anderslif.se

Vi var på teater i lördags. Mycket folk, fullt nere i salongen, roligt, vi hamnade på balkongen – eller heter det ”raden” på teaterspråk? Föreställningen är sista uppsättningen för den ensemble som snart ska splittras och spridas ut över den svenska teatervärlden. Politikerna tror ju att en nystart mår bra av inhyrda skådespelare för varje uppsättning. Jag tror det inte. I och för sig kanske publiken mår bra av rotation, nya ansikten som talangen Jens Lindvall skulle inte dyka upp annars. Men jag är övertygad om att en stomme behövs. Fasta anställningar, men med fria möjligheter att spela på andra scener. Det som saknas är pengar, pengar och åter pengar. Liksom en stabil ledning. Och pengar finns, titta bara på den framtida mångmiljonrullningen till Kokpunkten (förlåt kopplingen).

I väntan på att pjäsen skulle börja beundrade jag än en gång Filip Månssons dekorationer i taket, som Helmer Barklund målade efter mästarens anvisningar 1915.

Om man siktar mot stjärnorna träffar man taket på teatern.

Nå, Föreställningen då? Metateater i dubbla lager. Publiken är medagerande, vi får uppleva prat och arbete på scenen, följt av en generalrepetition. Kulturens villkor, teaterns vara eller inte vara diskuteras med inte alltför subtila grepp, det är roligt, intelligent, ironiskt (till och med självironiskt) till en början, men när pjäsen går över till pjäsen i pjäsen blir det svårare att hänga med i Molière-turerna, där olika pjäser bakats samman av Tomas Tjerneld och där referenser finns till Alice i Underlandet, Strindberg (tror jag) och Brecht (tror jag också). Blinkningar är många åt de teaterkunniga. Men jag undrar hur många sådana som fanns i den publik som anses så viktig. Jag fattade långt ifrån allt. Nu finns det förstås dom som replikerar att skulle jag fatta allt så vore det en tämligen platt pjäs. Må så vara, men jag blir ändå småsur när jag inte begriper vitsen och när jag till exempel inte skrattar åt den våldsamt uppskruvade läkarbuskisen. Är det mig det är fel på? På slutet tar bitterheten över, när slemma politiker och byråkrater stänger teatern och låter ridån gå ner. Bitterhet är aldrig en bra krydda i en anrättning, även om jag kan förstå hur de tänker, medlemmarna i detta teatersällskap som snart är historia.

Jag kan också förstå hur Tjernelds metaregissör känner sig när han får en uppmuntrande klapp på axeln av Secretaire Sanitaire, det skulle inte förvåna mig om han fått en liknande klapp av en ansvarig politiker ute i det så kallade verkliga livet.

Trist att man överhuvud ska behöva göra en sån här pjäs. Teatern vore värd ett bättre öde, vi i publiken likaså.

Det var en gång ett teatersällskap. Föreställningen slutar.

Så är det dags att säga hej.

På tisdag åker jag till Peking och jag tror inte jag hinner blogga innan dess. Kanske hittar jag något nätverk därborta, men det vet man aldrig. Jag har krattat inför avresan, trots ryggens protester, ätit farsdagsmiddag med två underhållande barnbarn som snart är så stora att dom fattar hur jag gör när jag ”trollar”.

Låt mig avsluta som jag brukar, med några gamla bilder och ett par frågor. Först en bild på en kaffeburk från Sunes samling på frisersalongen Figaro. Är det nån som vet nåt om Kaffeimporten Kronan i Västerås?

Var, när, hur?

Så en annan bildfråga. Den här bilden finns i den Sjöbergska bokhandelns samling. En gata i Västerås på trettiotalet. Jag tror mig veta vilken, men är inte säker. Är det nån som tror samma sak?

Två filosoferande västeråsare, en anslagstavla, en väg med allé. Foto: Den Sjöbergska samlingen, stadsarkivet.

Jag nämnde Sune på Figaro. Här är ett vykort som jag fick låna av honom en gång. Ni känner igen det som i dag är moské, på Köpingsvägen ovan Oxbacken. När bilden togs var det Elimkapellet som höll till där, pingströrelsen alltså. Jag gick förbi där var och varannan dag på femtiotalet eftersom jag bodde på Repslagargatan.

Elimkapellet, Köpingsvägen. Vykort.