Skrev om en trädgårdsdirektör i stan. Hans hus vid Mälaren blev pensionat och replokal för dansband. Undrar ni var? Läs mer i VLT:s Frågor om förr på måndag.
Efter skrivövningen cyklade jag ner på stan. Passerade ångkraftverket. Det som skulle bli Kokpunkten, med nästan lika många besökare som Skansen och med kommunala skattemiljoner i hyra. Är det nån som längre tror på visionen? Så här ser det ut i dag. Åren går…
Långt från kokpunkten, oktober 2010.
Sune Frisör håller till på Källgatan. Salongen heter Figaro. Han har fullt med gamla prylar i skylten och på hyllorna. Nu har han min bok också, bland alla sina burkar och en kaffekvarn som Peugeot tillverkade innan man kom på det där med bilar. Eller var det Renault? Sune visade mig en rakhyvel som inte var vilken rakhyvel som helst. ”Världens första”, sa han, med viss stolthet.
Star Safety Razor, USA, 1880.
Jag tror på Sune vad han än säger. Han gillar ju min bok Minnen av en stad.
Färgburk.
Sune samlar på gamla Västeråsbilder också. En hedervärd hobby. Titta på den här.
Smedjegatan, sedd från torget västerut, en gång när morfar var ung.
På torsdag är det bandypremiär. Synd att det inte utomhus, nu när det varken regnar eller snöar under månens bleka leende.
Det var en vacker rakhyvel. Den gjordes på den tiden då man la sig vinn om att saker skulle vara både praktiska och vackra. Minns att på den Ernst Blom-bild från Stora torget du visade i mitten av oktober kan man, under gatlyktan i gathörnet, se en skylt för en raksalong. Sådana finns väl inte längre? För att travestera lite på Evert Taubes Tatuerarvalsen kan man väl nu säga: ”Det gör man numera, som fröken vet, med elektricitet.