Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Nu rullar det på

Bokhandeln säljer Minnen av en stad, VLT också. Bra tryck i början. Folk gillar lokalhistoria. Ett bevis på det var den bild jag fick av Anders Berggren i dag. Han gick i Hwasserska skolan inne på gården vid Glasgatan, intill det som i dag är Klippans parkering, i femtiotalets gryning. Ett kapitel om boken handlar om den gamla skolan. Anders har mejlat en intressant bild på klass 2 i Hwasserska i nådens år 1950.

En av dem blev berömd musiker. Gissa vilken.

 

Fröken heter Karin Sjögren, kulramen står framför griffeltavlan, bänkarna har det klassiska stuket och orgeln väntar på en ny trögflytande psalm. Anders Berggren står närmast fröken i övre raden, omkramad av sin kusin Peter Berggren. Bredvid Peter står en glad Lasse Färnlöf. Han var ännu frisk. men bara några månader senare skulle han drabbas av den polio som skadade honom för resten av hans liv.

Så måste jag än en gång skriva hur ledsen jag blir när jag passerar det avstannade projektet vid Metallverkens (Outokumpus) gamla huvudkontor. Ingenting händer och intrycket från Östra Ringvägen är bedrövligt. Bilden togs för ett par veckor sedan, men det har knappast hänt något sedan dess. Konstverket, som är så övergivet i ogrästristessen, är Ivar Johnssons folkhemska skulpturgrupp Familjen i brons, från 1957.

Familj i övergiven tristess.

Hillman is back

I går nominerade de rödgröna sina kandidater till styrelser och nämnder i Västerås. Av VLT:s blygsamma tvåspaltare framgår inte vem som blir ordförande i det tunga kommunala bolaget Mälarenergi. Där döljs ju en bra nyhet: Åke Hillman is back on track!

Hillman var stans starke man i ett kvarts sekel innan han avgick 2004. De senaste mandatperioderna har han fört en blygsam tillvaro i Västerås strategiska fastigheter. Men nu tar han alltså över Mälarenergi vid 67 års ålder. Han ska lotsa bolaget in i framtiden med sopförbränning (eller bioenergi) och fjärrvärme. En gång hade Västerås alltid de billigaste taxorna i landet. 

Åke Hillman var 27 år när han valdes in i kommunfullmäktige 1970. Bilden är hämtad från min bok Kaffe i Folkets hus och förvaras i ABB-arkivet.

 

Jag trodde kanske att den gröna eminensen Håkan Wåhlstedt skulle få Mälarenergi som tack för sitt mullvadande när de gröna hoppade över staketet in på den röda sidan, men så blev det inte. Han får fortsätta att verka i det tysta.

I dagens artikel talas än en gång om ”den nya majoriteten” i Stadshuset, som om det vore synonymt med ”det nya styret”. De rödgröna har INTE majoritet i fullmäktige. Det har de bara om de får stöd av Sverigedemokraterna. Att de har majoritet i styrelser och nämnder, tack vare valtekniskt samarbete med Alliansen är en sak. Men i fullmäktige finns ingen given majoritet. Kan vara bra att veta när det drar ihop sig till budgetdebatt…

Det där med bakgårdar

Jag har öppnat en ny sida här intill, den kallas Resor, ni hittar den i överkant. Där finns bilder från senaste resan till Peking. Här är två som inte fick rum. Först en märklig förbudsskylt från Sommarpalatset.

Är något tillåtet?

 

I en liten kinesisk by uppe i bergen hittade jag den här miljövänliga vattenkokaren. Vattnet kokar och hålls varmt av den reflekterande solvärmen.

Kinesisk vattenkokare.

 

Jag har tidigare skrivit om bakgårdarnas mystik i Västerås. Hur såg de egentligen ut? För nån vecka sen publicerade jag en målning som Kerstin Wadsten gjort av Västmanlands Allehandas innergård, med utsikt mot baksidan av Systrarna Erikssons bageri på Sturegatan.  Allehanda (VA-Tryck) låg på Snickargatan. Nu har Kerstin hittat ett par unika fotografier hon tog av samma innergård 1954. På den första ser man VA:s papperslager till höger, Systrarna Erikssons bageri rakt fram. På den andra bilden har Kerstin svängt kameran i riktning mot Kopparbergsvägen.

Innergård vid Snickargatan - Hantverkargatan.

 

Utsikt från balkongen 1954.

Hemma igen med minnen

Hemma igen, efter en mer än dygnslång resa från Mittens rike, via strejkernas Paris till den gula och regníga hösten i Västerås. Minns solen i Peking, trafiken, templen, tystnaden om den fängslade fredspristagaren, de vänliga leendena i gränderna – och den märkliga upplevelsen att plötsligt se min bror sitta bland de sminkande skådespelarna bakom kulisserna på Pekingoperan.

Mannen till höger är skådespelare.

Vi åt som vanligt lunch hemma hos en familj i hutongerna i närheten av Trumtornet och Klocktornet. Än en gång förvånades jag över hur minnet av Mao lever bland vanligt folk.

Mao på hedersplats i vardagsrummet.

Vi åkte inte till Badaling när vi skulle gå på muren, utan till Jinshanling som är vildare och ligger längre bort. Här kan man gå alldeles ensam på ett av världens mest omtalade byggnadsverk – som dock inte syns från månen.

Kinesiska muren vid Jinshanling.

Nu börjar vardagen igen, men en spännande vardag. Min bok Minnen av en stad finns i boklådorna i stan och på torsdag kommer första annonsen i VLT. Sen får vi se vad som händer. Jag vet att jag ska prata i radion på måndag och berätta och visa bilder i VLT:s Åsikten nästa fredag.

Det har kommit flera intressanta bilder med mejlen när jag varit borta. Ivar Nyström på Stadsarkivet har hittat en bild på Sigridsdal, det hus som Stig Slagbrand frågade om för ett tag sedan.

Sigridsdal vid Norra Ringvägen. Foto: Åke V Larsson, Västerås stadsarkiv.

Ivar tror sig också ha hittat svaret på vilket hus det är som brinner på Torbjörn Alms bild som jag visade den 30 september. ”Jag tror det är hörnet Utanbygatan – Engelbrektsgatan”, skriver han och bifogar ännu en bild.

Foto: Åke V Larsson 1965. Västerås stadsarkiv.

Så till sist ett beklagande över en felskrivning i gårdagens Frågor om förr i VLT, där jag skrev om servicehuset Karlslund. Jag skrev i hastigheten (får skylla på packningen inför resan till Kina) att det gamla hospitalet låg nere vid Fiskartorget där Officershuset senare skulle byggas. Det ska förstås vara Stora Westmannia.

Ibland vet jag inte var jag får allt ifrån.

Mao och muren

Mao dog 1976. Allt är förändrat. Kina är världens näst starkaste ekonomi. Bara enpartistaten minner om Mao. Partitoppen nämner honom inte. Men på något märkligt sätt lever han hos vanligt folk, trots alla missgärningar. Köerna utanför mausoleet har varit kilometerlånga dessa oktoberdagar.

I väntan på Mao.

 

Någon sjöng om 8 millions bicycles in Beijing. Det kanske finns så många fortfarande. Men det är de 4 miljonerna bilar som syns. Ibland dyker en enstaka cyklist upp som ett minne av den tid när Södra Bergens Balalajkor sjöng om att Östern är röd.

Överraskande syn.

 

I dag fastnade vi i en halvtimme på rampen ner till tredje ringen i Peking. Men vi hann fram dit vi skulle ändå. På något underligt sätt gört man det.

Proppat trots att slutsiffran begränsar vilka dagar man får köra.

 

Utan någon som helst anledning frågar jag nu varför Bånkgården brann?

Många minns branden.

Hälsning från Kina

Kom till Peking i tisdags morse. Sol. Klar luft. Bleka färger. Körde förbi Himmelska fridens torg. Checkade in på ett hotell ganska nära, gick ut i några kvarvarande hutonger för att uppleva känslan av det ”riktiga” Peking, långt bort från skyskrapornas glas och betong, långt bort men ändå nära.

Gränd söder om Himmelska fridens torg.

 

Stannade i ett gathörn och tittade mot månen ovanför kvarterets gemensamma toalett. Då kom den svarta katten, mjukt hoppande över takåsen. Den stannade till, kurade ihop sig och tittade på mig. Som om den undrade över främlingen.

Katt på kinesiskt toatak.

 

I dag var vi tillbaka på Himmelska fridens, innan vi gick in i den Förbjudna staden. Torget  är ett av världens största. Men Stora torget i Västerås är inte dumt det heller. Här är en bild från 1905. Några realskolegossar, några yngre barfotalassar och en torgförsäljare böjd över sin kärra. Köpmangatan går säöderut, med hästskit i solgass.

Stora torget, del av Ernst Blom-fotografi från 1905. Länsmuseets arkiv.

Tittut Kina

Alex tittar gärna med kikaren bakvänd. Det blir roligare små förstorade bilder då. Jag minns att jag tyckte likadant när jag var liten. Varför ska man titta på nåt långt bort, när man kan titta nära. Ungefär så känner jag mig just nu. Jag vill fortsätta att titta på de nära bilderna, jag längtar inte till Kina. Men i morgon åker jag – och det ska förstås bli en upplevelse som vanligt. Vi blir tjugo personer och redan på tisdag står vi säkert på Himmelska fridens torg, i världens mitt, långt från de små hörnen i centrala Västerås.

Alex tittar bakvänt.

 

Morgongympa i park i Peking.

 

Boken Minnen av en stad börjar säljas i bokhandeln i slutet av veckan som kommer. Ni får gärna fortsätta att beställa direkt av mig, men det kan dröja nån dag innan jag skickar. Jag kommer hem nästa måndag. Jag vet inte om jag lyckas öppna min hemsida från Peking. I våras gick det inte. Vi får väl se. Här kommer ett par bilder att fundera över så länge. Västerås på femtiotalet, långt från Den förbjudna staden.

Kastanjen står kvar i dag.

 

Nånstans på Vasagatan.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers