Två resor till St Petersburg i maj känns i kroppen. Återhämtar mig sakta. Minns Katarinapalatset ute i Pusjkin, den by som en gång hette Tsarskoje Selo, tsarernas by. Katarina den Stora, hon med nummer II och med massor av älskare, tog emot sin kusin Gustav III därute. Kusinerna kom aldrig överens. Katarina tyckte Gustav var en fjant. Några år senare krigade dom. Gustav hoppas ta tillbaka förlorad mark, men hans flotta kom aldrig närmare St Petersburg än till Viborgska viken, där den höll på att bli inringad. Några tiotusen sjömän miste livet, men freden gav ingenting.
Stora delar av Katarinapalatset förstördes under slutskedet av andra världskriget. Nu är det mesta återuppbyggt.
Här hemma har några kommunalråd skrivit ännu en debattinlägg om Kokpunkten, där dom försöker ge sken av att vi som ställer kritiska frågor är motståndare både till ett äventyrsbad och till en upprustning av gamla ångkraftverket. Samtidigt som de i vanlig ordning undviker att svara på de kritiska frågorna. Jag hoppas få in ett svar i VLT i morgon, eller på tisdag.
Tills dess får vi hålla till godo med några gamla vykort från Djäkneberget, där vi ser hus som sedan länge är försvunna. Serveringen finns kvar, i ombyggt skick. Vykorten kommer från Rolf Södermans samling. Den avslutande etiketten kommer också från honom.
Kiosk.
Serveringen.
Var låg detta hus?
Arosiensisk cider.
