I dag fick jag en kopia på en recension av Minnen av en stad i Bibliotekstjänsts tidning. Där skriver Christer Olsson att jag ”visar stor bredd” i mitt författarskap. Han berättar om mina tidigare böcker och skriver att denna den elfte boken har ett ”slösande rikt” fotomaterial och att de 20 kapitlen ger ”en mycket god bild av de förändringar som Västerås genomgick” under förra hälften av 1900-talet. Han avslutar: ”Denna välskrivna och lättlästa bok, som vänder sig till en bred allmänhet, visar på en den samhällsomvandling som förändrade Sveriges städer.”
Det är bara att tacka och buga och köra en bild som visar just på denna omvandling. I dag är det gågator här.
Jag var i Melkerkontoret i går, som sagt, och passade på att ta en bild från översta våningen, ut över stan i decemberljuset. När jag tittar på bilden så inser jag att här, just här, ligger Västerås citys fulaste hus: Punkt. Möjligen i konkurrens med Domus, förlåt Igor.
När jag kom ner på Munkgatan stannade jag till i hörnet vid Carl Hennings gata och beundrade ett av stans mest bortglömda, men vackraste, skulpturer: Einar Luterkorts Panter på trädstam, i brons från 1956. Einar Luterkort arbetade också som formgivare på Upsala Ekeby Keramik.
Läser kultur-, idrotts- och fritidsnämndens (hur kan man komma på ett sånt namn?) för 2011. Mycket är på väg. Beslut ska fattas, förhoppningsvis, om bibliotekets framtid, om samarbetet mellan Växhus och Culturen, om teatern och Västmanlandsmusiken. Och så ska Rocklundas ridanläggning byggas om och Bjurhovda få en idrottshall.
Kanske behöver förteckningen över offentlig konst kompletteras också. I den annars så trevliga förteckningen på stans hemsida över offentlig konst så saknas faktiskt en pampig muralmålning av stadens egen konstnär Brita Nordencreutz. Den är cirka 5 meter lång och 2,5 meter hög och sitter på en undanskymd plats i det stora stadshuskomplexet. Jag vet inte vad den heter, men här är en detalj där pan spelar för dansande kvinnor.