Vi satt där på bortre långsidan, där man en gång stod med Rocklundaskogen bakom sig, vi satt där och kunde inte se månen utanför, vi satt där och tittade på en is med tjugotvå spelare och en röd boll, vi satt där och insåg att det här kunde vara sista matchen för säsongen för VSK i ABB Arena, och kanske sista hemmamatchen för Micke Carlsson. Legendaren. Vi satt där och njöt av en andra halvlek där VSK gjorde det mesta rätt och borde ha avgjort efter att ha hämtat upp ett tvåmålsunderläge, vi satt där och förbannade målmissarna i första och Barklunds klockrena träträff när det stod 3-3, vi satt där och sa till varandra att varför kan inte VSK spela lika bra i två halvlekar, vi satt där och hoppades på ett fjärde mål och på ett välförtjänt avgörande.
I stället vann Saik på ett snöpligt vinkelskott tre minuter in i sudden. Då satt vi inte där längre. Då gick vi hem. För mig var det nog sista hemmamatchen under alla förhållanden. Om VSK vinner en av de två matcherna i Sandviken blir det en fjärde match hemma här på måndag. Men då är jag på väg till Kina och där spelar dom inte bandy.
Vi satt där och hoppades. Undrar när vi sitter där igen.
Kan inte låta bli att skicka med en gammal bandybild av David Eriksson som jag hittade häromdan. Arosvallen. En lirare är fri med målvakten, måldomaren bevakar händelsen koncentrerat. Borta på träläktarens västra kortsida luktar det kaffe från serveringen. Det är fullt med folk. Säkert dubbelt upp jämfört med dagens publik i ABB Arena. Men jag har ingen aning om vilka som spelar. Det är inte VSK i alla fall. Kanske är det en landskamp?
Måldomaren avvaktar. Foto: David Eriksson.
Bland Davids negativ hittade jag den här bilden också. En transport från Asea på väg ut ur Västerås, ser det ut som. Eller på väg in? Kan det vara Köpingsvägen? Undrar vad som döljer sig under skynket. Förflutenhetens gåtor.
Asea mot okända mål. Foto: David Eriksson.
