Det kändes vemodigt att titta på den avslutande partiledardebatten i kväll. Visst bjöd de till, i demokratins namn. Men det var ändå som ett långt farväl till en tid som är över.
Socialdemokraternas era som stort, ibland statsbärande parti är förbi. Jag säger inte att det är Mona Sahlins fel, det är hela partiets fel. Strategerna har överlåtit åt ett ett annat parti att driva arbetslinjen.
Jobben som alltid varit socialdemokraternas styrka har blivit deras svaghet. Rabatter för krogbesökare och skattesänkningar för alla pensionärer, även de många som har det bra, har fått mer utrymme i argumentationen.
I kväll såg vi säkert slutet på det kortvariga försöket med ett rödgrönt trepartiblock. Sahlin ville bara ha två partier, men kördes av sina egna och den överkörningen gav hennes ledarskap en bestående knäck.
Jag tror inte att Mona Sahlin är partiledare nästa val. Inte Maud Olofsson heller. Inte Lars Ohly heller och Maria Wetterstrand får inte vara med. Kvar blir bara Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och, möjligen Göran Hägglund.
Så visst var det litet vemodigt att se dem stå där och bjuda till en sista gång.
På måndag börjar en ny tid. Nya block kan bildas. Om Alliansen blir större än de rödgröna, men utan majoritet – och om Sverigedemokraterna kommer in i riksdan – blir det förhandlingar med miljöpartiet. Sonderingar görs redan.
Nya partiledare väntar i farstun.
Jag tror jag går och lägger mig. Eller bläddrar litet bland mina gamla bilder. Det är en flykt från vardagen, det erkänns. Men någon ska fly dit också.
Slottet och Slottsbron före 1890. Wickholms kvarn ligger utanför bild till höger. Raststället för hästar rakt fram.
Kommentera