Promenad på Björnön i går. Värmen kom sakta smygande från söder, i släptåg efter Ryanairs plan som flög in från Sörmlandslandet och lågsniffade över den kalhuggna åsen på ön, där utsikterna numera är vida. Sedan barn är jag fascinerad av stora tunga flygplan som startar och landar. Jag fattar inte hur det går till. Så var det i går också. Jag tog en bild som borde kunna användas i flygbolagets reklam. Men dom vill säkert inte ha den eftersom jag hör till dom som är kritiska till de stora kommunala subventionerna till flygplatsen och indirekt till alla de stockholmare som flyger med Ryanair och inte bidrar med en krona till den kommunala ekonomin. Det är en demokratisk skandal att medborgarna inte får ta del av det avtal som Ryanair har med det kommunägda flygplatsbolaget. Någon folkvald styrelseledamot borde ha kurage nog att läcka avtalet.
Våren är alltid lika märklig. Är verkligen blåsipporna så blåa och vitsipporna så vita? Och vad är det för mystiska träd, vars knoppar ser ut som vore de hämtade från en botanisk trädgård i Kapstaden. Vad är det här till exempel? Varför lärde jag mig aldrig något i skolan?
Nedanför Björnöbacken står ett vindskydd med eldplats, där brasan ibland sprakar på vintern när barnfamiljer värmer sig och sina pulkor. Nu har några engagerade människor brutit loss väggplankor för att få en riktig brasa. Kul idé. Det är säkert ett gäng nyblivna pensionärer som skakat loss med Jimi Hendrix eller The Who i hörlurarna.
Skrev om Slottsträdgården i VLT:s Frågor om förr i går. Trädgården som klövs mitt itu av Cityringen på 1960-talet. Funderade på hur det såg ut när Källgatan inte slutade i en parkering utanför Polishuset. Saknar bilder på den delen. På den här bilden kan man ana att det finns en fortsättning bortom Västgötegatan.
På Källgatans norra sida låg åtminstone ett vackert äldre hus, som jag inte har något minne av, men som Karin Kjörning minns desto bättre. För ett par år sedan skickade hon mig en bild på det hus där hennes mormor och morfar bodde på Källgatan. I dag finns ingenting kvar av den borgerliga idyllen.
Förra veckan visade jag ett vykort från Köpmangatan. Hans Wennerström kommenterade och berättade om Levins pälsskrädderi som låg ovanpå Carolina Anderssons hattaffär. Hans mamma jobbade där. Hans har skickat ett kort och förmodar att det är Levin himself i vit rock. Visst är det härligt med bilder från arbetsplatser som var.
Så är det dags för en liten bildgåta igen. Här är en bild på liten gata i stan, som fortfarande finns kvar men som förstås ser helt annorlunda ut. Den bastanta bilen, givetvis med märke som jag knappt hört talas om, kan möjligen finnas i någon veteranbilssamlares garage.