Var i Konserthuset i går kväll för att hylla Tomas Tranströmer och för att lyssna till årets Tranströmerpristagare Durs Grünbein. Och för att lyssna till Sinfoniettan och den briljante klarinettisten Emil Jonason som fick Mozarts klarinettkonsert att dansa. Lyrikern Grünbein vet jag inget om, och om sanningen ska fram blev jag inte klokare efter Per Wästbergs välformulerade men ack så låååååånga introduktion av pristagarens diktning. Grünbein växte upp i DDR och presenterade sig själv med orden: ”Jag beträdde den moderna peosins väg i utkanten, där den övergick i osmyckade, dystra förorter, vid spårvägarnas ändhållplatser, motorvägarnas påfarter.”
Durs Grünbein tackar för priset på 200 000 kronor.
Jag ska försöka läsa Grünbein. Poesi är en märklig företeelse. Eller som Jean Cocteau en gång sa, i går citerad av Grünbein: ”Poesin är absolut nödvändig, men jag vet inte riktigt för vad.” Kanske passar det med en bild från Sarek, augusti 1973. För mig är det också poesi.
Nånstans i Sarek, augusti 1973. Fjällen lockar.
Häromveckan hade Claes Björkstedt och Aron Olnafors en konversation här på bloggen om en magnikfik träbåt, som skulle ha ägts av den man som drev en butik i hörnet Hållgatan och Stora gatan. Det var en ”unik långsmal mahognybåt med ett oändligt antal runda fönster”, skrev Claes och Aron beskrev den som en ”fantastisk skapelse” och undrade om jag hade en bild på den. Det har jag inte, men Hans Wennerström nere på Västkusten har letat i sina lådor och hittat en bild på en fin lång mahognybåt som hans morfar Erik Lindh byggde i Västerås 1930. Båten var 16,5 meter lång och byggdes på beställning i en verkstad på Hammarbygatan.
Båten som Erik Lindh byggde 1930, vid kaj i gamla hamnen. Foto: Hans Wennerströms samling.
Vem vet, det finns säkert fler långa vackra mahognybåtar på bild. Och finns det verkligen ingen som har en bild på den där teaterbåten i Svartån, nedanför Klippans parkering, som Anders Berggren talar om. Jag har inget som helst minne av den. Och så var det frågan om radiobilarna, de där bilarna som körde runt med högtalare på taket och spred den information som Radio Västmanland fixar i dag. Bild? Minnen?
I väntan på det måste jag bara få visa en märklig bild som jag hittade när jag tittade i brandkårens bildsamling i går. Man säger väl inte brandkåren i dag utan Mälardalens räddningstjänst eller nåt sånt. Men för mig är brandkåren brandkåren. Titta på den härliga bilden. Den är från krigsåren. Tagen på gården bakom gamla polis- och brandstationen vid Stora torget. Husen vid Vasagatan syns i bakgrunden. Vilka är det som övar med gasmask? Och varför knäböjer dom? I dag ligger varuhuset Igor här, med sina rulltrappor och gallerior.
Gasmaskövning i kvarteret Igor. Foto: Mälardalens räddningstjänsts arkiv.
Så ännu en bild från Stora gatan och de kvarter där så många av bloggens läsare har minnen begravda mellan husväggarna och portarna in på de mystiska bakgårdarna.
Stora gatan. Vykort.
