Lyckades till min egen förvåning backa en släpkärra tämligen rakt på målet på Återbruket i dag. Jag har kanske blivit karl till slut. Trädgården har glesats ut, gräset klippts och korret till boken har gåtts igenom en sista gång. I morgon trycker Edita på startknappen.
Undrar vad som händer i det politiska spelet i morgon? Låt inte stillheten bedra. Det händer säkert grejer under ytan, frågan är bara vad. The Event var förresten hyfsat spännande. Hur många avsnitt blir det? Frågan är snarare: Hur många säsonger? Serien skrivs löpande, antar jag, och sänds mer eller mindre samtidigt i USA och Europa. Blir tittarsiffrorna dåliga fixar nån till ett slut, annars stoppar man in nya mysterier. Och säsonger.
Hittade nya barstolar med utsikt över Stora torget i går. På ett nytt fik en trappa upp i det ombyggda Domusvaruhusrt, som nu heter Igor och kallas galleria.
Barhäng vid torget.
Igor hette Arosian förut, och innan dess Domus. Det varuhuset byggdes 1967 och ersatte då det första Konsumvaruhuset, som byggdes på samma plats 30 år tidigare. Många minns det. Dåtidens barhäng var ett kondis på andra våningen.
När Konsum var nytt.
Konditoriet i gamla Konsumvaruhuset kommenterade jag 28 oktober 2009. Där träffade man trevliga flickor, beställde in ett glas mjölk och fem sockerskorpor och vissa dagar i veckan kunde man lyssna till en Zigenarorkester.
Har just återkommit från biblioteket dät jag läst dagens artikel ”Frågor om förr” om Hökens Näste. Som du skrev ansågs det av en del vara ett syndens näste, och vi läroverksungdomar fick inte gå dit! På sommaren var det fritt fram att gå till Folkets Park, men på vintern var dansmöjligheterna få. Då fick vi hålla till godo med skutten på den egna skolan. Där fick nämligen elevföreningarna an-
ordna ett skutt per termin, och inkomsterna av dessa fick finansiera vår verksamhet. Jag säger vår, då jag ett par år var ordförande i läroverkets idrottsföreningen. I artikeln nämner du också några orkestrar, som spelade på Höken.
No Brothers och Nisse Sally känner jag väl till. Den förstnämnda bestod av ynglar, varav flera var elever i läroverket. En av dem hette Bo Edling och spelade saxofon.
Nisse Sally var en skicklig dragspelare, Han hette egentligen Nils Sahlqvist. Hans far var för övrigt skolvaktmästare på Djäknebergsskolan. Han hade någon gång råkat ut för en olycka och förlorat en arm och hade i stället en protes. Den var av enklaste slag. En underarm av trä och i stället för hand en metallkrok. Min klass kunde stöta ihop med honom ett par gånger i veckan. Vi gick nämligen i Skepparbacksskolan men hade inomhusgymnastik och träslöjd i Djäknebergsskolan. I bland kunde det hända att, om man inte uppfört sig ordent- ligt, vaktmästare Sahlqvist grabbade tag i en med just kroken!
När No Brothers spelade i Idrottshallen var det bra fart där. För att skydda hallens golv hade masonitskivor? lagts ut. Men de gick bra att dansa på till den sköna 40-talsmusiken.