Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för december, 2011

Jag vill inte vara som en rättshaverist. Tycker jag sagt mitt om Kokpunkten. Men jag måste bara få kommentera dagens uppslagna artikel i VLT om att bygget nu är på gång, det bygge som kan kosta skattebetalarna en halv miljard. En poäng med det första avtalet med Peab var ju att ångkraftverket skulle leva upp samtidigt. Bad och industriminne skulle utvecklas hand i hand. Det skulle bli Science center och industrimuseum och allt möjligt. Det ena förutsatte det andra. Det var rentav själva poängen.

Sen skrev kommunledningen ett nytt avtal i våras, utan att fråga vare sig kommunstyrelse eller fullmäktige (eller medborgarna), där detta samband helt sonika skrevs bort. Peab skulle slippa den besvärliga seriösa kopplingen med högskolor och annat. Poängen försvann, nya separata bolag bildades, som gör det möjligt för Peab att sälja badet utan att något hänt med det sakta förfallande asbestbemängda kraftverket.

Nej då, försäkrade ansvariga kommunalråd, så är det inte alls. Kopplingen skulle minsann finnas kvar. Nu kan vi läsa att det inte finns några planer alls för fortsättningen. Badet kallas till och med för ”ett hus i huset”. Dessutom verkar det som om det ska bli ett Science Center i gamla rådhuset/konstmuseet. Jag var en av dem som överklagade beslutshanteringen (eller rättare sagt ickebeslutshanteringen) till förvaltningsrätten. Vi väntar fortfarande på svar.

Nya varmbadhuset på Trädgårdsgatan byggdes 1910.

 

Nya varmbadhuset, vykort 1911.

Läs hela inlägget »

Tog en cykeltur i morse. Jag kan varken springa eller gå fort längre, men cykla går hyfsat. Kul är det också, så länge det inte är isigt eller motvind, eller uppförsbacke, eller mörkt, eller kallt. Nå, i morse gick det bra. Solen lyste till och med upp Kraftvärmeverkets fasad några minuter innan molnen drog för ridån. Jag cyklade till Kopparlunden för att massage av Birger Jonsson, naprapaten som en gång spelade bandy i den där klubben som kallas VSK. I hans väntrum på Kopparkliniken finns en tavla med ett tidningsurklipp och med en ditklistrad halv guldmedalj.

Birger Jonssons halva medalj.

 

Alla som kan sin bandyhistoria vet förstås vad som hände 1989. Birger Jonsson spelade i det grönvita lag som var på väg mot sitt första SM-guld på år och dag. I januari skadade Birger ena foten i en match Västanfors och kunde inte spela resten av säsongen. Han fick alltså inte vara med i finalen på Söderstadion när VSK vann mot Vetlanda. Och han fick ingen medalj heller, eftersom han spelat för få matcher innan skadan. Brorsan Verner Jonsson, som spelade finalen, tyckte det där var orättvist så han sågade sin guldmedalj mitt uti och delade broderligt med sig. Året efter var Birger med igen och fick till och med göra mål i finalen mot Sandviken hemma på Rocklunda. Tittar ni noga så hittar ni en tavla med det motivet inne i Birgers rum.

Jag cyklade till Karlsgatan också. Där bor Karl Fredrik Karlsson, 88 år. Vi har pratats vid på telefon ett par gånger. Karl Fredrik har mycket att berätta. Han föddes i Furby, Badelunda, pappan dog ung i blodförgiftning, mamman flyttade med barnen in till stan. De bodde på olika ställen. Vi tittade på bilder. Här är en bild från 1930 när Karl Fredrik åker skidor på ”Viksängs gärde”, där det är bussterminal i dag. Alla hus i bakgrunden är borta sedan länge.

Unge hr Karlsson på Viksängs gärde 1930.

 

Barnen på Smedjegatan 12.

 

Egentligen ville Karl Fredrik Karlsson prata om bävern på Bävern. Jag skrev om hjorten på Hjorten i Frågor om förr i måndags. Hjortskulpturen som förstördes när apoteket Hjorten flyttade. Det fanns en bäver ovanför ingången till apoteket Bävern på Bondtorget, påminde Karl Fredrik mig om. En liten relief med en smygande bäver, som tittade mot höger ovan ingången. När Bävern flyttade från Bondtorget och så småningom slogs ihop med Hjorten försvann reliefen. Men Karl Fredrik hittade den igen, på nittiotalet, i apoteket Bävern i Ljusdal! ”Jag kände igen den och när jag frågade sa dom att den hade kommit från Västerås, via Apoteksbolaget”.

Bävern hamnade i Ljusdal.

 

Jo, en sak till från cykelturen. Nere i Kopparlunden rivs det igen. Innandömet av Metallverkens gamla rörverk från 1913 rivs ut. Här var det också tråddrageri i senare tid. Men det verkar som om de stöttade fasaderna ska bli kvar och omgärda någon ny teknikinriktad verksamhet.

Metallverkens rörverk rivs ut.

 

Apropå Metallverken: Jouni Tervalampi har hittat en bild från Metallverken med Gustav V och andra högdjur som firar någonting på Metallverken. Frågan är bara vad och när? Kan det vara invigningen? När i så fall? 1897? Fin bild är det hursomhelst.

Kungen besöker Metallverken. Foto: Metallverkens samling i Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Var i Stockolm under helgen. Häpnade än en gång över hur många som kan trängas på en enda perrong. Åkte buss baklänges. Satt på bar och undrade varför alla andra var yngre. Åt korsikansk mat. Undvek demonstrationerna i Gamla stan. Fick tårar i ögonen när jag såg på teve hur Tomas Tranströmer fick priset. ”Tomaten” som Lars Gustafsson kallar honom. Gick till Nationalmuseum och såg en fantastisk utställning av ryskt måleri från slutet av 1800-talet, Peredvizjniki – ett svåröversatt namn på en grupp konstnärer som ville skildra sin samtid på ett realistiskt sätt. Vardagsliv, socialt förtryck, hårt arbete, fulla präster, giriga köpmän, landskap. Allt fångat med penslar som även Anders Zorn och Carl Larsson borde ha avundats. Portalmålningen är förstås Ilja Repins Pråmdragarna, där den ensamma unge mannen mitt i replaget får personifiera hoppet om en annorlunda framtid.

Ilja Repin: Pråmdragare vid Volga, 1870-1873.

 

Har ni haft nån med rysk anknytning i släkten? Nån som lämnade Ryssland efter revolutionen och som kanske tog med sig några tavlor? Än i dag hittar man målningar i källare och på vindar som kan säljas för miljoner på auktioner. Kolla efter den här signaturen, det är en given pensionsförsäkring.

Ilja Repins signatur med kyrilliska bokstäver.

 

Isaak Levitans Vägen till Vladimir är en av mina favoriter. En dyster grusväg som går som streck genom det ryska landskapet, mot öster, mot Sibirien. Det var den här vägen om fångkolonnerna vandrade mot lägren långt därborta i det okända.

Isaak Levitan: Vägen till Vladimir, 1892.

 

Och när ni lämnar Nationalmuseum kan ni stanna till på trappan och ta ett djupt andetag och ta in bilden av Stockholm och Strömmen en eftermiddag i december, när ljuset håller till någon annanstans.

Dagen före Nobelfesten. Klockan fem på eftermiddagen.

 

Efter dessa utvikningar kan jag äntligen återvända till de gamla bilderna från Västerås. Mysteriet med ladan vid bron är fortfarande olöst, även om flera förslag kommit: Forsby, Skerikesbron. Vi avvaktar. En annan bild som jag frågade om för ett tag sedan har inte heller fått något svar. Därför visar jag den en gång till och bifogar min egen gissning. Fotografen står på Pilgatan (ungefär där Bombardier ligger i dag) och knäpper en bild på Emausgatan mot norr. Troligen på 1920-talet. Emausgatan började då ända nere vid Pilgatan och gick upp genom kvarteren med arbetarbostäder. När bilden tas har dock Asea byggt ut sin Emausverkstad (längst bort) och skurit av Emausgatan, som dock fortsätter på andra sidan.

 

Från Pilgatan, Emausgatan mot norr. Foto: Sjöbergska samlingen, stadsarkivet.

 

Nu ska vi fortsätta att botanisera bland Björn Åblads bilder från åren kring 1920. De flesta verkar vara tagna av hans morfar Eric Sigroth. Först en bild från Biskopsgatan, som likt en boulevard sträckte sig upp mot Djäkneberget. Bryggerierna ligger utanför bild, till höger.

Mot Djäkneberget. Foto: Björn Åblads samling.

 

Och så en bild från Kopparbergsvägen med det Kaedingska huset. På nedre botten hade Asea egna butiker, där man sålde livsmedel till de anställda. Butikerna öppnades under första världskriget, när varubristen var stor. Bilden kan mycket väl vara tagen orosåret 1917. Här ligger Aseatorget i dag.

Kopparbergsvägen med Aseas butiker. Foto: Björn Åblads samling.

Läs hela inlägget »

Trampade runt i bassängen på Apalby i dag. Rehabilitering av höft och rygg. Sprang i vattnet, låtsades att jag kutade i spåret ute på Björnön. Vi är flera som jobbar med trilskande leder i den där bassängen, alla gör så gott dom kan. Och hoppas bli litet bättre så småningom. Jag hoppas också, vi får väl se. Blev litet lätt nostalgisk i dag när jag hittade en 35-40 år gammal bild på en ung man i anorak, stickad tröja och hatt. Han bolmar på en pipa och ser mycket nöjd ut. Pipan minns jag inte, men känslan finns kvar. Den där känslan av att ha klarat av åtta dar, eller var det fler, i Sarek. Stoltheten över att ha klarat svåra vad, burit runt med 20 kilo på ryggen och bestigit nån topp däruppe i Rapadalen eller kring Mikka. Utan att några leder trilskades och utan att ryggen bråkade. På bilden är vi på väg tillbaka över sjön Laidaure, vi har lämnat hemmanet Aktse under Skierfes topp och Ville Länta skjutsar oss till sjöns ände, där en milslång stig väntade till bilen.

Med Ville Länta och med Skierfe i bakgrunden, början 1970-talet.

 

Var och hälsade på Jouni Tervalampi häromdan. Fotografen och bildbearbetaren. Han har ständigt projekt på gång. Nu jobbar han med att dokumentera Västerås äldsta fotografer, från 1860 och framåt. Samtidigt skannar han in Stadsarkivets samling av vykort och förser bilderna med noteringar. Ett viktigt lokalhistoriskt arbete.

Jouni Tervalampi.

 

I samlingen av vykort hittade Jouni den här bilden, som alltså sägs vara från Västerås. Men var? Det kan knappast vara en föregångare till Falkenbergska kvarnen. Några andra förslag har inte jag. Kanske har den helt enkelt sorterats fel. Vad säger ni?

Motiv bland vykort från Västerås. Men kan det stämma?

 

Jouni går igenom Metallverkens bildsamling också. Där finns sällan sedda godbitar, som han fräschar upp och efterbelyser. Det var ju Jouni som hade behandlat bilden från Lillån häromveckan i VLT, och förvandlat den från en flammig och åldrad bild till ett snyggt foto. Och titta på den här fina vyn mot Västerås omkring 1898. Metallverken har nyss börjat sin verksamhet och de första arbetarbostäderna byggs på det som i dag kallas Kopparlunden.

Metallverkens arbetarbostäder byggs. Foto: Stadsarkivet.

 

Så kan jag inte undanhålla er ännu en bild ur Björn Åblads samling från åren runt 1920. Signe Sigroth går på Stora gatan. Dottern Harriet ligger i vagnen. Året är 1917.

Stora gatan 1917. Foto: Björn Åblads samling.

Läs hela inlägget »

December är en märklig månad. Mörkret sänker sig innan vi hunnit fatta att det är dag. Solen står sällan högre än ett snäpp ovan skogen på andra sidan Mälaren, framåt tre har den sjunkit till ro bakom Kraftvärmeverket. Vi åkte till Erikslund i går kväll för att titta på ett kök på Ikea. Det var tomt och stilla i stadens nya kommersiella palats, som om det där med jul inte fanns.

Mörker över Erikslund.

 

Hustrun bakade lussekatter i dag. Hon fick hjälp av Alex som mest liknade Groucho Marx. Eller Håkan Juholt. Trevligt. Ingen brydde sig om att det var kolsvart utanför.

Lussekattbak.

 

Jag cyklade ner på stan för att skriva protkoll när den illustra församlingen Carlsbrödraförbundet hade ett möte för att välja in fyra nya bröder. Det blev ett litet decembertumult när ordföranden ville sätta streck efter sex förslag till fyra valbara platser. Det slutade med att vi röstade på nio kandidater, medan pytten fick vänta i köket. Kanske var det ett demokratiskt genombrott i det mer än 150-åriga förbundet.

Ulf Sjölander, Magnus Schartau och Jan-Erik Westlund roar sig åt röstningen med balloteringsmaskinen.

 

Häromdagen frågade jag om en av Björn Åblads bilder. Jag gissade att den var tagen på Stallhagen. Visst var det så. Flera har hört av sig. Michael Elinder har skickat ett vykort från samma plats, från Floragatan. Vykortet är skrivet 1921. Eftersom träden ser större ut tror Michael att Björn Åblads bild är från 1910-talet.

Vykort från Floragatan 1921.

 

Gröna kiosken ovanför Oxbacken fortsätter att intressera. Lars Larsson har skickat två bilder som hans kompis Torbjörn Alm tog i början av 1960-talet. På den ena poserar Per Hult (soom jag var klasskamrat med) framför den korvkiosk som fanns bredvid Gröna kiosken. Många minns korvgubben. På den andra ser man båda kioskerna i bakgrunden från en bild i hörnet vid Floragatan. ”Tjejen till vänster kallades Sissi men den andra har jag glömt namnet på”, skriver Lars Larsson.

Per Hult framför korvkiosken vid Flickskolan. Foto: Torbjörn Alm.

 

Gröna kiosken, korvkiosken och en telefonkiosk. Men vad heter tjejerna?

Läs hela inlägget »

Blå decemberhimmel, fortfarande gröna gräsmattor. Plusgrader. Tittar ut mot den kala eken, som samlar kraft för våren, och funderar över decembertumultet. Hur onödigt allt var. Samtidigt inser jag hur svårt det är med tre Sverigedemokrater som kan byta sida hur som helst. Blocköverskridande är nödvändigt. Så här kan det inte fortsätta.

Funderar också hur två barnbarn kan busa, om än godmodigt, så att farmor och farfar, särskilt farfar, har svårt att behålla lugnet. Men det går väl över…

Funderar också på hur VSK kunde förlora med 0-9 i Edsbyn förra veckan, när samma lag i går vann med 11-3 mot Kalix hemma i ABB Arena. Kalix hängde med en bit in i andra halvlek, sen orkade dom inte längre när VSK öste på med fart och delaktighet. Jag har en känsla av det blir en ny urladdning i Söderhamn på onsdag. Dags för bortaspöket att vika hädan.

Funderar också på hur vackert det är kring Fiskartorget och Stadsparken i Västerås. Ljusen i trädet framför teatern är magnifika. Jag har fotograferat motivet förut, men har ännu inte lärt mig vad det är för träd som man satt ljuspapiljotter i. Cypress? Idegran?

Stadsparken i december. Vad är det för träd?

 

En annan fråga: I samlingen bilder, som Björn Åblad skickat från USA, finns den här kvartersbilden från åren runt 1920. Jag är osäker, men nog är det väl Stallhagen, eller?

Foto: Björn Åblads samling.

 

Här är en annan bild, som Björn undrar var den är tagen. Där har jag svaret: På Mälaren utanför lokstallarna nedanför fängelset. Är det ett mudderverk som ligger vid stallkajen?

Båttur på Mälaren för 90 år sen. Foto: Björn Åblads samling.

Läs hela inlägget »

Såg webbteve i går. Fullmäktige. Kom in just när kaoset brutit ut. Det som hände i Västerås högsta demokratiska församling i går kväll var egentligen osannolikt. Borde inte få förekomma. Å andra sidan hade det varit roligt att få skriva om det i går kväll, jag fick nöja mig med Facebook. Kommentarerna flödade, och kommer fortfarande. Lokaltidningen fick med händelsen, men nedtonad och utan ledarkommentar. Ja, jag vet, ont om resurser, tidknapphet – men här missade man lokalhistoria. Det som hände i går har, såvitt jag vet, aldrig hänt förut.

Hela oppositionen lämnade salen i protest under pågående fullmäktigemöte. Faktiskt var det en majoritet, eftersom Sverigedemokraterna slöt upp bakom den borgerliga alliansen. Fullmäktigeordföranden Britt Sandström (s) upplevde sitt livs svåraste sammanträde.

