Åk till Eskilstuna och gå på konstmuseet i Bolinder & Munktells gamla fabrik. Så ska nedlagda fabrikslokaler behandlas. Känslan är intimare, men ändå tycks museet vara större och mer innehållsrikt än kollegan på Karlsgatan i Västerås. Skönt trägolv också, ingen betonh här inte. Nu kör Eskilstuna en av de bästa utställningar jag sett på år och dag – Lars Lerin!
Jag trodde jag hade sett mig mätt på hans expressiva och stämningsfulla akvareller efter utställningen på Waldemarsudde häromåret. Icke så. Hänförda vandrade vi runt och tittade på bild efter bild, den ena mer utrycksfull än den andra. Vad sägs om den här björken:
Björk. Lars Lerin, 2009,
Eller den här bokhyllan som täcker en vägg och där man kan läsa namnen på en del av bokryggarna.
Bokylla av Lars Lerin.
Det är förstås inte bara Lars Lerin i Eskilstuna. Där finns mycket, mycket annat innanför den trevliga restaurangen. Vi hälsades välkomna av en känguru med unge.
Kängu. Irène Nordli.
Kul att bilden på Gröna kiosken väcke nostalgiska känslor. Vi tar väl ett par gatubilder till, så här på söndan, när vinden tjuter utanför och skakar ekarna på ett sätt som kan få trädkramare att hämta termosarna.
Sturegatan. Okänd fotograf. Femtiotal?
Eller varför inte det här fina utsnittet ur ett vykort från den klassiska korsningen Stora gatan och Kopparbergsvägen.
Stora gatan - Kopparbergsvägen. Vykort (del av).
