Jag får skylla mig själv. Folk tror att jag kan mycket om Västerås lokalhistoria. Jag skriver ju Frågor om förr i VLT varje vecka och jag lägger ut gamla bilder här på bloggen. Kanske kan jag en del också… men lika ofta går jag bet och får lita till hjälp. Just nu staplar sig obesvarade frågor på hög. När byggdes stenmurarna längs Svartån från åmynningen upp till Fiskartorget? Hur såg det ut på Hamnserveringen i gamla hamnen? Hur var det på Stuveribolaget? Är det någon som minns storstrejken 1945? Och så vidare. Tids nog dyker det upp svar.
Skrev om Stora torget i VLT i dag igen, om Kraaks Hotell som låg i det hus på södra sidan av torget som inte revs förrän Sigma byggdes i början av sextiotalet. Här kommer ett par andra bilder på huset på sydsidan av torget. En äldre bild från 1860-talet, vid en tid när Kraaks Hotell borde ha legat i huset till vänster, och en bild från sent femtiotal med samma hus.
Stora torget mot väster, 1860-tal. Foto: Axel Rydin, Länsmuseet.
Stora torgets sydsida före Sigma. Foto: SBK-arkivet, Stadsarkivet.
Jag har också fått frågor om hur det såg ut på Stora gatan mellan Källgatan och Hållgatan på femtiotalet och sextiotalet. Jag har väl inte letat alltför noggrant, men här kommer ett par bilder från Stadsarkivet. Det finns säkert bloggläsare som kan datera dem.
Källgatan mot Stora gatan . Foto: SBK, Stadsarkivet.
Stora gatan mot öster, nedanför Hållgatan. Foto: SBK, Stadsarkivet.
För övrigt undrar jag hur många som vill betala 300 kronor för ett dagskort för att åka i en skidtunnel? Eller 200 kronor för tre timmar? Jag känner inte direkt det folkliga trycket… (Siffrorna är hämtade ur den folder som följer med kommunstyrelsens ”avsiktsförklaring” om att hyra en skidtunnel i 18 år, för 7-8 miljoner per år, med förhoppning om att sedan kunna hyra ut den i andra hand.)
När jag såg Axel Rydins unika foto från gamla Stora torget slog det mig: finns det någon dokumenterad bild av det gamla rådhuset som låg på det som nu är Bondtorget? Det var ju en dominerande byggnad i den forna staden och försett med ett karaktäristiskt säteri- eller sadeltak. Jag har bara sett det på teckningar från långt håll, utförda av bland andra Elias Martin. Och när försvann det? Brann det i den stora stadsbranden?
Efterlysning är härmed utfärdad!
Anders, tillåt mig citera ur en tidigare artikel jag skrivit:
Det första medeltida rådhuset var av trä och kan ha byggts redan i slutet av 1200-talet. Det huset brann och ersattes 1688 av ett större tvåvåningshus i sten, med pelare och öppna arkader i bottenvåningen. Där fanns marknadsbodar.
Stenhuset ritades av biskop Rudbeckius son Olaus, han som skrev Atlantican där Sverige beskrevs som världens urhem. Huset förstördes vid stadsbranden 1714.
Det tredje rådhuset på samma plats blev ett fiasko. Huset var dåligt byggt och blev till slut livsfarligt att vistas i.
En av de sista borgmästare som residerade där var Georg Fredric Hellman. Han dog 1820 och gick till historien som festprisse. Han lär ha delat sin tid mellan ämbetsrummet en trappa upp och Stadskällaren i våningen under.
Den samtida författaren Carl Wilhelm Böttiger beskrev borgmästaren som ”en gammal ungkarl med många barn, kopparfärgat ansikte och en näsa, som kunnat duga till krogskylt.”
När rådhuset revs på 1830-talet flyttade magistraten till Fiskartorget. Rivningstomten kallades Bondtorget. Hit kom bönderna via Oxbacken eller Bondebackan. Hästarna höll de i stall vid Hållgatan.
(men någon bra bild på det sista rådhuset vid torget har jag aldrig sett)
Att bilarna på den nedre bilden står på den vänstra sidan kan leda en till tro att det är före september 1967. Det står emellertid en Volvo 145 där och den lanserades inte förrän i början av 1968.
Den luggslitna reklamen för färg-TV kanske för oss ett år till framåt?
Folkan fick hel bakruta 1953 vilket sätter en undre gräns för den andra bilden. Bilen ser också något luggsliten ut så låt oss säga 1955.
Den nedre bilden lämnar mig ingen ro. Jag bodde 1968 på Stora gatan 53, alltså samma hus som Bergius Järnvaror. Jag kan dock inte erinra mig någon skylt med texten Guld. Låg inte Strindbergs Antikviteter där, eller hade affären upphört? Sedan undrar jag om någon SAAB-specialist kan identifiera modell och år för bilen hitom Volvo 145:an?
Det är en Saab 93B. Kom i september 1958 och ersattes hösten1959 av 93F med framhängda dörrar.
Tack Lars
Om jag förstår dig rätt är det en Saab 93 B med årsmodell före 1959 och med bakhängd dörr. Så dystert! Ibland parkerade jag nämligen min första Saab (djungeltrumma med frihjul och rattväxel) just utanför Tobaks-Lasse, men, vad jag kan komma ihåg, var den av 1961 års modell.
Zoomar man in på den nedre bilden så framgår det att det är högertrafik, men att den hitre biten av gatan är enkelriktad. Därav parkeringen på vänster sida.
Den affär som har skylten guld är
Strinnholms Guld som låg mittemot
Bergius, det var ju en öppen port där.
Rolf
Jag har inget minne av att affären hette Strinnholms Guld. Hette den inte Strinnholms Antikviteter och inte sålde den väl guld? Jag gick genom porten var dag, men var ju mest intresserad av annat än antikviteter på den tiden! Det finns f ö mycket att berätta om den porten!
Claes B!
Ok om den hette Guld eller Antikviteter kan jag inte komma ihåg
men jag köpte såväl guld som silver och tenn där.
Porten var väl från början en infart till Yngve Swenson bilaffär?
I Bergius köpte jag min första studsare.
Namnet Strindholms är klarlagt genom ett etui för silverskedar
som jag fortfarande har.
Rolf C
Min 86-åriga mor som underställts namnfrågan ger dig rätt. De sålde också guld vilket förklarar den skylt jag inte kommer ihåg. Bergius kommer jag väl ihåg. Som ung förundrades jag av att de ”hade allt”!
Jo, om jag minns rätt från tidiga fotografier fanns Yngve Swensons bilaffär i porten. Jag vill också minnas att där fanns en bensinpump. Har alltid funderat på om porten ursprungligen var en genomfart. Kanske någon som vet? I porten fanns till höger byggnadens trapphus och, på min tid, rakt fram och innanför tunga dörrar Bergius varubil men också min ”moppe”.
Vi bodde på tredje våningen och under oss bodde ägarna Anna och Yngve Swensson. Yngve var finsk vicekonsul och om jag minns rätt fanns det vid entrédörren någon slags skylt med Finlands vapen på – mycket imponerande och gav upphov till många funderingar. Jag såg dock under alla år aldrig till någon finländare vilket tyder på att vicekonsulatskapet mer var av hederskaraktär.