I går hade jag nästan tusen besök här på bloggen. Snittet ligger på 600-700. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag skriver ju bara för mitt eget höga nöjes skull. Så jag fortsätter väl att skriva både pesonligt och lokalhistoriskt nostalgiskt. Vi var på Carlströms chark häromdan, till exempel. Skulle bara köpa prinskorv, Carlströms har en utsökt kryddad egenrökt prinskorv. Det blev förstås litet annat också. Jag såg en bit rökt sidfläsk. Köpte. Skar en bit när jag kom hem och minnena flög på mig som hemvändande boomeranger. Vi hade alltid med oss rökt sidfläsk när vi gick i fjällen. Det höll sig hur länge som helst, det var fett, fett behövdes och det var gott på hårt bröd. Jag plockade fram en bild från en vårvinterdag i Rapadalen för snart 40 år sen, i april sjuttiotre.
Fjällrävensäckar. Skidor, grundtjärade hemma och uppforslade på tåg. Pappas gamla anorak från flyget, skopåsar som mormor sydde för att hålla strumporna torra, renskinn. Spritkök. Torrskaffning. Och rökt sidfläsk. Men hur kunde jag sitta på huk så där? Och hur klarade jag av att ligga en hel natt nerstoppad i en dunsäck i ett tält utan att behöva trassla mig ut för att, ja ni vet.
Intresset för Stora gatan upp mot Hållgatan fick mig att gräva bland stadsbyggnadskontorets rivningsbilder. Titta vad jag hittade. Några känner säkert igen sig.
De fina vykorten från fyrtiotalet från Bomansgatan och Kristiansborg har väckt beundran. Här är ett annat som ser ut att höra till samma tradition. Linnégatan en stilla dag. Förmodligen under kriget. Husen står kvar i dag, men stämningen är helt annorlunda.
En bloggläsare undrade i går om det verkligen var Handelsbankens gamla bankhus på bilden. Han tyckte bland annat att det så konstigt ”vridet” ut inne på gården. Det var vridet, svängt, för bankhallens skull. Kolla här:
Så en fråga som återkommer. Hur såg gångbron ut som var en fortsättning på Norra Ringvägen, innan Cityringen drogs fram på den nya bilbron över Svartån. Så här: