Är kvar på ön i dag också. Har inte sett VLT, men om allt gått som det ska är min Frågor om förr om fängelset publicerad. Allt ryms inte i sån artikel. Jag hade gärna berättat mer personligt om när jag själv jobbade på Västeråskåken, som tjyvarna sa. Vi kallade dom tjyvar, dom kallade sig själva tjyvar, vi var plitar. Formellt kallades vi vårdare. På den tiden, åren strax före och efter 1970, var vi civilt klädda. Det skulle ge ett familjärt intryck. Vapen bar vi förstås inte. Inte ens batonger. Allt var snällt. Så var det bara snälla tjyvar som kom till Västeråskåken. Eller såna som en gång varit dumma men som nu bara hade nån månad kvar och som hade all anldning att vara snälla.
På nätterna var vi tre plitar på kåken, en i vakten och två inne på de två ”bottnarna”. Ibland smällde en flagga av metall ut från väggen vid en cell, ungefär som en körriktningspil på en gammal Volvo PV. Tjyven ville nåt. Vi skulle alltid vara två plitar som öppnade. Oftast handlade det om toabesök, även om de hade pottor på rummen.
En dag visade vi Easy Rider på kåken. Duken riggades på en av bottnarna. En tjyv skötte projektorn. Dom hade själva fått välja film. Anstaltsledningen måste godkänna, förstås. Tror inte dom insåg att det var en film där Peter Fonda och Jack Nicholson rökte på med jämna mellanrum. Tjyvarna jublade.
Jag har berättat om rymningen som jag avstyrde med hjälp en av tjyv. Den historien ska jag inte trötta er med igen, Den blir i och för sig bara bättre och bättre och hamnar väl i mina memoarer, Jag skulle kunna berätta om mina plitkompisar också, men avstår av någon slags diskretion. Annars vore Kongo-Jim värd ett kapitel. Han skrämde mer slag på yngre plitar än på tjyvarna, men jag utgår från att han var snäll innerst inne.
Jag var med på transporter ibland. Eller på bevakade permissioner när tjyven skulle besöka nån myndighet eller så. Då hade jag handbojor med mig. Tror aldrig att jag fattade hur dom skulle användas, men det kändes litet tufft. Som sheriffen i Vilda västern. Jag var blåögd och blev säkert lurad många gånger. Men jag tror också att de civila kläderna, blåögdheten och vänlighten spelade en roll. Det var inte oss tjyvarna var förbannade på, det var samhället. Det hände nog att de drabbades av självinsikt och anklagade sig själva också. Men sånt talade man inte om.
Min fabrbro var arbetsledare i mekaniska verkstaden. Han hade träskor och vann respekt på sitt naturliga sätt att vara. Ibland fick jag nån lustigt svarvad järnpryl som han tillverkat, kanske med hjälp av nån tjyv. Han brukade påminna mig om att hans verkstad låg på den plats där bödeln Dalman halshögg mångmördaren Nordlund i december 1900. Ljudet av hugget beskrevs i VLT som ”dovt”.
Tjyvarna hade bästa utsikten i stan, i alla fall dom som fått celler med fönster ut mot Mälaren. När raggarbilarna körde nedanför satt fångarna med benen ut mellan gallren och vinkade. Jag avslutar med en bild på en mekanisk verkstad som låg en bit bort, i kvarteret Sigurd. Gamla bilder skadar aldrig.