Jag skrev om köerna till föreläsningarna i Godtemplargården i Frågor om förr i VLT. Flera läsare minns föreläsningarna. Sylvia Dahlberg på Skälby minns något annat också; hon minns köerna av barn till utdelningar av kläder i Godtemplargården under de senaste krigsåren. ”Det var i början av fyrtiotalet. Fattiga barn fick köa där för att hämta kläder.” Kön var lång på Västgötegatan. Föräldrarna hade fått skriva på en ansökan, som beviljades av staden. Sylvia Dahlbergs minne av klädkön sitter djupt: ”Jag fick en blå kappa, en rödrutig klänning, ett par skor, livstycke, benkläder, långstrumpor, raggsockor och pjäxor.” Så bra kläder hade hon aldrig haft i sitt tioåriga liv. Intrycket av de köande barnen var så starkt att Syliva målade en tavla i olja 1984 till minne av händelsen. Så här ser den ut:
Sylvia bodde med sin familj i Elektrolyten, de arbetarbaracker som Asea byggde för sin misslyckade koppartillverkning under första världskriget. Barackerna låg vid slakteriet och användes under trettiotalet som bostäder åt behövande familjer. Två träbaracker, sex enrummare i varje, kallt och dragigt, råttorna sprang ut och in. ”Men vi lekte och hade roligt vid Kapellbäcken och Sankta Gertruds ruin.” Nånstans har jag en bild på de där barackerna, men jag är tyvärr ingen arkivarie.
Bengt Bergquist skriver om sina minnen av IOGT:s nykterhetstempel. Men han minns entrén som pampigare än vad den var på bilden i inlägget häromdan. Det stämmer. Entrépartiet byggdes om och såg ut så här när huset rivdes (bilden är från måndagens artikel i VLT):
Kioskrörelsen fortsätter. Jag har fått frågor som jag inte kan besvara. En gäller en önskan om en bild på kiosken i hörnet Nansengatan och Tunbyvägen. Jag minns den väl, jag brukade stanna till där på väg från Skallberget till Rocklunda. Men nån bild har jag inte… än.
Någon skrev lyriskt, jag tror det var herr författaren Aron, om glassgubbben på Bondtorget. Jag har fått en bild på honom. Kolla in: