyrkan 1914-1915. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

Vännen Alkeblad har hittat en annan pärla på museet. Korsningen Vasagatan och Smedjegatan, innan Konsum byggdes i mitten av trettiotalet. Mitt i bilden tronar brandkårens slangtorn.

Vasagatan med Smedjegatan mot väster till vänster i bilden. Foto: Länsmuseets arkiv.

I dag skrev jag om Anja Wennerholm i VLT-serien Frågor om förr. Anja fick komma in i Villa Asea. Det är inte alla förunnat. Men Anja hade sina skäl. Hon växte upp i Villa Asea på trettiotalet. Hon föddes 1931 i Västerås. Mamman Miriam var äldsta dotter till den legendariske Aseachefen Sigfrid Edström och hans amerikanska hustru Ruth Randall Edström. Anja fick bo hos mormor och morfar och nu återvände hon till barndomshemmet. Hennes minnen och hennes berättelser om hur det var i det Edströmska hemmet fick mig att längta efter ett större textutrymme än vad VLT för dagen kunde erbjuda. Jag vet att det är många som vill se bilderna. Här är några av mina knäpp.

 

Anja Wennerholm framför Villa Asea. Det var hennes mormor som kom på förkortningen Asea för att namnet skulle rymmas på grindstolpen.

 

Minnena ser mig. Anja tittar ut över bokarna i trädgården.

 

”Är fårullen kvar?” Anja känner efter i lådan för biljardbollarna. Nej, ullen var borta.

 

Anja med morfar Sigfrid, som var vd och styrelseordförande i Asea 1903-1949.

 

 

Sigfrid och Ruth i arbetsrummet på trettiotalet. Foto: ABB-arkivet.

 

Bilden från Iggeby gärde i senaste bloggen har fascinerat flera läsare, inte minst de som bor i kvarteren i dag. Jag har ännu inte hittat den bild som delbeskärningen är hämtad från. Men jag har funnit en annan bild av Ernst Blom, som även den är tagen från Domkyrkans torn mot norr. Den bilden är av senare datum. Arosvallen, invigd 1931, är med på bilden. Iggebys kvarter i överkanten har blivit något större. Passa på att njut av detaljrikedomen på Kyrkbacken.

 

Utsikt över Kyrkbacken, Blåsby, Tunby och Iggeby. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.

 

 

Jag fick ett vykort från vännen Sven-Erik Wallin i Stockholm, som även han har fastnat i den förrädiska nostalgiska fällan. Det är ett färglagt kort från seklets början.

 

Vykort med Köpmangatan norrut.

 

Det var förstås Smedjegatan och Vasagatan på bilderna från stan i förra inlägget. Här kommer en fin bild från Stora gatan mitt emot gamla biografen Skandia. Den där märkliga gaveln finns väl kvar än i dag, om jag inte missminner mig. Jag har fått bilden på mejl och jag vet faktiskt inte vem som tagit den. Hoppas fotografen förlåter att jag publicerar den, till alla nostalgikers glädje.

 

Stora gatan mot öster och mot korsningen med Källgatan. Okänd fotograf.

 

Längtar tillbaka till Gotland. Nästa gång jag kommer dit har väl där lilla fina blomman slutat sin korta och ilsket röda blomning. Nu klämmer jag till med ett namn som jag inte är säker på, men vi säger att det är en getväppling. Eller hur?

 

Getväppling på Närsholmen i maj.

I Lasses kvarter

Atmosfären var avslappat gemytlig på Apalby i går, när Jonas Färnlöf släppte loss ännu en konsert i den lummiga trädgården i pappa Lasses gamla kvarter. Awake Love Orchestra, med rötter i Västerås, är en spännande grupp som vinner allt större uppmärksamhet. Monica Dominique spelade med sin bror Palle Danielsson och kunde förstås inte undgå att spela två av Lasse Färnlöfs klassiker, Att angöra en brygga och Farfars vals – på samma piano som Lasse en gång komponerade dem. När nymånen steg över Rocklundaskogen och myggen vaknade avslutades kvällen med något av det bästa svensk modern jazz kan bjuda just nu: trumpetaren Goran Kajfes band. Och publiken satt på de blå bänkar som en gång stod i teatern i Folkets park. Jag berättade i förra inlägget om hur bänkarna lyftes från minnenas trista brädhög på Lövudden till den levande musikaliske trädgården i Lasses kvarter.

 

De blå bänkarna från Folkets park i Lasses kvarter.

 

En viss lokalhistoriker berättar om Louis Armstrong och bänkarna från Folkets park.

 

Vi hann hem till omröstningen i Baku där Loreen från Önsta-Gryta vann en överlägsen och välförtjänt seger. Jag ska inte tjata om euforin, jag ska i stället klanka på kommentatorerna i SVT. Vad var det för hysteriska personer? Killen kunde inte ens räkna. När det var fem länder kvar att rösta kunde tvåan Serbien få max 60 poäng (5 x 12 enligt skolmatematiken), Sverige ledde med över 100 poäng. Segern var klar sedan länge men den hysteriska kommentatorn skrek att man inte fick ta ut någon seger i förskott. Det kunde gå vägen om inte Serbien fick ”extremt många röster” och Sverige ”extremt få”. Vad tänkte han på?

Några gamla bilder, till slut. Jag lägger bara ut dom, så får ni titta och fundera själva. De två första är delförstoringar av Ernst Blom-bilder från tidigt 1900-tal. En gata och en stadsdel, utslängd på vischan strax utanför stan (bilden är tagen från Domkyrkan). Sen kommer en bild på en märklig butik på en central gata på trettiotalet, jag tror det är Vasagatan, och till slut en modernare bild på Östra hamnen innan den kallades Östra hamnen. Sextiotal, eller sjuttitotal. Håll till godo.

 

Gata i Västerås. Foto: Ernst Blom, länsmuseet.

 

En by i utkanten av Aros. Foto: Ernst Blom, länsmuseet.

 

Skolagret på trettiotalet, troligen Vasagatan. Okänd fotograf.

 

Kungsängsgatan med Pyramidens kafferosteri till vänster. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.

Högsommar i maj. Västeråsarna har med förvånansvärd snabbhet slängt nästan alla kläder. Folk släntrar runt på gatorna i shorts och linnen, oavsett kroppsform och passform. Kvinnor tävlar om att ha kortast kjol eller vad det nu är. Affärsmän med hörluren i örat och iPaden under armen hasar fram i tofflor och fransiga avklippta jeans. Jag får en känsla av att alla innerst vill gå nakna för att ta emot så mycket av solen som möjligt. Tur att inte franske svärsonen är här, han skulle titta förundrat på det märkliga klädmodet.

Jag har återvänt från ön, och undrar vem som nu ska titta på fjärilarna på ängen bakom huset. Kommer den här lilla berggräsfjärilen nånsin mer att beskådas av ett mänskligt öga innan den flyger vidare till sin himmel?

Berggräsfjäril, eller möjligen vitgräsfjäril.

 

I morgon, lördag, ordnar Jonas Färnlöf ännu ett musikaliskt evenemang i det som en gång var hans pappas trädgård på Apalby. I Lasses kvarter. Garanterat spännande. Inte blir det mindre spännande av att Jonas med hjälp av några kompisar baxade ut tio blå bänkar från ett kallförråd på Lövudden i dag. De gjorde det med kommunens goda minne. Bänkarna stod tidigare i frilufsteatern i Folkets park, som monterades ned bit för bit när de nya husen skulle byggas i parken 2005. Nedmonteringen var en kompromiss, eftersom länsstyrelsen ville stoppa en rivning. Teatern skulle kunna byggas upp igen, sa man. Men åren har gått och ingen tycks bry sig om virkeshögen på Lövudden. ”Jag lånar bänkarna till Lasses kvarter”, sa Jonas Färnlöf. På dem har generationer västeråsare suttit och lyssnat på musik och teater. Louis Armstrong har spelat framför dem, Paul Anka har sjungit och Jonas är säker på att pappa Lasse spelade där också.

 

Jonas Färnlöf baxar ut en av bänkarna från Folkets park.

 

Friluftsteatern byggdes 1907. Den här bilden är från fyrtiotalet. Foto: Arvid Ridner.

 

Jag har förgäves letat efter den där kiosken på Köpingsvägen, mitt emot Handelsbanken. Snart ger jag mig. Men under letandet dyker det upp allehanda bilder på Köpingsvägen. Det är ju alltid kul.

 

Köpingsvägen på vykort.

 

Så har jag hittat ett par bilder till från Vasaparken. Ingen från serveringen, men en från musikpaviljongen. Den bilden är från VLT:s dvd om femtiotalet. Köp den, förutom berättelserna och filmerna finns det också en bildbank på skivan.

 

Musik i Vasaparken. Foto: VLT dvd.

 

Ännu ett vykort.

Nostalgibåten

Sitter här i morgonsolen på ön. Sista dan för den här gången. Kollar av nätet och ser att Omniaresor och VLT-kortet släppt de första annonserna för Nostalgibåten i september. Vi har fått med några dragplåster. Vad sägs om Pugh! Och Ramalama. Kolla in annonsen och skaffa mer info på Omniaresors hemsida.

 

Minnen av en stad – och litet till.

 

Första idén var att bara ordna en liten resa för dom som ville kolla på bilder från gamla Västerås, baserat på mina skriverier, bilder och blogg. Sen har det växt. Ni lär få höra mer om båten. Nu är tanken att vi ska ha ett helt fartyg för oss själva. Bilder, utställningar, musik, stilla prat, dans, god mat och dryck, bra artister. Pugh är redan nostalgi, västeråsaren som blivit gotlänning och som jag fotograferade på den där numera berömda musikfesten på Djäkneberget 1973.

 

Från Djäkneberget till Nostalgibåt.

 

Nu ska jag ta en sista promenad längs stranden innan det är dags att packa. I går cyklade jag till heden vid Hau för att fotografera fältsippor (tror jag) och Sankt Pers nycklar. Jag vet var jag har min höft och mitt knä. Ändå gick jag ner på knä för att få bättre bildvinkel… och blev kvar därnere i vitmossan. Jag kom inte upp! Nu, gott folk, är det dags att göra något år dessa förbenade krämpor. Till slut kröp jag till en stubbe, fick stöd och reste mig mot den knallblå himlen där en buskskvätta bekymrat tittade på mig från toppen av en oxel.

 

Värd en knäböjning.

 

När jag blir stor ska jag lära mig vad alla tärnor heter. De här, till exempel. Vet bara att de är smäckra och eleganta flygare. Men vilken sort? Silvertärnor?

 

Kan fotograferas stående.

 

Senaste bloggen avhandlade bland annat Vasaparken med serveringen. Jag har en äldre bild på en servering i parken. Undrar om den låg på samma ställe? Var låg förresten serveringen med sandlådan? När jag ändå håller på skickar jag med ännu ett par av vykorten från Rolf Södermans fina samling.

 

Vasaparken med vattenbutik.

 

Musikpaviljongen.

 

Gamla stationsbyggnaden.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers