Flöden:
Inlägg
Kommentarer

I väntans tider

Den socialdemokratiska ledningen i Västerås var på begravning i dag. Förra kommunalrådet Bengt Gustafsson avled, strax innan han skulle fylla 65 år och få sin första pensionsutbetalning. Efter minnesstunden blev det en improviserad politisk överläggning på p-platsen. Hur ska vi hantera 29-29 i fullmäktige? Med 3 Sverigedemokrater. Håkan Wåhlstedt från MP var ende icke-socialdemokraten i gänget. Han hade ett förslag: ”Vi tar budgeten redan nu, när vi har majoritet…” I morgon avgörs det, då har länsstyrelsen troligen räknat klart. Det kan svänga än, men knappast troligt.

Från vänster: Ulla Persson, Margareta Israelsson, Lars Eriksson, Anders Teljebäck och Håkan Wåhlstedt.

 

Minns ni Pilgatan innan E 18 brakade loss över den? Här är ett trevligt knäpp västerut, från krönet av backen mot Folkets park, ner mot stan. Två mackar till vänster, Myggbo såg och Ängsgärdet till höger. Vad är det för bil som tuffar mot kameran?

Femtiotalsnostalgi.

Sent i går kväll räknade valnämnden klart sena förtidsröster och utlandsröster i Västerås. Då försvann de rödgrönas ledning. 30-28 förvandlades till 29-29. Sverigedemokraterna behöll sina 3 och därmed vågmästarrollen.

Vad händer nu? Det rödgröna jublet på valnatten om att alliansen kastats ut ur Stadshuset har tystnat. Senaste nytt nu är att alliansen sitter kvar, i kraft av att de borgerliga partierna faktiskt fick fler röster än de rödgröna. Hur det oavgjorda läget ska hanteras i fullmäktige blir en senare fråga, liksom relationen till SD.

Rörigare än så här har det nog aldrig varit i den lokala politiken.

Nu väntar alla på länsstyrelsens kontrollräkning. Alla valsedlar räknas en gång till och eftersom det sista mandatet bara skiftade med några rösters marginal så kan det svänga igen. Slutligt besked i kväll, eller mer troligt på fredag.

Hamnbilder

De räknar och räknar i demokratins namn. Till slut blir det väl klart. Men den mesta energin tycks ha gått ur valspelet. Alliansen fortsätter med eller utan majoritet. Jag tror inte längre att något av de rödgröna vill bryta upp för en ny blå morgondag…

Promenerade längs Öster Mälarstrand i morse. Stilla, blå himmel. Märker att jag tar allt fler bilder med telefonens kamera. Den fungerar ju för det mesta alldeles utmärkt. Den här är väl inte så dum.

En gång varnade man för smattret från mastlinorna, det skulle inte gå att bygga bostäder här...

 

Här är en bild från Gamla hamnen, den som nu kallas Östra hamnen, nån gång på 1910-talet skulle jag tro. Man ser Hamngatan, torkrian, vedstaplar och litet annat, där det nu är bostäder och hamnkaféer.

Gamla hamnen.

Om gårdagens bild på Dalslund: Namnet finns väl inte längre, men huset ligger kvar, väster om Djuphamnsvägen, strax efter det att bron passerat järnvägen ner mot Sjöhagsvägen. Huset tillhörde en gång Karlsbergs gård, men köptes av Knut Sundqvists pappa av greve Lewenhaupt 1912. Knut byggde ett eget hus på gården 1926, som också står kvar i en märklig idyll mellan småindustrier mellan Gustavsviksgatan och Djuphamnsvägen. Adressen är Arnbomsgatan. det var Knut Sundqvist som startade och drev Karlbergs danssalonger, mera känt som Höken, 1928.

Mer om det i VLT på måndag.

Namn och nytt

Paus i eftervalet. Eftertankens kranka blekhet. Hur kunde det ske? Hur kunde över 300 000 svenskar rösta på SD? Besvikelse, okunskap, utanförskap, rädsla? Finns mycket att fundera över. Jag har märkt en tendens att hänga ut Sverigedemokrater som dumma töntar. Man letar filmklipp som ska visa vilka urbota idioter de är, de där som röstade på det där partiet. Jag tror det är fel väg att gå. Lyteskomik är aldrig bra. Låt oss använda argument i stället, låt oss fortsätta att förklara varför Sverige måste fortsätta att vara ett öppet land.

Jag åkte på Sjöhagsvägen i dag. På jakt efter platsen där Hökens näste låg. Det regnade. Jag saktade in, vevade ner rutan och fotograferade. Tror det var här.  Återkommer i saken.

Ett hörn med ett svunnet danshak, nu uppställningsplats.

 

Byggnadsnämnden tar ingen eftervalspaus utan sammanträder på torsdag. Till min glädje ser jag att de som funderar på nya namn på skolor har tagit sitt förnuft till fånga. Wenströmska skolan skulle ju försvinna, inte bara som enhetlig skola, utan också som övergripande namn för de skolhus som ska rymma nya ”småskolor”. Jonas Wenström skulle försvinna, var det meningen. Nu har namnet tagits tillbaka. Skolområdet ska heta Wenströmska. Rätt och slätt. Bra.

Samtidigt byter man namn på Sörängens idrottsplats vid skolan (ett namn som aldrig använts) till Wenströmska idrottsplatsen. Apropå namn, titta på den här bilden. Har ni hört det namnet förut? Huset ligger faktiskt kvar i Västerås.

Dalslund 1928. Foto: Sune Sundquists samling.

 

Lyssnade på Claes-Bertil Ytterberg på biblioteket i kväll. Han pratade om Karlfeldts andlighet. Lät kanske inte så upphetsande, men ex-bispen frammanade bilden av en pilsk poet med starka erotiska drifter, en poet som hade lusten och känslan av skuld som drivkrafter. Onekligen intressant. Kanske måste läsa Karlfeldt litet bättre. ”Skrapa på en moralist och du hittar en snuskhummer”, som Ytterberg sa, utan att för den skull syfta på Karlfeldt.

Ordföranden i Karlfeldtsamfundet.

Inte en dag som alla andra

Valet gick som jag befarade. Låt oss hoppas att Reinfeldt lyckas övertala Miljöpartiet. De är ju bara oense om några småsaker som kärnkraft, bensinpriser, tågutbyggnad och förbifarten. Men allt går att fixa i demokratins namn. Och en majoritet är alltid bäst, när man har fått sällskap av populister i parlamentet. Även i Västerås spelar Miljöpartiet en nyckelroll. Kan de hoppa tillbaka till Alliansen igen? Tja, vem vet. Vindkraftverk skapar energi genom att vända sig efter vinden.

Vindmöllan vänder sig efter vinden, Bunge, Gotland.

Artikel om Jakobsbergsskolan i serien Frågor om förr i VLT i dag. Jag skrev litet om den väggmålning av Birgit Hygrell som sattes upp i trapphuset. Målningen ska ha tagits bort, om man fick tro förteckningen över offentlig konst på Konstmuseets hemsida.  Men si, det var fel. Jag borde ha kollat. Den tidstypiska målningen, Lek och allvar, sitter fortfarande kvar, berättar flera boende på Jakobshöjden.

Lek och allvar, Birgit Hygrell, 1942.

Kerstin Wadsten gick i Jakobsbergsskolan på fyrtiotalet och har skickat flera bilder. Här är två av dem.

Luciatåg 1949 i Jakobsbergsskolans gymnastiksal.

Sivert Sandahl och hans klass 4 i Jakobsbergsskolans äldre del 1949.

Men minnet lever kvar

Hasse från Fårösund ringde i morse. Jag visste vad han skulle säga innan han gjorde det. ”Maj-Lis dog i går”, sa han.

De flesta av er kände inte Maj-Lis. Vi hyrde hos henne på Gotland i tjugo år innan vi köpte ett eget hus i närheten. Hon bjöd på kaffe, hon bakade saffranspannkaka och hon var uppväxt med kalkstenen. Hon kunde alla husens historia, hon visste var de gamla vägarna gick. Vem vet det nu? I byn Ar, där Maj-Lis bodde hela sitt liv, bor det bara fyra personer året om. Alla fyra är yngre än Maj-Lis. Ingen minns det hon mindes.

Maj-Lis Engström, född Hammerin, blev 80 år.

Vi väntar gäster. De har också hyrt hos Maj-Lis. Vi ska äta saffranspannkaka till hennes minne. Med salmbärssylt och grädde. Och vi ska tänka på den lilla stigen ner till världens bästa träsk och världens vackraste brygga.

Maj-Lis båt Lucia och bryggan i Bästeträsk.

Ett vemodigt farväl

Det kändes vemodigt att titta på den avslutande partiledardebatten i kväll. Visst bjöd de till, i demokratins namn. Men det var ändå som ett långt farväl till en tid som är över.

Socialdemokraternas era som stort, ibland statsbärande parti är förbi. Jag säger inte att det är Mona Sahlins fel, det är hela partiets fel. Strategerna har överlåtit åt ett ett annat parti att driva arbetslinjen.

Jobben som alltid varit socialdemokraternas styrka har blivit deras svaghet. Rabatter för krogbesökare och skattesänkningar för alla pensionärer, även de många som har det bra, har fått mer utrymme i argumentationen.

I kväll såg vi säkert slutet på det kortvariga försöket med ett rödgrönt trepartiblock. Sahlin ville bara ha två partier, men kördes av sina egna och den överkörningen gav hennes ledarskap en bestående knäck.

Jag tror inte att Mona Sahlin är partiledare nästa val. Inte Maud Olofsson heller. Inte Lars Ohly heller och Maria Wetterstrand får inte vara med. Kvar blir bara Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och, möjligen Göran Hägglund.

Så visst var det litet vemodigt att se dem stå där och bjuda till en sista gång.

På måndag börjar en ny tid. Nya block kan bildas. Om Alliansen blir större än de rödgröna, men utan majoritet – och om Sverigedemokraterna kommer in i riksdan – blir det förhandlingar med miljöpartiet. Sonderingar görs redan.

Nya partiledare väntar i farstun.

Jag tror jag går och lägger mig. Eller bläddrar litet bland mina gamla bilder. Det är en flykt från vardagen, det erkänns. Men någon ska fly dit också.

Slottet och Slottsbron före 1890. Wickholms kvarn ligger utanför bild till höger. Raststället för hästar rakt fram.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 63 other followers