Tog mig ner på stan för att se att allt var sig likt. Kom på mig själv att tänka på Peking fast jag haltade fram på Stora gatan. Minns första kvällen i Peking för drygt en vecka sen. Jetlaggad tog jag en promenad i gränderna bakom hotellet. Det var som om jag hade kommit hem. Ljuden, dofterna, människorna.
Nästan som hemma på Stora gatan.
När jag summerar en veckas mat i Peking, luncher och middagar på en massa olika ställen, brukar jag alltid dra samma slutsats. Bästa maten serveras hemma hos de familjer vi besöker i de gamla hutongerna. Vi får dumplings och annan husmanskost direkt från köksspisen. Utomordentligt gott. Dessutom är det spännande att se hur en kinesisk familj bor och vad de har på väggarna.
Lunch i hutongerna.
Var på bandy i onsdags. VSK hade stora besvär att vinna över nykomlingen Gais, som tränat i hockeylador på västkusten. Men man kan inte begära allt av ett grönvitt lag som börjat den här serien med fyra hemmasegrar men bara en pinne på bortais. Roligast var att hälsa på nummer 19, Micke Carlsson, med sonen 19B, Edvard.
Nummer 19 med arvtagaren.
Läser i tidningarna om nya huvudskador i hockey, sporten för riktiga män. Om inte spelare, tränare och domare kan komma tillrätta med det livsfarliga spelet händer snart någonting riktigt allvarligt. Jag förstår inte, jag har aldrig förstått sportjournalister som kan hylla våldet på en idrottsarena. Det sker numera dagligen när slagsmål i hockeyrinken skildras som ”rena” och ”ärliga”. Det ses som något gentlemannamässigt, rentav hedersamt, att kasta hanskarna och börja slåss, i akt och mening att slå motståndaren sönder och samman. ”Det är farligare att tacklas ojyst än att slåss”, heter det i naiva uttalanden. Det är samma sak som att försvara en misshandel med att det inte handlar om överlagt mord. Publiken gillar det, heter det. Ett slagsmål i rätt tid kan tända ett lag. Ett ärligt slagsmål behöver inte leda till avstängning. Så idiotiskt! Sätt stopp för eländet. Vad ska barn tro när slagsmål och regelbrott hyllas på det sättet?
Från det ena till det andra. På Slottsgatan såg jag något nytt: en märkligt blå kub modell större, uppställd som en slags futuristisk motvikt till det stilrena Sundinska huset i bakgrunden. Nja, ingen har väl tänkt i arkitektoniska banor. Här handlar det om en pissoar. Undrar hur många dar det tar innan den är nerklottrad?
Modernism och klassicism.
Nu ska den griniga gamla gubben övergå till det han kan: visa gamla bilder från Västerås. Här är en bild på Gröna kiosken ovanför Oxbacken som den oförtröttlige Jan-Åke Alkeblad grävt fram i Länsmuseets innersta gömslen. Jag skrev en artikel om Gröna kiosken för ett par år sedan, på begäran. Då hade jag ingen bra bild på den, utan fick nöja mig med en målning. Här kommer nu äntligen den efterlängtade bilden på Gröna kiosken.
Gröna kiosken. Foto: Länsmuseet.
Ett annat fynd i Länsmuseet är den här bilden på Elbafärjan innan den kapades mitt itu och förlängdes 1926. Här har Elba lagt till vid Elba, stilenligt. Bilden är alltså tagen mellan 1917, när färjan kom hit, och 1926.
Elbafärjan lägger till vid Elba. Foto: Länsmuseet.
