Torsdag 30 oktober
Någon har föreslagit en skatt på varje ord på Internet för att få stopp på tjattret. Ligger något i det.
Jag lägger av, i alla fall för i dag.
Mår inte bra heller, efter att ha cyklat i mörker, blåst och ösregn. Drömmer mig bort till en annan tid, en annan plats.
Norra Gotland.
Jag cyklade förresten på Källgatan. Det regnade där också.
Ibland ser man inte hur fina hus är förrän de hamnar på ett gulnat vykort från början av förra seklet.
Onsdagen 29 oktober
Kallt. Vintern andas på oss. Tvingade mig till en cykeltur på eftermiddagen, ner till Mälaren. Klockan var inte fyra, men solen höll på att krypa bakom träden på Fullerölandet. Bara en strimma av hopp fanns kvar. Det blev ännu kallar. Jag cyklade hem.
Bara natten återstår.
Jag har fått flera initierade berättelser om Jansson & Sjögrens bageri och karamellfabrik. Tack Axel Sundström, tack Agneta Sköld, tack Curt J. Jag återkommer när jag fått fram användbara bilder.
Till dess får ni hålla till godo med en härlig bild från 1945, som visar den gamla bebyggelsen mellan Bondebacken och Oxbacken, just innan de röda träkåkarna skulle rivas för att ge plats åt de bostadsrättshus som fortfarande står där. Ett par hundra år av minnen.
Bondebackens övre del, 1945. Foto: Byggmästarföreningens arkiv.
Tisdagen 28 oktober
140 personer kom till Växhuset för att lyssna när jag pratade på om Peking. Kul. Man kan nästan tro att jag vet nåt om den där stan.
Fortsatte till Tillberga, där mörkret sänkte sig över Kvistbergavägen.
Skrev om en båt på kvällen, en båt som gick i kvav vid Almagrundet för nästan 80 år sedan. Och som hade anknytning till Aseas fabrik i Sovjet.
Väntade på maskiner från Västerås.
Lyssnade till en debatt om sportjournalistisk på teve, med Janne Josefsson. Visste inte att Lagerbäck var såå sur på murvlarna. Ibland med viss rätt. Sportjournalistiken är tyvärr alltför ofta banalt flåshurtig. Alla som gillar sport är faktiskt inte insnöade sportfånar.
Apropå insnöad: Jag fortsätter samla på mig spretande men spännande uppgifter om det gamla Västerås. Just nu vill jag veta mer om Jansson & Sjöbergs bageri och karamellfabrik. Såg en vacker burk hos de prylsamlande frisörerna Sune och Alice på Källgatan.
Låg karamellfabriken på Smedjegatan? Kallades den Vasafabriken?
Måndag 27 oktober
Nu har jag släppt taget. Boken om Mikael Genberg har gått iväg till tryckeriet. Från och med nu lever den sitt eget liv. Micke har fyllt på med fler bilder, det vimlar av illustrationer i boken. Jag har faktiskt skrivit en konstnärsbiografi. Det finns inte så många konstnärer i Västerås, så litet unik är den nog. Så här blev omslaget till slut, signerat formgivaren Lillebil Hansson med hjälp av Peter Krügers foto. Mejla om ni är intresserade.
Utgivning mitten av november, 240 sidor.
I morgon, tisdag, ska jag prata om Peking för Aktiva Seniorer i Växhuset klockan 9.30. Ska bli spännande.
Bilden från Smedjegatan i VLT i dag har väckt minnen. Christina Springfeldt bekräftar att Widmarks raksalong på Smedjegatan vid torget ägdes av pappan till Kalle och Helmer Widmark, som sedan drev en gemensam frisersalong ovanför Oxbacken långt in på sextiotalet, kanske till och med sjuttiotalet. Pianisten Anders Widmark är sonson till Helmer. Christina är dotter till Erik, som var bror till Kalle och Helmer, men som inte var frisör utan jobbade på Televerket.
Hans G Eriksson berättar att han hört att det var en konditori i hörnet där polisen står, och där Konsum byggde sitt första varuhus i mitten av 1930-talet. På kondiset ska det ha funnits en konstnär som ritade av barn.
Smedjegatan och hörnet av Stora torget igen. Foto: Ernst Blom.
En senare bild, från andra hållet, från Vasagatan, med Saluhallen till vänster. Fotograf okänd.
Söndag 26 oktober
Lunchpromenad på stan i går. Fastnade än en gång för det fula tornet på Stora torget, en av symbolerna för Västerås, Stadshotellets knubbiga topp från 1907. Högst däruppe finns pyttesmå fönster. Vad ryms därinnanför? Ett tänkbart diktarkrypin, månne?
Knubbig Arossymbol.
Stannade till på gångbanan framför Sigma, nära Köpmangatan. Där finns -ett citat av Tomas Tranströmer inlagt i gatstenen. Varför har jag inte sett det förut? Sådant lyfter vardagen. Sanningen finns på marken men ingen vågar ta den. Sanningen ligger på gatan. Ingen gör den till sin.
Tranströmer mitt i city.
Mitt i city låg också gårdagens mystiska gathörn. Axel Sundström, som vet mer om gamla Västerås än de flesta har svaret:”Jag tror det är hörnet Hanverkargatan och Sturegatan, där Ryns skor ligger i dag. Inne på den rätt stora kullerbelagda gården fanns ett företag som beredde skinn. Kalv-, får- och getskinn. Man garvade skinnen i olika bad och lade därefter ut dem på gården där de fick torka. Lite spännande och lite lärdom för oss pojkar.”
Så nu fick vi litet historia på köpet, också.
Delförstoring av gårdagsbilden. Hörnet Hantverkargatan – Sturegatan. Omkring 1940. Foto: Byggmästarföreningens arkiv.
Låt oss ta en raskt kliv mot väster på detta 1940-tal, då hittar vi Oxbacken som den norra sidan såg ut innan husen revs.
Oxbacken i början av 1940-talet. Foto: Byggmästarföreningens arkiv.
Lördag 25 oktober
I går stod jag på Pilbos veranda på Kristinagatan ch tittade upp mot det märkliga schweiziska kråkslott som juvelerare Axel Sundberg ritade 1902. Erik Hahr ritade Pilbo, nedanför, åt VLT-redaktören Anders Pers tio år senare.
Utsikt mot juvelerarens hus.
Hahr ritade Pilbo i klassisk gammal stil, med mörkt trä i innerväggar och trappor, djupa fönsternischer, inbyggda bokhyllor och dalmålningar i tak och på dörrsidor, allt enligt dalkarlen Pers önskemål. Huset var i släkten Pers ägo till 1969, när Byggmästarföreningen köpte.
Pilbo, Persarnas gamla borg, en Hahr-klassiker.
Det var där på verandan som Anders Pers satt och funderade ut det där med Vasaloppet. I en artikel i VLT den 10 februari 1922 skrev han, apropå 400-årsminnet av Gustav Vasas flykt undan danskarna från Mora till Sälen, att det var dags att ordna ett ”nationellt skidlopp” på den sträckan. Han såg framför sig ett riktigt mandomsprov, men det skulle ordnas obligatorisk rast under loppet. Med inkvartering! ”Planen är framkastad. Vi våga påstå att den är ståtlig”, avslutade Anders Pers.
IFK Mora tog upp tråden och det första Vasaloppet ordnades i mars samma år. Utan inkvartering, dock. Förste segraren hette Ernst Alm. Jag vill minnas att en som hette Anders Lif kom tvåa året efter.
I Pilbos trädgård ligger förresten en av de mytiska Trefaldighetskällorna i Västerås. Vattnet ska rinna mot norr och källorna var både offerplatser och festställen.
Trefaldighetskällan, med Stora Tallbacka i bakgrunden.
Jag tog en titt i Byggmästarföreningens bildarkiv och hittade bland annat den här bilden från centrala Västerås omkring 1940. Någon som vet vad det är för gator. Jag vet, för det stod på kortets baksida, annars skulle jag inte ha haft en aning.
Ett gathörn i centrum, omkring 1940.
Torsdag 23 oktober
Jag har klagat på Länsmuseet och bristen på utställningar. Kritiken kvarstår, men i dag blev jag ändå glatt överraskad när jag och Elliott gick till Slottet för att titta på fynden från Tunagravarna. Först träffade vi landshövdingen och Elliott höll vakt på trappan.
Elliott och hövding Svegfors.
Inne på Slottet upptäckte jag att tänderna var tillbaka i gravbåten! Den icke brända tandraden som fascinerade mina barn när de var små och som fick Elliott att titta litet extra. Han gillade döskallen också.
Sedan tog vi hissen två trappor upp och upptäckte den fina utställningen Rörelse av vikt. Gjord för barn. Med trampcyklar, studsgrejer, klätterborgar, tält och allehanda lustiga prylar.
Kul i Vasaborgen.
Elliott stortrivdes. Jag får applådera, även om lekstugan egentligen inte har så mycket med länets museala arv att göra. Efteråt ställde sig Elliott mitt på slottsgården och applåderade han också. Det ekar så bra just där.
Applåder för Slottet.
Dagens gamla goding är en ett fint vykort från Hamngatan i tidernas begynnelse. Snön ligger vit på taken, en ensam man är vaken.
Vykortet är kulturhistoria, i sin helhet, med texten som ringlar runt bilden.
Vykortet är poststämplat 1916. Det ingår i Sune Anderssons samling.
Onsdag 22 oktober
En suddig bild från gamla hamnen i Västerås. Året är 1923. Västeråsare har samlats på kajen för att titta på en rostig ångare som ser skrotfärdig ut. Några har till och med betalat för att få gå ombord. Vad är nu detta?
En skrotfärdig ångare med en tragisk historia. Fotot finns i Västerås konstmuseums bildsamling på Stadsarkivet.
Fartyget hette S/S Per Brahe och sjönk på Vättern i november 1918, på väg mellan Jönköping och Hästholmen. Lasten med symaskiner och mattunnor hade stuvats fel och gjort båten instabil. Ångaren förliste och 24 människor omkom, bland dem konstnären John Bauer, han som ritade sagoböckernas tomtar och troll. Fartyget bärgades fyra år senare och det rostiga skrovet gick för egen maskin på en makaber turné för att dra in pengar. Hon rustades sedan upp och gick i trafik, bland annat i den Åländska skärgården, innan hon höggs upp 1959, enligt Wikipedia.
Tisdag 21 oktober
Ibland blir man bara sådär riktigt glad. I dag blev jag det. Jag hälsade på hos Alice och Sune Andersson i deras frisersalong Figaro på Källgatan. Fullt med gamla prylar och foton i skyltfönstret. Gamla bilder från Västerås i hyllorna. Vi skulle titta på tvålskumsapparaten. Men det hände så mycket annat. Ulla Löwenthal kom ner från en av våningarna ovanför, till exempel.
– Jag brukar titta in, sa hon. Om jag inte gör det ringer dom och kollar var jag är.
Ulla tittade ut mot höstrusket utanför fönstret.
– Och ibland när jag känner mig nere går jag hit bara för att få en kram.
Ulla kramar Alice när livet blivit trist.
Ungefär då kom ett yngre par kom in med två hundar. De lämnade hundarna och gick.
– Är ni släkt, frågade jag litet dumt.
– Nej, nej, dom lämnar bara hundarna här ett tag när dom ska gå och handla. Hundarna har det bättre här än om de står bundna vid en stolpe.
Så sant.
Så där fortsatte livet i frisersalongen, som en film. Jag hade glömt att livet kunde vara levande det också.
– Har du sett ett rakbäcken, frågade Sune.
– Rakbäcken?
– Ja, en sån här, sa han och lät Alice hålla ett mässingsfat under hakan på honom.
Först en tvålskumsapparat, sen ett rakbäcken. Sune och Alice hade fler prylar, men det tar vi en annan gång.
Rakbäcken, ännu ett nytt ord.
Sune plockade fram en stor fin bild från, ja, från när? Ska vi säga 1910-talet. Stora torget till vänster, Smedjegatan rakt fram. Farbror polisen vakar, hästskiten pryder kullerstenen. Några pojkar med skolmössor har samlats utanför Johanssons klädeshandel, där Sigma ligger i dag. Bakom dem syns skylten till Widmarks raksalong. Var det kanske pappan till kanotisterna Widmark som senare öppnade frisersalong ovanför Oxbacken?
Stora torget och Smedjegatan. Okänd fotograf.
När jag trampade sjöstråket hemåt såg jag att cykelvägen förbi ångkraftverket var stängd. Rivningsarbete pågick. Något håller på att hända. Ska det bli ett äventyrsbad i alla fall? Nu hade de röda förråden försvunnit, de som i alla år stått som mystiska bevakare av vattenintaget vid kraftverksviken. Jag undrade alltid vad som fanns inne i dem.
Something is happening and you don’t know what it is, do you Mr Jones?
Måndag 20 oktober
Småregnet gnäller, löven skrynklar trötta, cykeln har tappat två av växlarna, det är alltid rött i korsningarna. Kort sagt, det är höst. Eländig höst. I Centrallasarettets foajé har ett par hemlösa satt sig i stugvärmen, en vakt håller koll på dem.
Alla äpplen har fallit från trädet, de multnar sakta. Jag slår på datorn och läser mejl. Blir genast gladare. Adrien skriver från Grand Canyon och beställer nya boken om Genberg.
Mikael Genbergs bord med inbakade serietidningar på femte våningen i Stadshuset.
Jag googlar och hittar en av mina bandybilder på en kanadensisk hockeysajt och min artikel om nattvardskärlen från Poltava översatt till ryska. Globalisering...
Sune Andersson, som har frisörsalongen Figaro på Källgatan, ringer om bilden från Keijsers fabrik i VLT i dag. Han fastnade för vattenkokarna.
– Jag har en sån, vet du vad det är?
– Vattenkokare ser det ut som...
– Ja, på sätt och vis. Man värmde vatten och skivade ner tvål i det, sen vevade man på sidan och ut kom ett mjukt och fint rakskum. Det är en tvålskumsapparat!
Tvålskumsapparat. Jag är lika gammal som efterkrigstiden men har aldrig hört det ordet förut. I morgon ska jag cykla till Faigaro och kolla på tvålskumsapparaten.
En tvålskumsapparat tillverkas på Keijsers mekaniska i Västerås på trettiotalet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Keijsers gjorde annat på trettiotalet också. Vad är det här?
Skum apparat. Foto: Blom, Länsmuseet.
Åke Lundevall frågade i lördags om det låg en Sigfrid Holm specerier på Köpmangatan också. Leif Holm svarar att det har han inget minne av. ”Däremot fanns Lundbergs Eftr. som var en finare speceriaffär”, skriver Leif i ett mejl. Det stämmer, och den låg med ingång från en portal in mot en gård där Sigma ligger i dag, precis där Åke Lundevall trodde att Holms låg. Tittar man noga på den här bilden så står det Lundbergs delikatesser på skylten ovanför den glänsande lilla Folkvagnen.
Köpmangatan före Sigma.
Lördag 18 oktober
Tiden går, hur ska jag hinna allt? Boken om Genberg går till trycket nästa vecka. Omslaget är inte klart än, men så här såg en tidig skiss ut. Det blir något i den stilen. Fotografen heter Peter Krüger och är en av VLT:s utmärkta bildmakare.
Vill ni förhandsbeställa? Till ett bra pris? Mejla mig.
Åke Lundevall ringde om Sigfrid Holms-artikeln. Låg det inte en Sigfrid Holms speceributik på Köpmangatan också, frågar han. I ett hus där Sigma ligger i dag. Jag har inget minne av det, men någon annan kanske vet?
Sigfrid Holms specerier fanns i det låga huset mitt i bilden, på Stora gatan. Hygrells järnhandel till höger. Foto: Länsmuseets arkiv.
Torsdag 16 oktober
Lyfte runt negativpärmar i kväll. Hittade några bilder från Västerås city 1971. Tiden går. På en av bilderna går en man med cykel förbi Blåsbogården. På väggen står det Älska med molnen. Kan det vara Erik Idar som går där? Konstnären som målade Västerås i stram pastell? I så fall dog han året efter.
Konstnär?
Nere på Vasagatan fotograferade några bibeltrogna som sjöng. Pojken är väl omkring 45 år nu. Tror han fortfarande?
Evangelister på Vasagatan. Låg Sjöbergs bokhandel bredvid Tempo?
Sedan måste jag ha gått till Arosvallen. Jag gjorde det ganska ofta. Gamla gröna huvudläktaren var kvar. Är det derby? VSK mot IFK? Jag tycker mig skymta Harald Björk i mängden. Han gjorde mål på alla chanser han fick.
Derby 1971?
Svar på gårdagens bildfråga. Frändbergs verkstad låg på Lantvärnsgatan, i höjd med infarten till Repslagargatan. Jag ska inte fråga mer, inte just nu, och absolut inte var jag hittade den här profilen.
Ingående granskning.
Onsdag 15 oktober
Var i Enköping och pratade om journalistik för gymnasieelever. Givande. Besökte Janssons antikvariat på hemvägen. Köpte den klassiska Fjällturer i norra Lappland för en tia. Fantastiskt. Den boken som jag letade land och rike efter på sjuttiotalet, inför mina vandringar i Sarek. Jag skaffade den faktiskt då också, på ett sätt som jag aldrig berättat om, och som jag skäms för att berätta nu också. Den boken är mitt onda samvete. Nu har jag köpt den på riktigt. Vad jag ska göra med det onda samvetet vet jag inte. Jag kan inte gärna lämna tillbaka den efter 35 år...
Det onda samvetet.
Jag har fått två svar på bildfrågan från i går.
Göran Ulfstedt skriver: ”Jag är ganska säker på att adressen är Degelgatan. I dag är det nerfarten till E18 från Malmabergsgatan,vid Korsängsskolan. Man ser en barack skymta i bakgrunden, det var boende för folk som jobbade på Metallverken, mest ungkarlar eller elever från Metallverkens industriskola? Jag började på posten 1965 och det var ett av dom första distrikten jag gick.”
Eva-Britt Eriksson i Nyköping (jag visste inte att jag har besökare så långt bortifrån) skriver: ”Jag tror att bilden är där nedfarten går ner till E18 mitt emot Korsängsskolan.”
Så är det. Husen på Sandgärdet revs i samma veva. Här är en annan bild från samma område, tagen en liten bit längre västerut. Röken kommer säkert från gamla soptippen bortom Finnslätten.
Sandgärdet stöps om för E18. Foto: Gert Walette.
Karta från 1957.
Kul med svar. Jag kör en fråga till. Hur många minns den här verkstaden?
Var låg Frändbergs? Vad jag förstår var det inte bara snickeri utan också karossfabrik. Ambulanserna är säkert byggda där.
Tisdag 14 oktober
Hösten är bedövande. Man borde promenera, i stället sitter jag inne. Det är den tid på året när till och med en balkong i Tillberga kan vara exotiskt vacker.
Kvistbergavägen 11.
Eivor Lindblom är död. Hon föddes när första världskriget bröt ut, hon bodde på Föreningsgatan och hon berättade för mig om sina morbröder, de i dag okända revybröderna Karlsson. För henne var tjugotalet fortfarande närvarande. Hon var den enda som kom ihåg melodierna till de gamla revykupletterna.
Revybröderna Karlsson med kollegor, Barnens dag i Västerås tidigt 1900-tal. Bild ur Eivor Lindbloms samling.
Färre dör i trafiken och brottsligheten sjunker i Västerås. Mest minskar rån, stöld och häleri. Samtidigt går börsen upp. Nu väntar jag bara på att isarna vid polerna ska sluta smälta.
Hittade en bild på ett vägbygge i Västerås för snart femtio år sedan. Är det någon som vet var bilden är tagen?
Var? Foto: Gert Walette.
I många år satt jag vid ett skrivbord i VLT:s glashus, på andra våningen, med utsikt mot hörnet Slottsgatan – Kungsgatan. Nu sitter min son där. Och häromdagen satt min sonson på samma stol. Är det sånt som kallas tradition? Klämde en liten, liten tår.
Elliott tar snart över.
Måndag 13 oktober
Börsen vänder upp, snart är det vår och ny bubblor väntar på att blåsas upp.
Martin Hårdstedt bodde i Västerås tio år, när hans pappa var präst i Barkarö. Martin tog studenten på Rudbeck 1989. Sedan dess har han doktorerat och skrivit en uppmärksammad bok om finska kriget 1808-1809. I kväll pratade han i Djäknesalen på Stadshotellet inför ett fyrtiotal historiskt intresserade från Humanistiska förbundet och Föreningen Norden. Frågorna var många efteråt. Varför gav ryssarna finnarna så stor frihet? Hur trötta var finnarna på alla misslyckade svenska krig? Hur kunde det komma sig att de ryska yrkesmilitärerna klarade mat och underhåll så mycket bättre än den svenska armén, rekryterad bland bönder? Sist, men inte minst, punkterade Hårdstedt den lokala skröna som säger att ”förrädaren från Sveaborg”, Cronstedt, flydde till släktingar på Geddeholm och gömde sig i en lada. Så var det förstås inte.
Martin Hårdstedt, tillbaka i Västerås.
I dag kunde ni läsa om Sigfrid Holms speceriaffär i VLT, ännu ett avsnitt i den eviga serien Frågor om förr. En fin bild fick plats. Men det finns fler. Artikeln med alla bilder finns att läsa här.
Lastbilar på gården bakom Sigfrid Holms på Stora gatan.
Lördag 11 oktober
Färgexplosion på Liljevalchs, mycket folk, konst som berör. För 90 år sedan ställde Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström ut på konsthallen på Djurgården. Kritikerna häpnade över den stora färgskrällen, några skällde som hundar. Nu, 90 år senare, ställs den expressionistiska trojkan ut igen, i samma lokaler. Häftigt. Där finns till och med en Grünewald som lånats in från Västerås konstmuseum. Jag såg den på långt håll.
Den gröna badvagnen, Fanö, 1918. Isaac Grünewald, utlånad från Västerås konstmuseum.
Utställning med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström på Liljevalchs.
Carl Milles bågskytt trängs med spårvagnars elkablar i oktoberdimman.
Om det var mycket folk på Liljevalchs var det mångdubbelt fler på Nordiska museet. Köerna ringlade långa hela lördagen. Varför? Jo, därinne kunde man provsmaka och köpa ”det senaste inom kvalitetschoklad”. Museet ordnade Chokladfestival. När ska Konstmuseet i Västerås prova nya grepp? När köar folk ända bort till den heliga tjuren på sin piedestal?
Museikö i Stockholm en lördag i oktober.
Ett ämne drar garanterat folk i Västerås: gamla bilder. Är det inte dags för en Förr och nu på Konstmuseet? Bilder finns det hur mycket som helst av.
Kommer ni ihåg Tegnérgatan, före E 18:s tid?
Var bjuden på tennis i Kungliga tennishallen. Stockholm Open. Åt, drack vitt vin, minglade med andra gratisätare och suckade med dem när de historiskt fallande börssiffrorna av någon anledning visades på en display inne i sponsorsavdelningen. Vad spelade det för roll att Robin vann?
Kungliga tennishallen i börsfallens tid.
Torsdag 9 oktober
Var i Tillberga en stor del av dan. Så småningom ska jag berätta varför. Missade Horace och Nobelpriset, Le Clézio har jag missat helt och hållet. Får väl skämmas. Vandrade runt på Tillberga station i dimman i stället. Försökte se för min inre syn hur det en gång var, med alla resande, med alla tåg som växlade vagnar, med livet på restaurangen där man måste visa upp en biljett för att få köpa två vita och en brun (de billigaste biljetterna, en enkel till Västerås, sålde som oransonerat smör).
Tillberga järnvägsstation i sin glans dagar.
Nu går tågen Tillberga förbi och stationen från 1876 finns inte längre. Den revs, trots kraftigt motstånd i Tillberga, i mars 1992. I dag ser spårområdet bedrövligt ut. Ett par nedklottrade bunkrar med obestämbar funktion står där droskorna parkerade en gång, björkslyn växer över spåren.
Tillberga station i dag.
På hemvägen stannade jag till där den nya järnvägen passerar landsvägen vid Fågelbacken. Där inne i skogskanten, utan någon p-plats, står en runsten och minner om 1000-talet. Stenen hittades liggandes i en åker vid Jädra, strax intill skogskanten, för tjugotvå år sedan. Runorna sägs handla om Grimmud som drog iväg på vikingafärd i Österled, medan två bröder blev kvar hemma och byggde en bro. Var då?
Vad blir kvar efter oss om tusen år?
Runstenen i Fågelbacken.
Onsdag 8 oktober
Vit dimma, en timme senare bryter solen igenom. Livet börjar om. Dricker kaffe på åttonde våningen på Rönnby. Cyklar tillbaka, förbi Hovdestalund. Stannar till i Vasaparken, tittar förvånat på ett konstverk jag aldrig lagt märke till förut. En sovande man, intill Svartån. Ser skönt ut.
Sovande. Bronsskulptur av Mats Åberg.
I morgon är det dags för Nobelpriset igen. I litteratur, alltså. De andra fattar jag ingenting av. Även om jag förundrat lyssnade till hur en japan lyckats visa att kvarkar kan känna av varandra på långt avstånd. Mystiskt.
Jag vet att det inte blir Tomas Tranströmer som får litteraturpriset, men jag hävdar med en dåres envishet att han är värd det.
När rymmaren greps
bar han fickorna fulla
med kantareller.
Ni kommer förstås ihåg Wennbergs hörna. Med bokhandeln, i korsningen Köpmangatan och Stora gatan. Wennbergs flyttade till Sigma och förra året sålde Claes Wennberg rörelsen till Akademibokhandeln.
Wennbergs hörna vid Storbron.
Wennbergs bokhandel finns inte längre, men skylten har överlevt. Den hänger på väggen i en inglasad altan vid Claes Wennbergs hus på Framnäsvägen.
Skylten finns kvar.
Tisdag 7 oktober
Lampan i mitt arbetsrum speglar sig i fönstret bakom datorn. Det är svart ute. Lampan hänger som en fullmåne i mörkret. Om man skulle ordna kräftkalas.
Curt, som basat över VLT:s fastigheter och interna logistik så länge jag kan minnas, stannade framför mig och sa:
– Det finns inga stenhus längs Stora gatan ovanför Oxbacken. Det finns bara stenhus nere på stan, Officershuset och dom där. Ovan Oxbacken bodde inte så fint folk. Husen på Stora gatan 71 och 73 är reverterade trähus. Dom skakar när lastbilarna dundrar fram.
Han har förstås rätt. Jag skrev stenhus i artikeln i VLT i måndags. Det var fel, även om jag alltid trott att min mamma var född i ett stenhus på 73:an.
Ett gammalt vykort, med ”stenhusen” på vänster sida av Köpingsvägen. På hörnet syns Ahlgrens Livs. Längst bort börjar Repslagargatan.
Jag släcker lampan.
Eken övervakar mörkret, det blir inget kräftkalas.
Måndag 6 oktober
Skriver artikel om en kunglig hovleverantör på Stora gatan till nästa veckas VLT. Cyklar över gula och röda löv, letar uppgifter i tidningsarkivet, cyklar hem över gula och röda löv medan livet pågår någon annanstans. Gert Walette knackade på. Han hade med sig en förbjuden bild från Domkyrkan från 1958, 1959 någon gång. Gert hade fått uppdraget att dokumentera renoveringen som gjordes då.
– Men du får inte fotografera nere under kyrkans golv!
Givetvis kröp Gert Walette ner och fotograferade hemskheterna under golvets nötta gravstenar. Där låg liken efter forna tiders högvördiga västeråsare, ibland litet huller om buller, mellan murkna kistor, sandhögar och lossnade stenar.
– Jag använde blixt förstås, sa Gert.
Det var som spöktåget, varje blixt avslöjade något nytt. Här är ett exempel på de bilder som inte fick tas i Västerås domkyrka.
Ur led är tiden.
Gert Walette kunde förstås fotografera annat också. Jag har visat hans bilder förut. Här kommer en till, en suggestiv bild från Fiskartorget för snart femtio år sedan, när Stadshuset höll på att byggas. Gaggeska gården har flyttats men fullmäktigeflygeln har ännu inte byggts.
Fiskartorget i höstdimma. Foto: Gert Walette.
Söndag 5 oktober
Förmiddag. Regn, gula blöta löv virvlar över gräsmattan. Varför har jag inte burit in trädgårdsmöbeln? Jag vägrar inse att sommaren är slut.
Var på teater i går kväll. Premiär på Othello på krisdrabbade Teater Västmanland. Långt ifrån fullsatt, dålig marknadsföring. Teatern får som vanligt lita till att folk talar väl om föreställningen. Jag hoppas det blir så, satsningen är ambitiös och annorlunda. Till och med djärv och fräck. Fast det krävs förstås ett öppet sinne för att ta till sig en version där Shakespeares svartsjukedrama med en rasistisk dimension (Othello är en färgad muslim som gifter sig med en vit kvinna, Desdemona, ur överklassen) förvandlas till ett omvänt spel kring könstänkande. Othello är här en äldre kvinna, Desdemona en yngre man. Alla övertoner kring ras och religion stoppas undan för att ge plats åt det nya perspektivet. Othello spelas av Maria af Malmborg, Desdemona av den betydligt yngre Carl Johan Öström. Han ser ut som Ernst Billgren. Ärkeskurken Jago, som sår svartsjukans frön, är förstås också en kvinna, Bodil Malmberg. Hon bär föreställningen med sitt tvetydiga spel. Jag ska inte fördjupa mig i dekorens mystik, med halvcirkelformade plattformar där skådespelarna får balansera som cirkustigrar, och med trappor och bryggor och bildskärmar som förmodligen är till för att ge extra dimensioner. Scenbytena klaras dock effektivt med en display som talar om var aktörerna antas befinna sig. Resten överlåts åt vår fantasi.
Men, och här kommer slutklämmen, låt inte avskräcka er. Regissören Fredrik Hiller är 38 år och redan en storhet, även som skådespelare (han har en roll i Robert Zemeckis Beowulf). Det han åstadkommit på teatern vid Slottsgatan är spännande och liknar ingenting annat. Även om det inte kommer att betraktas som en milstolpe i raden av Shakespeare-tolkningar.
Maria af Malmborg som Othello och Carl Johan Öström som Desdemona. Foto: Svante Remshagen.
I fredags var det Kulturarvsdag i Badelunda. Det började förstås med en vandring upp till toppen av Anundshög där John Kraft, min kollega på VLT under många år, lyckades med konststycket att berätta intresseväckande om den hög som så många tror sig veta så mycket om, men som egentligen ingen vet något säkert om. Varför har ingen lyckats gräva och skjuta in en smal manick som kan plocka ut något sotigt från högens innersta kärna för att göra en tidsbestämning?
På våg mot det okändas krön.
Just nu fascinerar sommarens upptäckt av en rad stenkistor, som ligger under gräset nästan parallellt med de resta stenarna längs den förmodade Eriksgatan framför högen. Vad har det varit? Fantasin sätts i rörelse. Jag lanserade en egen hemvävd teori för medeltidsforskaren Ulla Bergquist: Det har stått bastanta träpelare i stenkistorna, med fyrbåkar i toppen. Belysning, alltså, för de ting som pågick vid högen även under den långa mörka årstiden. Fyrbåkarna kunde också lysa upp spel och envig som kan ha arrangerats innanför de ovaler och rundlar av stora stenar som inte är gravar utan något annat. Arenor, till exempel. Upplysta arenor.
Ulla Bergquist lyssnade tålmodigt, sen sa hon att hon inte trodde på min teori. Jag förstår henne, men håll med om att tanken svindlar.
Forntida arenor? Upplysta på vintern? Befängd idé?
Torsdag 2 oktober
Hur kan jag komma på den absurda idén att titta på Bodyguard med Whitney Houston och Kevin Costner medan finanskrisen rasar? Bara för sången I will always love you?
I dag nominerades Dagens Samhälle till Årets bästa tidskrift i fackpressklassen. Det är en förträfflig tidning för Sveriges kommuner och landsting. Jag känner chefredaktören, om man säger. Grattis!
Hans Blom protesterar mot den bild Lars Gustafsson ger av Spindeln i sina böcker, först i memoarboken Ett minnespalats, sedan i den nyutkomna Fru Sorgedahls vackra vita armar, som jag skrev om för en vecka sedan. Spindeln var fysiklärare på läroverket i Västerås och herr Gustafsson beskriver honom som ondskan personifierad. Hans Blom tar sin gamle fysiklärare i försvar:
”Visserligen var han, kroppsligt, en modern spegelbild av Nosferatu, men för övrigt var han en av dom bästa lärarna jag hade under min gymnasietid. Lite egen, men monster? Absolut inte!”
Själv vet jag inte, jag var latinare. Men jag litar faktiskt mer på Hans Blom än på Lars Gustafsson i det fallet. Dessutom var Blomman bra på att spela biljard för trettiofem år sedan. Då tog jag den här bilden på ett biljardhak någonstans i den stora staden Uppsala. Förmodligen hade jag en tenta dagen därpå.
Hans Y Blom carambolerar. Hette det så?
Till sist: Äntligen har de som bestämmer i Stadshuset fattat att vi inte kan ha en mörk och fuktig innergård i Stadshuset till ingen nytta. Jag har skrivit det förut på den här sidan, jag skriver det igen. Glasa in Stadshusets gård! Vilken plats för utställningar.
Så här glasar de in i Rom...
... så här gör man på Nationalmuseums gård i Stockholm.
Onsdag 1 oktober
Regn, höst, blöta löv. Disktrasor i luften. Försöker skriva, gör mest annat. Undrar varför vi har pengar i aktiefonder. Hoppas för ovanlighetens skull på att ett förslag av Bush ska gå igenom kongressen, till slut.
Kollar litet i kommunala papper, kan bara inte låta bli. Häpnar över visionen Västerås skidforum som presenterats för politikerna av en privat intressegrupp med bland andra arkitekten Olov Gynt, förra kommunalrådet Lars Luttropp och Martin Landås, aktiv i slalomklubben. Deras vision: en uppbyggd och förhöjd Vedbobacke med tak, just det, med tak. Nordens enda inomhusarena för slalom och skidåkning. Jag ska inte fördjupa mig i materialet, kan bara konstatera att det inte avvisats av Stadshuset, men att det inte heller finns några andra löften än att idén kan utredas vidare. Kostnad? Tja, en nätt investering på 180–200 miljoner. Driften? Anläggningen sägs ”gå runt” om skidforumet besöks av 150 000 om året. Kokpunkten i ena änden av stan, Fryspunkten i den andra. Det lär dröja, men bilderna från Olov Gynts arkitektpenna är värda att kolla på
Västeråsfotografen Georg Janzon förevigade skidåkning i stan när det begav sig i början av fyrtiotalet, eller möjligen på trettiotalet. En pojke pustar ut efter en skoltävling i Västerås. Utan tak.
Skidåkning i Västerås. Foto: Georg Janzon.
Läs mer, om september till exempel, i bloggarkivet
