Hovdestalunds kyrkogård är ett av stadsarkitekten Erik Hahrs finaste verk. Kanske hans allra bästa. Säkert inspirerades han av Skogskyrkogården i Stockholm som hade funnits några år när Hahr började rita på Västerås nya begravningsplats. Hovdestalund invigdes 1924 och har behållit sin skönhet. Tallar, ekar, björkar, gångar, sluttningar, kullar, stenmurar, lugn och harmoni. I dag dessutom med tända ljus, som små försiktiga hälsningar från någon annanstans. Dörrarna var öppna till Hahrs kapell, som i början var navet på Hovdestalund, en vitkalkad spetsgavlad byggnad som liknar en medeltida landsbygdskyrka. Inne i kapellet är väggarna osmyckade, men den öppna rymden mot trästolarna är betagande vacker. Kalkmålningarna i koret är gjorda av Filip Månsson, som var kompis med Hahr på Tekniska skolan.
Erik Hahrs gravkapell från 1924, en gång mittpunkt på Hovdestalund.
Kapellets inre, med öppna takstolar och kalkmålningar av Filip Månsson.
Kapellet ligger i rak linje från gamla huvudporten på Skultunavägen. Följer man samma raka linje genom kapellet och ut på andra sidan så hittar man Hovdestalunds ståtligaste grav: Sigfrid Edströms, med mausoleet under. Graven är pampigare än alla andras. Aseachefen är omgiven av två biskopar (Cullberg och Billing) och en domprost (Enochsson). Deras graver är betydligt mer hovsamma. Men en sak slog oss i kväll. Halvcirkeln med de berömdas gravar väster om kapellet var mörk. Inte ett ljus var tänt. Ingen hade kommit för att minnas dem.
Men runtomkring fladdrade tiotusentals ljus. För de vanliga västeråsarna.
Dagens gamla bild från Västerås visar ett av stans få riktigt stora stenhus, Officershuset. Bilden är tagen på tjugotalet och finns i min nya fotografiska guldgruva: den Sjöbergska samlingen i Stadshuset.
Officershuset med Automatrestaurangen. Foto: Sjöbergs bokhandels samling, Västerås stadsarkiv.
