Tror jag berättade att vi var volontärer på Bergmanveckan på Fårö i somras. En ljus kväll med månskära blev vi inbjudna att se en ännu inte helt färdigklippt svensk film i Bergmans lilla biograf i Dämba, där ingen får sitta i hans stol med fotpall längst fram. Vi hade ingen aning om vad vi skulle få se, och vi blev helt tagna av berättelsen om en ung arbetslös invandrartjej i Skåne. Namnet på filmen var inte heller klart, men det skulle bli Äta sova dö. I kväll tog filmen storslam på Guldbaggegalan. Oerhört roligt. Bästa film, bästa manus, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll till debutanten Nermina Lukac, som fortfarande jobbar kvar på sin förskola.
;
Biografen i Dämba.
;
Jag hade protesterat om Call Girl fått priset för bästa film. Den sumpade sin chans med det oerhört klantiga utpekandet av Olof Palme som sexköpare av minderåriga. Osmakligt. Kom inte och prata om konstnärlig frihet… För övrigt var Babben bra som programledare. Det är inte alltid man kan säga det om de stackare som får krysta fram taffliga manus på alla dessa galor.
Tanken på Dämba och den ljusa sommarnatten gjorde att jag fick en våldsam längtan efter sommaren och efter Gotland. Tänk att stå vid Kappelshamnsviken och titta över mot Halls huk. Om ni ser bilden kanske ni förstår mig.
Dimman lättar.
;
Jag hade, som jag sa tidigare, tänkt avsluta med några gamla fina bilder när jag skrev min sista Frågor om förr i går. De fick inte plats. Här är en av dem jag tänkte publicera. Ni har säkert sett den förut, men bilden symboliserar den innerstad som försvann. Korsningen Vasagatan och Hantverkargatan på tjugotalet, eller kanske rentav sent tiotal. Hästekipage, handdragna kärror, Missionskyrkan längst bort.
;
Vasagatan mot norr. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.
;
;