Vad hände? I korthet: Förra hösten beslutade fullmäktige (de rödgröna + sd) att låta kommunstyrelsen ”förbereda en avveckling” av den kommunala vårdnadsbidraget. Det var här oklarheten började. Var det ett beslut om avveckling eller skulle frågan återkomma till fullmäktige när kommunstyrelsen förberett saken? Oppositionen tyckte förstås att frågan skulle tillbaka, de rödgröna menade att saken var avgjord.

Hursomhelst. Barn- och ungdomsnämnden utredde och lämnade förslag till kommunstyrelsen hur en avveckling skulle gå till. Kommunstyrelsen tyckte det lät bra och bestämde sig i början på hösten för att avsluta processen med att föreslå att fullmäktige skulle ”lägga återraporteringen till handlingarna”. Ett förslag till beslut, alltså.

Det blev återremiss i fullmäktige. Oppositionen, nu förstärkt med sd, ville ha mer detaljer och menade också att fullmäktige formellt skulle fatta det slutliga beslutet om avvecklingen. Fjolårsbeslutet handlade bara om att förbereda en avveckling.

Hårklyverier kan man tycka, men fullt gångbara invändningar i en demokratisk process, särskilt som de nu framfördes av en majoritet, som i princip kan fatta vilka beslut man vill, lagliga eller olagliga. Fullmäktiges ord gäller tills de överprövats.

När återremissen igår återvände, utan ändring, till fullmäktige begärde majoriteten ny återremiss, mer på formella grunder än av sakskäl. Att detta skulle hända hade framgått redan i kommunstyrelsen. Men ordföranden Britt Sandström hade bestämt sig för att köra över oppositionen, stödd av uppenbarligen illa pålästa jurister. Här skulle minsann ingen ny återremiss tillåtas. Ärendet var avgjort. Punkt. Ville man ta upp frågan på nytt fick det ske på annat sätt. Detta ärende var avgjort.

Oppositionen rasade. Reste sig för att gå. Ajournering, partiledaröverläggning. Sandström klubbade igång igen och sa att hon stod fast. Nu utbröt det STORA tumultet. Moderatledaren Elisabeth Unell tog chansen och yrkade på avslag av det framlagda förslaget till beslut. Det var ju faktiskt ett förslag till beslut (om att lägga ärendet till handlingarna). En majoritet av fullmäktige ville alltså inte godkänna förslaget till beslut.

I det läget borde det ha varit självklart att ordföranden skulle ha ajournerat sig på nytt. En demokratiskt vald församling måste tillåtas fatta de beslut majoriteten vill, dumma eller kloka. Men Sandström tillät inte Unell att ställa avslagsyrkandet!

Nu var kaoset ett slutligt faktum. Alla talade i mun på varandra. Lars Kallsäby (c) sa att han övervägde att sluta med politiken helt och hållet. Ordföranden hade tappat kontrollen. Chefsjuristen vid hennes sidan såg ut som om ville vara någon annanstans och de rödgröna satt knäpp tysta och lät sin ordförande leda den demokratiska skutan mot haveri.

Oppositionen lämnade salen, några skrek okvädingsord i mikrofonerna utan att ha fått ordet. Britt Sandström klubbade igenom beslutet att lägga ärendet till handlingarna och bordlade resten av föredragningslistan till ett ”senare sammanträde”.

Godnatt.

Man kan förstås hävda att sd:s roll skapade kaoset. Men det är ingen ursäkt. Sånt här ska ett presidium kunna klara ut innan stormen bryter ut.

Jag får trösta mig en bild på fullmäktiges sammanträde i Rådhuset 1917 när församlingen enades om extra tilldelning av matkuponger för att förhindra en revolution.

Stadsfullmäktige under det dramatiska sammanträdet 1917.

 

Jag hinner inte mer nu. Återkommer. Kan bara berätta att vi lyckades få bord på Frank i går för första gången. Lät krogen bestämma menyn. Frank rules, som det heter. Utsökt gott.

Om jag tänkt mig för hade jag inte kopplat på webbteven när jag kom hem.

Frank rules.

 

Jo, förresten, en bild till hinner jag med. Ur Björn Åblands samling. Ångloket pustar fram på järnvägen från Tillberga genom Ängsgärdet mot centralstationen. Är det Max Anderssons kanotbyggeri till höger?

Banvallen på Ängsgärdet. Foto: Björn Åblads samling.

 

Läs hela inlägget »

« Nyare inlägg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers