Morgonhimlen var blekblå. Flygrök ristade ett tecken bredvid månen. Jag skrapade isen från bilen och försökte intala mig att jag välkomnade hösten.
Sen eftermiddag var jag gäst hos P4 Västmanland i Vallbyinstitutet. Johanna Ravhed pratade med mig om nya boken, Minnen av en stad. Men vi hamnade av någon anledning i Kina och Ryssland och det blev litet av rödbrusiga stjärngossar på femtiotalet också. Nåt ska man ju prata om.
Frågor om förr i VLT i dag handlade om kolonistugorna på Gryta som byggdes av arbetare och pensionärer på kommunal mark på femtiotalet och som sedan fick maka på sig när stadsdelen Önsta-Gryta skulle byggas på sjuttiotalet. Majvor Olsson har mejlat och berättat hur det gick till när hennes pappa byggde familjens lilla stuga på Gryta. Pappan jobbade på Asea:
”Pappa jobbade nog två år med vår stuga, som bestod av två förstugor från de röda villorna vid Wijkmansgatan (dagens Emausmot ungefär). Förstugorna fraktades ut på vintern med hjälp av lastbil och placerades på plintar med hjälp av byggnadskunniga släktingar. För att komma till vår stuga cyklade vi från Aseastan, över Vega och Tunby, förbi Tunbygårdarna med det fina röda staketet med vita toppar, förbi de stora förråden med höga svarta portar och sedan över gärdet mot Apalby. Där måste man svänga rakt norrut förbi ett äldre vitt hus på höger sida. Till vårt hus kunde man antingen cykla genvägen förbi det hus där den rullstolsbundne mannen bodde och förbi alla välodlade kolonilotter som beboddes av bekanta familjer och arbetskamrater. Den längre vägen gick rakt framåt och fungerar i stort sett än i dag. Vi kom förbi ett rött magasin och Önsta gård, vidare förbi Gryta gård. Därefter var det bara ett gärde och sedan var vi framme vid vårt hus. Lördagskvällarna var som vanligt roligast. Vid dansbanan samlades både unga och gamla. Där lärde vi oss de första turerna. Det var fin stämning. Några kom väl lätt förstärkta till festen men det hela var mycket oskyldigt.”