Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

En underbar morgon, en fantastisk dag och en vidunderlig kväll. Kan det bli vackrare, ljusare och vänligare än så här? Och dessutom fin fotbollsunderhållning som avslutning. Moldavien, gamla Bessarabien, är ingen höjdarnation, det ska man hålla i minnet när superlativerna staplas på hög efter Sveriges 4-1 på den gamla Sovjetrepubliken.  Men det går inte att komma ifrån att blågult spelade riktigt bra anfallsfotboll emellanåt. Roligt för Elmander att få göra två mål.

Elmander gör 2-0 på teve.

 

Innan jag skulle slå av datorn för gott inför resan till Gotland damp det ner ett mejl från Hans G Silfverberg som undrar över en gulfärgad tavla han hittat på jobbet. Huset ser ut som en herrgård, men inte kan det väl vara i Västerås, frågar han.

Silfverbergs tavla.

 

Svaret är: tavlan föreställer huvudbyggnaden på Tärna folkhögskola utanför Sala. Kolla här:

Tärna folkhögskola.

 

Innan jag slutar, och innan juninatten blir så mörk den kan bli, lägger jag ut ett par av de fina bilderna från SBK-arkivet i Stadshuset. Titta och minns. Efter detta tar jag en paus, kanske blir det ett och annat blogginlägg från Gotland, men säkert är det inte. Tack för i vår.

Hamngatan. Huset till höger står väl ännu kvar? Foto: SBK, Stadsarkivet.

 

Var? Foto: SBK, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Ellen i hatten

Janne Hallgren ringde i morse: ”Hej, det är min mamma som är modellen med florhatten i måndagens tidning”. Jag hade efterlyst namnet på den unga kvinna som poserade med hattar från Västerås hattfabrik någon gång på femtiotalet i serien Frågor om förr i VLT. Jannes mamma heter Ellen Hallgren och bor i Tillberga, utom på sommaren då hon håller till i Ugglarp mellan Halmstad och Falkenberg. Jag ringde Ellen. ”Jag har hört att jag varit med i tidningen”, sa hon. ”Men det där var en engångsgrej, jag var egentligen växeltelefonist på Hattfabriken på Slottsgatan. Bilderna togs för en branschtidning något år mellan 1950 och 1954.” Ellen hette Herbe på den tiden och var några och tjugo år. ”Jag var i några hattparader också”, berättar hon. Hattparaderna var populära återkommande evenemang på femtiotalet. Så här såg bilden ut som vi publicerade i måndags.

Ellen Herbe var växeltelefonist på Hattfabriken. Foto: Länsmuseet.

 

När jag letade bilder från Hattfabriken hittade jag den här. ”Nya hattfabriken”. Var låg den? För inte var det väl Västerås hatt- och mössfabrik som hade det namnet vid något tillfälle. Det tror jag inte.

Var? Foto: Länsmuseet.

 

En gammal bild till, som avrundning. Korvkiosen i närheten av Mimerporten syns till vänster.

Femtiotal, eller möjligen sextiotal. Foto: SBK, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Värmen har kommit tillbaka. Barnbarnen sprang barfota i trädgården, vi grillade, jag spelade till och med badminton. Det har jag inte gjort på tjugo år. Och ljuset fortsätter, ljuset bara är där. I går stannade jag till i Östra hamnen på väg hem efter en trevlig middag hos Aseakännaren J. Klockan var tjugo över tio, snart halv elva, och det var ljust, ljust, obeskrivligt ljust. Jag kunde inte låta bli att ta en bild.

Lillåudden kl. 22.23, den 30 maj 2011.

 

I går handlade Frågor om förr om hattfabriken i Västerås, den som först låg på Slottsgatan, sedan på Viksäng. En bild på disponent Gösta Kruhsberg från 1964 fick inte plats. Kruhsberg gick in som ägare redan 1944. På bilden poserade han i stora ateljén efter det att Hattfabriken flyttat till en av regementskasernerna på Viksäng.

Gösta Kruhsberg i Hattfabriken 1964. Foto: VLT.

 

Vi publicerade en bild på en modell med hatt med flor. Bilden väckte viss uppmärksamhet, men jag har ännu inte fått svar på frågan vad modellen heter och vilket år bilden togs. Här är en annan bild från samma modellserie.

Vem var modellen? Och när togs bilden? Foto: Länsmuseet.

 

I morgon är det juni. Jag förbereder avfärden till sommaren på Gotland, när jag ska skruva ner på bloggandet. Men jag inser att det blir svårt. Jag har många, många bilder kvar att visa från det gamla Västerås som ligger mig så varmt om hjärtat. Tittat på den här bilden krönet av Oxbacken, tagen mot slutet av tjugotalet. De upphöjda trottoarerna, gatstenen, hästarna, cyklisterna och den skraltiga bilen på väg ner för backen.

Cyklister på uppför Oxbacken. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Ingemar Stenmark är bäst. Hans insats i Mästarnas mästare var magnifik. Jag har gillat det här programmet ända sedan starten med Fosshaug för ett par år sen. I år var det extra sevärt tack vare 54-åringen från Tärnaby. Hur bra som helst.

Promenerade på Ängsö i kylig försommargrönska. Blå violer, kattfot, mandelblom, näktergal, gök och allt det andra. Plus den allt vackrare gröna gången vid Slottet. Allt värt en omväg, som det heter i resehandböckerna.

Violer på mors dag.

 

Gröna gången på Ängsö.

 

Jan-Åke Alkeblads bildgåta i fredags var svår. Han ger själv svaret: hörnet Stora gatan och Karlsgatan, där Asea skulle bygga Mimerverkstan, mitt emot Officershuset. Jan-Åke har haft en annan bildgåta, som han jobbat med på egen hand. Han har förälskat sig i den här bakgårdsmiljön på en tjugotalsbild från den Sjöbergska samlingen i Stadsarkivet. Och han har gett sig den på att lista ut var bakgården låg.

Den mystiska bakgården. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Nu tror sig Jan-Åke ha hittat svaret. Tillsammans med vännen Curt i Hökåsen har han letat bland gamla bilder och jämfört med kartor. Han tror sig veta att bakgården låg på Kopparbergsvägen 12, där biografen Grand låg en gång och där Skrapan ligger i dag. Jag kan inte säga emot, eftersom jag inte har den blekaste aning. Men visst är sånt där detektivarbete roligt!

Framsidan. Kopparbergsvägen 12 (där kvinnan går). Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

Läs hela inlägget »

Var i hela världen?

Trött. Funderar på sommaren. Borde göra något annat än jobba. Borde läsa moderna böcker i stället för att grotta ner mig i historien. Borde lyssna på näktergalar och betrakta orkidéer. Borde inte blogga så mycket.

Men här är i alla fall en bild att fundera över. Jan-Åke Alkeblad skickade över den i dag. Någon som vet var den är tagen?

Någonstans i Västerås.

Läs hela inlägget »

Som journalist kunde jag inte jobba som funktionär, utom när dottern friidrottade och jag fick kratta längdhoppsgropen. Men nu, när jag är fri och obunden, kan jag engagera mig. Alltså debuterade jag i kväll som funktionär på en fotbollsmatch, vid mogen ålder. Jag och gamle stormålvakten Bersa Holmkvist fick i uppdrag att sköta vändkorsen på ståplatssidan, när VSK mötte BP på Swedbank Park. Vi hade hjälp av en bastant publikvärd som varit med förr. Kommunalrådet Vasiliki Tsouplaki sålde ståplatsbiljetterna i en brun liten kiosk som blivit omringad av knallar inför helgens marknad. Men det gick bra ändå. Biljetterna lästes av i vänkorsen. Automatiken fungerade och det hela avlöpte smärtfritt, om än en smula tjatigt framåt halva matchen när ingen längre ville in och vi gärna ville se vad som hände. Med 25 minuter kvar stängde vi grindarna och fick se Marcus Danielson nicka in segermålet för Grönvitt. Ett gott omen, jag kommer gärna tillbaka.

Debutanten till vänster, rutinerade proffset till höger. Bernt Holmkvist fotograferade.

 

Alla ville inte betala för att komma in. Det går ganska hyfsat att titta in genom gallernätet på norra kortsidan.

Swedbank Park, nära slutet.

 

VSK är ett bottenlag i Superettan och drar ingen större publik. Annat var det 1957, under andra säsongen i Allsvenskan på Arosvallen. Jag letade fram ett par av Bengt Jonssons fina bilder från när det begav sig. Då var det stämning! VSK fick 2-2 mot IFK Malmö.

Arosvallen för 54 år sedan. "Orresta" Carlsson skjuter, Hans Rosander tittar på. Foto: Bengt Jonsson.

 

Flygets musikkår underhåll i pausen. Inget plastgräs här inte. Foto: Bengt Jonsson.

Läs hela inlägget »

Jag har skrivit om den tomma informationstavlan vid Sta Gertruds kapellruin ett par gånger, med ett par års mellanrum. Jag har gnölat på kommunen, eller vem det nu är som är ansvarig, för att man inte fyllt på tavlan med information igen. Stadens minnesmärken är inte så många. I dag såg jag att något hänt! Tavlan har fått liv. En inplastad text berättar om kapellet vid gamla infarten från Köping. Men det är inte någon myndighet som gripit in, utan Michael Elinder, trogen bloggläsare, som liksom jag tröttnat på tomheten. Han behövde skylten för ett familjerally, där han ledde folk runt till sevärdheter. Tack, Michael. Någon ansvarig på någon förvaltning någonstans borde skämmas en liten smula.

När medborgarna griper in.

 

Cyklade förbi den här märkliga kuren på Östra Ringvägen, som jag fått en fråga om till min serie i VLT. Vad var det en gång i tiden? Jag utgår från att portvakten satt där och bevakade ingången till Aseas Arvidverkstad (dagens Bombardier),  kanske också för Emaus. Är det någon som har några äldre bilder från portvakten? Och vad är det därinne i dag? Det blinkar och blippar från något som ser ut som en telefonväxel.

Minnet av en portvakt.

 

Sune på Figaro får bidra med en bild till. Kvaliteten är kanske inte den bästa, men hörnan Stora gatan och Sturegatan är och förblir en klassiker som tål hur många upprepningar som helst.

Red mill crossing.

 

Sune Andersson samlar på allt möjligt, det vet ni som sett frisersalongens skyltfönster på Källgatan. Hustru och medklippare Alice hjälper till. Bland annat med att samla burkar. Här är en raritet från Sundins cigarr- och tobaksfabrik på Slottsgatan. En burk cigarrer som döpts till Portorico Knaster. På märket hittar man Strumpebandsordens valspråk, omgivet av två svenska lejon. Undrar hur rökverken smakade?

Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom)

Läs hela inlägget »

Vi begav oss till den dystra byggnad som kallas Culturen och som en gång var Aseas Emausverkstad. Det brukar visas bra film där. Ofta fransk. Biografen Elektra ligger i Culturen. I kväll såg vi en fransk romantisk komedi. Heartbreaker. Den hade föregåtts av fina recensioner i huvudstadens stolta tidningar. Men vad var det, egentligen? Trams. Pastisch. Småroligt ibland. Oförargligt. Men fransmännen är bättre på att skildra livets märkligheter, utan att försöka sig på situationskomik. Det tror jag bara Tati kunde.

Visas på Elektra

 

Vi var fem personer i Elektras andrasalong. Kändes litet ödsligt. Kallt var det också. Utanför låg hela den gamla verkstaden tyst och ruvade på sina industriella minnen. Hemma plockade jag fram en härlig bild från Emausverkstaden 1919, när Asea satte världsrekord i generatorstorlek. På bilden syns statorn till en jättegenerator som levererades till Glomfjord i Norge. För att bevisa storleken lyfte Asea upp en bil med tre gubbar i statorn. Någonstans bakom dem, till höger, satt vi och såg på fransk film i kväll.

Världsrekord i Culturen 1919. Foto: ABB-samlingen i Länsmuseet.

 

Jag hann med en sväng till Sunes frisersalong Figaro också. Tittade på gamla vykort och några av Sunes stadsbilder. Här är en klassisker från femtiotalet, skulle jag tro. Jag ser inte vad filmen heter som visas på Grand, men det står att den spelades in under polisskydd så det var väl en ruskig historia. Knappast en fransk romantisk komedi.

Kopparbergsvägen. Foto: Sune Anderssons samling.

Läs hela inlägget »

Först måste jag berätta att jag åt något jag aldrig tidigare ätit till lunch: en falukorvstournedos, en stor bit falukorv nedstoppad i potatismos och garnerad med diverse grönt och konstfärdigt sprayad brunsås. Gott. Plats: Bryggan på Öster Mälarstrand, ett ställe som bara blir bättre och bättre. Rekommenderas.

Tournedos på falukorv.

 

Dagens Frågor om förr innehöll tre sällan sedda bilder från Västerås 1939, som Nordiska museets fotograf Brynolf Hellner tog på uppdrag av staden. Hellner dokumenterade den småstad som var dömd att försvinna. Jag har fått tillstånd av museet att visa bilderna här på bloggen också, eftersom jag fått kommentarer till dem. Vi börjar med den fina bilden på farbrorn som sitter på den upphöjda trottoaren i Oxbacken och beundrar den stillsamma livet på gatan.

Oxbacken 1939. Foto: Brynolf Hellner, Nordiska museet.

 

Bengt Frend ringde när han sett bilden på farbrorn. Han vet vem det var. ”Det är min mormorsfar som sitter där. Han hette Leonard Eriksson och skulle snart flytta till Stora gatan 90, eftersom huset i Oxbacken skulle rivas.” Leonard Eriksson var diversearbetare och gift med Karolina. De hade två döttrar, Hulda och Fina. Bengt Frend undrar också om det är någon som vet varför det vita huset längst uppe i backen kallades ”Ärtskuttan”…

Nästa bild visar hur Stora gatans södra sida såg ut mellan Slottsgatan och Källgatan 1939. Här ligger Länsförsäkringars hus i dag, med bland annat Musikbörsen och Kinakrogen Hongkong. Fyra kvinnor promenerar framför Elsa Lundgrens Konfekt & Choklad på Stora gatan 37. När Yvonne Härvsgård fick se bilden blev hon glad och mejlade mig: ”Elsa Lundgren var min farmor. Hon gick bort på fyrtiotalet och jag träffade henne aldrig. Min farfar Hilmer Lundgren var kakelugnsfabrikör.”

Elsa Lundgrens Konfekt & Choklad på Stora gatan 37 år 1939. Foto: Brynolf Hellman, Nordiska museet.

 

Hilmer Lundgren tillverkade kakelugnar i Sala. När den fabriken brann flyttade han till Västerås och öppnade an kakelaffär. Var kan den ha legat, undrar Yvonne Härvsgård. Jag har inget bra svar. Men håll med om att bilderna här ovan är fina!

Läs hela inlägget »

Kokpunkten kokar på

Ett litet extra inlägg.

I fredags skrev Ulla Persson och några andra företrädare för kommunstyrelsen ett inlägg om Kokpunkten i VLT, med den retoriska frågan om vi, som kritiserar miljonrullningen, inte vill ha ett äventyrsbad.

I dag svarar jag i VLT.

Läs hela inlägget »

« Nyare inlägg - Äldre inlägg »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers