Tisdag 30 september
Jag berättade om besöket hos Ivar Wallensteen i går. Glömde klockan. Ivar pekade på vägguret i stora rummet och sa:
– Vet du var den där klockan kommer ifrån då?
– Nä.
– Sveaborg. Den togs till Sverige efter fästningens fall, det är tvåhundra år sedan.
En släkting var officer på Sveaborg.
– Det sägs att Cronstedt flydde till Geddeholm där han hade släktingar och gömde sig i en kalklada, sa jag.
Cronstedt var kommendanten som gav upp Sveaborg till ryssarna, början på slutet för det svenska väldet i Finland.
– Tycker du att Cronstedt svek, frågade min gamle historielärare, det var första gången han bad mig om ett omdöme om en historisk händelse.
– I formell mening gjorde han det. Cronstedt skulle försvara fästningen till sista man. Men när Sverige förlorade Finland inleddes en tvåhundraårig fredsperiod, tack vare freden 1809 slapp vi att dras in i de båda världskrigen.
Ivar log. Jag vet inte om han samtyckte. I lådan i hallen, bredvid atlaskotan från Erik XIV, låg hans egen dödsbricka från det Karelska näset 1940, när han deltog som frivillig i Vinterkriget.
Klockan från Sveaborg.
Jag skrev om gamla Blåsbo i VLT:s Frågor om förr. Eva Lindgren undrar om jag hade några fler bilder från Blåsbo, än de två som publicerades. Ja, ett vykort från den nya villabebyggelsen, någon gång tidigt 1900-tal.
Ännu ett vykort från Blåsbo.
Det här vykortet återgavs i VLT i går.
Måndag 29 september
Vildvinet rodnar på husgaveln, luften är hög och klar. Börserna faller.
Var en dag i Tillberga. Ska berätta mer om det senare. På eftermiddagen ringde Ivar Wallensteen, min gamla historielärare. Han är 91 år nu, Ivar. Han ville visa mig något. Jag åkte dit.
I hallen öppnade han en låda, tog fram en halskota. En atlaskota.
– Vet du vems den här var?
– Nä.
- Erik XIV:s.
Jag tittade tvivlande på honom.
– En elev stal den när man öppnade kistan och visade kungen i kyrkan på femtiotalet. Sen gav han den till mig.
– Hur vet du att det var sant?
– Det vet jag förstås inte.
Men det ärspännande att en förmodad halskota från Erik XIV i hallen. Nu var det inte det Ivar ville visa mig, utan sin nya bok om Västerås på femtiotalet, med bilder och korta texter från ett decennium som blivit allt mer avlägset. VLT gjorde en dvd om femtiotalet häromåret.
– Roliga bilder, sa Ivar och bläddrade i sin bok.
Javisst, och den lär säkert sälja i julhandeln. Om sanningen ska fram så är det samma bok som han gav ut 1993, detta är en andra upplaga i ett något annorlunda format. Med samma bilder. Och samma text. Men jag håller med om att bilderna är fina.
Ivar Wallensteen, 91, ger ut sin bok om Västerås på femtiotalet på nytt.
Söndag 28 september
Söndagsnöje: vandra runt med vagn på byggmarknad, välja bland arton sorters krokar och duschprylsupphängningar. Borde gå på hockey.
Läser med förskräckelse en ekonomisk rapport från kommunen. Västerås flypgplats är illa ute igen. Kanske värre än någonsin. Bolaget ser ut att tvingas lämna en kontrollbalansräkning senare under hösten. Det är mycket allvarligt; för ett vanligt bolag är det en varning om att konkursen lurar om hörnet. En kontrollbalansräkning måste göras när halva aktiekapitalet är förbrukat.
Västerås Flygplats AB gick 22,9 miljoner back förra året. I årets budget hoppades man på en relativ förbättring till ett minus på 15 miljoner. Prognosen i augusti pekar dock mot att förlusten blir lika stor som förra året. Och inte lär det bli bättre av att Ryanair drar ner ännu mer.
Trafiken därute på Hässlö begränsas just nu till två dagliga avgångar till London med Ryanair, två avgångar i veckan till Polen med Wizzair och en charteravgång i veckan till Turkiet.
En av få inflygningar över Hässlösundet.
Miljonrullning. Foto: Västerås stad.
Jag har alltid backat stödet till flygplatsen. Kommunikationer är bra för Västerås. Men jag törs inte längre summera hur många hundra miljoner som skattebetalarna direkt eller indirekt fått pytsa in i flygplatsen under årens lopp. Jag vet att vägar också kostar, jag vet att infrastrukturen måste få kosta. Men nu är det snart dags att ta en allvarlig funderare på om vi ska fortsätta att hålla ett kommunalt bolag under armarna bara för att ett irländskt lågprisbolag ska kunna konkurrera med de stora bolagen. Någon i den kommunala hierarkin borde vid det här laget ha mod att lätta på sekretessen och berätta för oss skattebetalare hur mycket vi har betalat till Ryanair (eller hur stora avgifter vi underlåtit att ta in) för att de ska ta den här svängen över Björnöns snaggade hals.
Arbetare schaktar lera när flygplatsen på Hässlö anlades i början av 1930-talet. Foto: David Eriksson.
De första flygplanen på 1930-talet. Hässlö gårds ladugård står ännu kvar på fältet i bakgrunden. Foto: David Eriksson.
Lördag 27 september
Det blåser upp, ekarna skakar bekymrat sina huvuden, skyarna driver. Ett flygplan startar mot vinden på Hässlö, vinglanternorna guppar i mörkret.
Läser andra delen av berättelsen om travkungen på Hässlö gård, i Badelunda hembygdsförenings trevliga lilla tidning Badelundabygden som kommit ut med sitt tjugonde nummer, det andra för i år. Jag är fascinerad av allt lokalhistoriskt arbete som görs ideellt av intresserade personer, som skriver, samlar bilder, fotograferar och tigger pengar av företag för att kunna sprida sina upptäckter och minnen. Ett arbete bredvid den offentliga byråkratin, sällan uppskattad av den offentliga byråkratin, men ack så viktigt.
Bara omslaget till Badelundabygdens septembernummer är värd årsavgiften på någon hundralapp. Två pojkar fiskar kräftor i Närlundabäcken, mellan Närlunda och Tibble, en tidig augustikväll i början av 1920-talet. Ljuset är så där magiskt som bara ett riktigt gammalt negativ eller en välbevarad glasplåt kan åstadkomma.
Badelundabygdens omslagsbild: Axel Ehn och en kompis fiskar kräftor i Närlundabäcken.
Fredag 26 september
Historisk dag på högskolan, den första historiedisputationen någonsin. Pia Lindberg försvarade sin avhandling om kampen om Asea mellan Arboga och Västerås. Stans historiefolk var på plats. Opponenten, professor Martin Åberg från Karlstad, var överlag positiv men hade synpunkter på viktningen mellan Arboga och Västerås. Lindberg skriver mer om problemen i Arboga än om varför det gick så bra för västeråsarna att locka till sig det elektrotekniska företaget.
Historisk historisk disputation.
Jag hoppas någon dag få läsa den dramatiserade berättelsen om ett av de avgörande ögonblicken i Västerås industrihistoria: den dag i november 1890 när Gud Fader, alias Oscar Fredrik Wijkman, övertalade de tveksamma i fullmäktige, framför allt den alltid lika sparsamme Max Schenström, att ta änkan Carolina Wickholms bud rakt av. Carolina var änka efter ägaren till kvarnen mitt för Fiskartorget och satt på vattenrättigheterna. Utan tillgång till dem kunde staden inte bygga det turbinhus närmare Slottet som behövdes för att erbjuda elkraft till det som skulle bli Asea. Vem var Carolina Wickholm? Vad gjorde hon med pengarna?
Wickholms kvarn med den damm som kunde ha förhindrat turbinhuset – och därmed Västerås industriella utveckling. Foto: Ernst Bloms samling, Länsmuseet.
Curt Johanson i Hökåsen har en egen teori om bilden på min pappa, som valsat runt här i bloggen ett par dagar. Pappa står inte alls i Rudbecksparken, med krigstidens vedtravar i bakgrunden. Nej, pappa står inne på Flickskolans område (dagens Fryxellska). Huset längst till vänster är den gamla och nu rivna gymnastiksalen, nästa hus är Granneborg högst upp i Oxbacken, gatan in är Lidmansvägen, nästa stora ljusa hus är bostadsrättsföreningen Djäknehöjden som Diös byggde 1942, året innan bilden togs (även det huset står kvar i dag). Den lilla träkåken till höger om vedstapeln är ett av de gamla husen längs efter Stora gatan i Oxbacken. Utbyggnaden av Flickskolan parallellt med Oxbacken har ännu inte gjorts.
Den mystiska bilden, en gång till.
Jag tror Curt har alldeles rätt. Han brukar ha det. Platsen stämmer också på ett annat sätt. Pappa hade i den vevan flyttat till en liten lägenhet på Repslagargatan. Han är säkert på väg ner på stan och tar en genväg bort mot Flickskolans trappor. Kanske är han på väg till stationen. Men vad har han i portföljen?
Torsdag 25 september
Livet rullar på, solen är varm. När jag kom hem i går läste jag i både DN och SvD att Lars Gustafsson kommit ut med sin nya bok, Fru Sorgedahls vackra vita armar. Ännu en bok med Västerås i centrum! Bara ett år efter Åsa Linderborgs. Inte ett ord i VLT, förvånansvärt. Jag cyklade direkt ner till bokhandeln i Sigma. De hade tagit hem tio ex, jag köpte det sista. I dag har jag nästan läst ut den.
Lars Gustafsson har återvänt till sin mammas och pappas gata. Han skriver vid 72 års ålder bättre än han kanske någonsin gjort. Det var länge sedan jag njöt så av en skönlitterär bok.
Fru Sorgedahl bodde i Paradiset, en omskrivning för Himmelriket vid Kristinabacken.
Vi som läst Gustafsson under många år känner igen stämningarna. Femtiotalets Västerås, med lukten av vått ylle i skolkorridorerna, med blå bussar som stretar i snön uppför Oxbacken, med kajorna runt Domkyrkans torn, med Djäkneberget... ja, och med allt det andra. Och så finns förstås landsbygden runt om, slätterna upp mot de mörka skogarna, de mystiska slussportarna, de magiska skogarna. Kärlekshistorierna. De lätt absurda berättelserna. Prosalyriken. De små fina filosofiska utvikningarna, allt det typiskt Gustafssonska. Han har hittat hem.
Återigen begår han ett lustmord på Spindeln, fysikläraren på läroverket som utmålades som ondskan personifierad i memoarboken Ett minnsepalats för fjorton år sedan. Nu kallas Spindeln för lektor Slipsten och utsätts för en raffinerad hämnd av den grupp gymnasieynglingar, där Gustafsson ingick, och som annars mest ägnade sig åt lärda diskussioner i ett pannrum.
Läs och gotta er i den Gustafssons världen och ha överseende med att placerar sänkningen av Oxbacken i fel århundrade och att han låter Börje Leander driva sitt antikvariat i en tid när telefonerna knappt var uppfunna. Sådant må en författare tillåta sig. Hur skulle han annars få till den fantastiska berättelsen om prästen i Haraker och den hemska orgeln? Bara den storyn är värd ett köp.
Herr Gustafsson har hittat hem.
Wei Öhlund skriver om bilden på pappa i okänd park, den 21 september. ”Det ser ut som Rudbecksparken”, skriver han. Engelbrektsgatan till vänster. Det ljusa huset ligger vid Vallingatan.
Ja, kanske är det så. Jag har själv varit inne på Rudbecksparken. Lars Gustafsson skriver förresten också om krigsårens vedtravar i de här kvarteren.
Rudbecksparken?
Onsdag 24 september
Jag brukar inte vara alltför personlig i den här spalten. I dag gör jag ett undantag. Ni behöver inte läsa om ni inte vill.
För första gången i mitt liv har jag sovit en natt på lasarettet.
Det började i går, klockan halv tio på förmiddagen. Jag cyklade till Centrallasarettet, hade en tid hos en neurolog. Jag har sedan länge litet problem med hälsenor och leder, troligen ett arv av en sjukdom i släkten. Läkaren tittade på mig och såg att min vänstra ben var svullet. ”Kan vara en propp”, sa han lugnt och skickade ner mig till akuten.
Det som sedan hände hoppas jag slippa uppleva igen.
En sköterska tog emot, och tog de vanliga proverna. Sedan fick jag vänta. Första timmen gick väl an, andra också. Tredje timmmen började jag undra så smått, fjärde timmen slog hungern till. ”Är det sånt här vi betalar skatt för”, sa en kille som tröttnat, ”Får miljonärerna också sitta så här?” Jag försökte försvara sjukvården: ”Dom måste prioritera, dom anser väl inte att vi kan vänta...”
Tre sudoko ur olika tidningar, två korsord. Tittade i taket, tittade i golvet, tittade på alla andra, hörde pratet, såg tröttheten, resignationen. Jag tassade försiktigt fram till sköterskeexpeditionen och sa: ”Doktorn på neurologen sa att jag kunde ha en propp, vore det inte idé att skicka upp mig röntgen...?” Svaret var förstås givet: ”Det får läkaren avgöra, och han har tyvärr mycket att göra just nu.”
En bloddroppe utanför ingången till Centrallasarettet.
Fem timmar gick, sex timmar. Då fick jag komma in i ett behandlinngsrum, en halvtimme till, eller om det var en timme, tiden flöt, då kom läkaren, skakade hand, tittade på mitt ben och sa att det måste röntgas innan han kunde säga något mer...
Väntrummet igen. Framåt klockan sex på kvällen tröttnade jag och sa att jag lika gärna kunde åka hem och komma tillbaka dan därpå, med nya tidningar och nya sudokon.
Jag fick åka upp till röntgen. Där sa vänlige Amir att han egentligen hade stängt kontraströntgen men eftersom jag hade väntat så länge skulle han plocka fram grejerna igen. Jag hissades upp och sänktes ned och det blinkande och och knäppte. Efter en timme fick jag återvända till akutens väntrum. Hann få med mig en smörgås från kafeteria, vet inte om jag bröt mot några regler.
Klockan åtta på kvällen, tio timmar efter det att jag kommit till sjukhuset tittade en ny läkare på mig och sa att jag för säkerhets skull måste läggas in för natten och få ett par sprutor. Klockan nio lotsades jag in i en sal på medicinavdelningen, vi var fem, blev sex under natten. Jag hälsades hjärtlig välkommen av en kamrat med propp i lungan, där fanns också ett par med fömodade proppar i hjärttrakten. ”Kallar ni salen för elskåpet eftersom det är så fullt av proppar”, sa jag. Vet inte var jag fick det ifrån. Inte särskilt kul, men ingen tog illa upp.
Så låg jag där, i ett vitt nattlinne, fick en kopp kaffe och en limpsmörgås, såg sköterskor och biträden tassa in och ut, hörde de andras snarkningar och ibland lindande stön. Bestämde mig för att inte gråta. Sov i stället
Nu är det eftermiddag dag två, jag är hemma igen, solen skiner, rönnen rodnar och himlen är blåare än blåast. Det var inte så farligt, jag ska bara käka litet piller och tänka mig för i fortsättningen. Jag ska till exempel inte sitta stilla och skriva sånt här.
Det är inte bra cirkulationen.
Därför slutar jag och beger mig ut i eftermiddagssolen.
Vi hörs.
Måndag 22 september
I dag publicerade VLT min artikel med kanotbyggarbilderna i serien Frågor om förr (omkring 100 artiklar vid det här laget, dags för jubileum). Jag lovade visa fler av de unika fotografierna här på hemsidan.
Matrast för 52 år sedan. Tre arbetare tar paus med smörgås och mjölk i Max Anderssons kanotbyggeri på Pilgatan. Bilden togs av fotografen Gösta Skoglund på besök i Västerås.
Gösta Skoglund från Göteborg tog serien med bilder från Max Anderssons kanotbyggeri på Pilgatan 1956. Gösta skrev fotoböcker, jag minns hans klassiker Fotolärobok i bild. För ett par veckor sedan ringde sonen Olle Skoglund och frågade om någon var intresserad av hans pappas negativ från kanotfabriken. Självklart, svarade jag. Skicka dem, så lämnar jag dem vidare till Båtmuseet vid ångkraftverket. Bilderna är historiska. Och, som sagt, de finns här om ni vill se fler.
Söndag 21 september
Solen kom tillbaka med sensommarvärme, E sjöng om Sjörövarfabbe. Nu mörker, stillhet.
För några år sedan tog jag en bild på en eka vid en grönlummig åstrand i Cornwall, bilden blev ganska fin. I somras lade jag ut den här på hemsidan. I dag kom Anders Berggren förbi med en akvarell som han målat med den engelska ekan som förebild. Fantastiskt! Det är första gången någon målat en tavla efter ett av mina fotografier. Tror knappt att det är sant. Tack!
”Den engelska ekan”, akvarell av Anders Berggren.
Ekan i Cornwall, som foto.
Det var fint i de där trakterna, förresten. Jag såg ett vattenfall där också, bland björnbärsbuskarna.
Det engelska vattenfallet.
Ägnade några timmar åt att gå igenom gamla kartonger. Hittade en bild på pappa från 1943, han går genom något som ser ut som en park. Han bär på en tjock portfölj, varför vet jag inte, han brukade inte bära tjocka portföljer under armen. Det är vedtravarna som fascinerar mig, veden som sparades för de kalla krigsvintrarna när kolet inte räckte till. Det fanns vedtravar runt om i stan, säger de som var med. Jag har alltid utgått från att den här bilden är tagen i Västerås, men jag kan inte lista ut var. Någon som vet?
Erik under kriget med vedtravar i bakgrunden.
Lördag 20 september
Folk köade för att få komma in på Stadshotellet och få sina antikviteter värderade inför TV4:s auktionsprogram som spelas in på Effecta i morgon. I går stod Ernst K på bron utanför Ericssons och pratade in i en kamera när jag cyklade förbi. Västerås var i stora tevevärlden.
Värdering inför kamera och mikrofon.
Ernst Kirchsteiger bidar sin tid
Halvmånen lyste över Kulturnatten. Vi åt paj innan vi tog oss in i Konserthuset och lyssnade på en timme med Sinfoniettan och Haydn. Mats Sindenius kåserade och dirigerade. Så mycket har jag inte fått veta om Haydn under hela mitt liv. Man tackar och bugar. Nästa år är det 200 år sedan Joseph Haydn dog. Vilken tonsättare! ”Mitt språk förstås i hela världen”, som han sa. Eller som Tomas Tranströmer skrev i Allegro:
Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.
Fullsatt parkett i Konserthuset...
... när Mats Sindenius dirigerade Sinfoniettan, Haydn övervakar.
Torsdag 18 september
Jobbar, skriver. Går ut i trädgården några minuter. Eken skickar iväg sina ollon som elektriska knäppningar i det mörkgröna lövverket. Äpplena faller dovt mot marken så fort jag tittar på trädet.
Gjorde klart ett 15 minuters bildspel som jag tog med mig ner till Micke Genbergs ateljé i Mimerkvarteret. Jag berättade om den kommande boken inför deltagare i Lokalekonomidagarna som minglade i ateljén. Ett hundratal lyssnar på kloka ord om samhällsentreprenörskap i dagarna två, i ett samarrangemang av Högskolan och Companion (en förening som stöttar kooperativ utveckling).
Unga förmågor från kulturentreprenörskolan underhöll, visste ni att den skolan fanns?
Erik Vilde sjunger om En hygglig man, mot bakgrund av en månraket.
En torsdagkväll i Västerås.
Håkan Wåhlstedt övervakar de två arrangörerna Karin Berglund från högskolan, till vänster, och Marita Öberg-Molin från Companion.
Jag har skrivit en del om gamla Missionskyrkan, som låg med sina två märkliga torn vid Engelbrektsplan. Jag tror aldrig att jag var in där och jag har varit nyfiken på hur det såg ut. Nu har jag kommit över ett fint vykort som visar de fantastiska läktarna och snickarglädjen inne i detta frikyrkliga hus som revs för att ge plats åt Domus parkeringshus i sextiotalets gryning.
Missionskyrkan, sedd från Vasagatan i höjd med biblioteket.
Vykortet som visar Missionskyrkans snickarglada interiör.
Onsdag 17 september
Pratade med Gunilla Zimmermann på Gästgivarvägen. Hon har skrivit en bok om sudettyskarnas öde, bekostat tryckningen själv och hoppas få några exemplar sålda. Jag ska skriva en artikel i VLT om Gunillas arbete med boken. Höll ögonen efter den texten. Det är snart 70-årsjubileum av den där septemberdagen 1938 när Chamberlain och Daladier lät Hitler hållas när han gick in i Tjeckoslovakien för att ”skydda” de tysktalande sudeterna. Det var då Chamberlain åkte hem till London och viftade med papperslappen från München och sa att alla kunde räkna med ”Peace in Our Time”.
Har skrivit en bok.
Borde kanske ha talat om att det är Archus Arkitekter som ritat fasaderna till ångkraftverkets äventyrsbad, som jag visade i går. Arkitektfirman har också skissat på utformningen av de nya bostadshusen kring landstingets sessionssal, det som en gång var Västerås lasarett. Ser trevligt ut. Skulle kunna tänka mig att bo där i Stallhagen, med utsikt över Mälaren. Hellre där än i gamla fängelset.
Tänkta hus i Stallhagen. I planen kallas området för Slottstträdgården. Bild: Archus Arkitekter.
Så här såg lasarettet ut i tidernas begynnelse, det vill säga någon gång på 1910-talet. Jag vet inte, men jag utgår från att det är Ernst Blom som tagit bilden.
Lasarettet i Stallhagen, där det nu ska byggas bostäder.
Lasarettet i Stallhagen byggdes 1867 och ersattes 1927 av det vi i dag kallar Gamla lasarettet som i sin tur kompletterades av Centrallasarettet på 1960-talet.
Vet ni var ett ännu äldre lasarett i stan låg på 1800-talet? Jo här:
Lasarettshuset, i hörnet Stora gatan och Sturegatan (mitt emot dagens Punkt). Huset var lasarett mellan 1826 och 1867. Byggnaden stod kvar långt fram på 1950-talet.
Tisdag 16 september
Mycket nu, somnar framför teven i stället för att blogga. Lyssnar med förskräckelse till bankkrisen i USA. Hur ska detta sluta? Analytiker, som har allt att vinna på en uppgång, har för vana att alltid se ljus i tunneln. Men en amerikansk analytiker uttryckte det så här: ”Det ljus vi ser i tunneln är ett tåg som rusar rakt mot oss...”.
Min svåger är chefsekonom på Riksgälden. Han var i New York förra veckan, tillsammans med chefen Bo Lundgren, för att prata om hur Sverige hanterade den finansiella krisen i början av 1990-talet. Där träffade de på en journalist från Time som skrev om dem på sin blogg. En kollega i bloggosfären, alltså.
Arbetet med omvandlingen av gamla ångkraftverket har tagit ett steg framåt, trots min tvekan inför hela projektet. En gång i framtiden får jag kanske käka upp min icke-existerande hatt. Nu ställs detaljplanen ut. Så här tänker sig arkitekten att fasaden ska se ut.
Äventyrsbadet, under bilden: entrén från söder.
Badet ska kombineras med energimuseum, ”upplevelsecentrum”, hotell och restauranger. En optimistisk kalkyl på en miljon besökare per år plus kommunal hyra ska göra det lönsamt för Peab.
Lennart Frössling sålde vykort och böcker på torget i lördags. Jag hittade ett fint vykort från tidigt 1950-tal. Stora torget med det gamla Konsumhuset bredvid Erik Hahrs tegelsjabrak till polis- och brandtstation.
Vykort, omkring 1950.
En hälsning till alla resenärer som var med på den senaste resan till St Petersburg: Nu finns en samling bilder att titta på. Gå till den särskilda bildsidan!
Lördag 13 september
Palatstorget i St Petersburg är stort. Med tunga historiska minnen. Det var här tsarens polis sköt ihjäl hundratals demonstranter under den blodiga söndagen 1905, det var här bolsjevikerna stormade fram en natt i oktober 1917 för att ta ledningen och makten, och det var här Roger Waters spelade Pink Floyds Dark Side of The Moon inför 100 000 åhörare i juni i år. Och det är här som ryssarna åker skridskor på vintern på en gigantisk isbana, trots protester från Eremitagets ledning.
Palatstorget med kolonnen till minne av Alexander I, tsaren som besegrade Napoleon och som tog Finland från Sverige.
Hans Pers har skickat ett brev apropå min artikel om fotografen Ernst Bloms flanörbilder i måndags. Jag påstod att Blom hade haft sitt fotomagasin i den lokal som i dag hyrs av Leanders antikvariat på Stora gatan 44. Det var inte rätt, Blom hyrde i lokalen intill, där frisersalongen är i dag. Leander flyttade in efter Gahns väskaffär där Anders Yngve Pers ville ha ett kafé en gång i tiden.
Västeråsare kollar bandyresultat i VLT:s fönster mot Stora gatan på trettiotalet, Ernst Bloms Fotomagasin till höger. Foto: David Eriksson.
Hans Pers bifogade ett vykort från 1926 över centrala Västerås. Håll till godo.
Lundahlska jorden (Klippans parkering) till vänster, Stora torget till höger.
Fredag 12 september
Hemma. Tänker tillbaka på resan. Sveaborg i måndags morse, fästningen utanför Helsingfors som Cronstedt gav upp inför den ryska belägringen för 200 år sedan, det var början till slutet för det stora svenska riket som även omfattade Finland. Cronstedt har utmålats som en förrädare, det var han också om man ser till det militära uppdrag han hade. Men Cronstedt, med släktingar på Geddeholm, var också mannen som indirekt tryggade Sveriges fred under de 200 år som följde. Sverige ”förlorade” Finland i freden 1809, det är sant, men Sverige slapp också fortsatta krig i öster. Kontrafaktisk historieskrivning är svår, men det är troligt att Sverige dragits in i både första och i andra världskriget om vår östgräns fortfarande hade gått därborta i Finland, det är också troligt att de finska frihetskraven hade lett till spänningar och konflikter. Den ryska tiden i Finland, storfurstendömet från 1809 till 1917, innebar ju paradoxalt nog en tid av utveckling av den finska förvaltningen och den finska staten.
Sveaborg. Cronstedts svek blev Sveriges lycka.
I en av salarna i Vinterpalatset i St Petersburg förvånades jag över hur ung och rosenkindad han såg ut, tsaren Alexander I som besegrade Sverige i det Finska kriget 1808-1809, ett krig som bara var en krumelur i utkanten av Napoleonkrigen. Alexander hade förresten ingen större lust att angripa sin svåger Gustav IV Adolf (de var gifta med två tyska systrar).
Den rosenkindande kejsaren som tog Finland från Sverige.
Till alla resenärer: Jag återkommer med bilder från resan. Håll ut. Kolla in den här fasaden så länge. KGB:s gamla hus från trettiotalet i St Petersburg. Hit fördes många under Stalins terror, i folkmun sa man att huset var så högt att man kunde se Sibirien från taket. I dag huserar den nya ryska säkerhetspolisen där.
KGB:s avskräckande fasad.
Söndag 7 september
Klar för avresa till Siljaterminalen, en grupp väntar för resa med båt till Helsingfors, sedan buss längs Finska viken, över ryska gränsen och ner genom de gamla finsk-svenska trakter som nu tillhör Medvedev – Putin, till St Petersburg. Lika spännande som vanligt.
Vinterkanalen i St Petersburg.
Överge mig inte bara för att jag inte tar med datorn till Ryssland. Jag återkommer om en vecka. Håll till god med två färglagda vykort från gamla Västerås så länge.
Oxbacken i början av 1900-talet med cigarrfabriken mitt i backen.
Herrgärdet när det begav sig.
Lördag 6 september
En urtrist VM-kvalmatch förstörde delar av lördagskvällen. Sverige förmådde ingenting mot Albanien nere i sensommarvarma Tirana. Systemet med 3-5-2 blev en rejäl flopp. De tre mittbackarna fick sköta allting, inget mittfält fanns spelbart. Två yttermittfältare stod parkerade vid mittlinjen utan att veta åt vilket håll de skulle springa, tre inre mittfältare lät sig markeras bort och två anfallare fick sporadiska långbollar att jobba på. Nästan varje anfall gick via mittbacken Mellberg som passade en feg yttermittfältare som direkt passade tillbaka till Mellberg som tjongade iväg den uppåt nånstans. Miserabelt.
Albansk tröst.
Läser Guy Walters berättelse om OS i Berlin 1936, spännande som en roman. Fastnade för en passus om hur Sigfrid Edström bjöd några av huvudrollsinnehavarna till Villa Asea 1934 för att försöka reda ut problemet med den tyska inställningen till judiskt deltagande, och de amerikanska protesterna. Edström var vice ordförande i IOK, en av gästerna var amerikanen Avery Brundage, som 18 år senare skulle ta över ordförandeskapet efter Edström. En annan var Carl Diem som representerade den tyska organisationskommittén. De träffades i ”Edstroms villa outside Stockholm, Vestoraäs”, som Walters skriver. Ett idrottshistoriskt toppmöte i Stallhagen, två år före spelen i Berlin. Kanske var det avgörande? Herrarna pratade sig samman om taktiken för att bryta motståndet mot de spel som sedan blev en propagandatriumf för Hitler.
Toppmöte i Villa Asea 1934 (bilden är från 1917).
Hitler marscherar in på OS-stadion i Berlin, flankerad av den tyske organisatören Theodor Lewald, till vänster, och IOK-ordföranden Henri de Baillet-Latour, till höger.
Packar, i morgon drar jag till St Petersburg.
Torsdag 4 september
Per Fosshaug var på tv i kväll. Ett ganska bra program om ADHD, faktiskt. För er som följer den här bloggen var diagnosen för Per ingen nyhet. Jag berättade om undersökningens resultat redan den 4 december förra året, och Per berättar också om sina problem i boken Bandygalen. Köp den, om ni inte redan har gjort det! Det är inte många böcker kvar av den andra tryckningen, och fler lär det nog inte bli. Mejla mig så bjuder jag på porto och frakt den här veckan och nästa. 200 kr, no more. Skynda fynda, eller vad är det man säger?
ADHD-kändis.
I morgon ska jag lämna ifrån mig allt material till boken Mångalen om Mikael Genberg. Känns konstigt. Tomt. Men jobbet är inte slut för det, sedan ska formen diskuteras, bildtexter skrivas, avdrag korrläsas och försäljningen dras igång. Och mitt i alltihopa ska jag åka till St Petersburg på söndag.
När får jag koppla av i Genbergs undervattenshotell utanför ön Pemba i Tanzania?
Curt Johanson i Hökåsen har problem med en bild på två hus, någonstans i Västerås. Någon som vet var de låg?
Okända hus.
Här en annan knepighet. Var tror ni den här bilden är tagen? Känner ni igen hörnet? Svaret finns i bildtexten, om ni undrar.
Tre damer med vägvisare i hörnet Källgatan – Stora gatan (som går ner i bildens vänsterkant).
Onsdag 3 september
Min kusin Anne-Marie bor här i stan. Hon heter Pasche sedan många år. En gång bodde hon i London. Där gifte hon sig med en ung man, John Pasche, som studerade konst på Royal College of Art. Det var John som gjorde loggan med tungan och läpparna som blev en symbol för Rolling Stones.
The Tongue and Lip Design prydde Stones album Sticky Fingers 1971. Loggan blev världsberömd och levde vidare. Nu har Johns ursprungliga version, som inte var röd utan svartvit, sålts till Victoria and Albert’s Museum i London för 1,1 miljoner kronor. John fick 600 kronor för sitt verk i sjuttiotalets gryning.
Så nu kan jag säga till alla som vill lyssna att mina barn är sysslingar till Oliver Pasche på SVT som är son till mannen som gjorde rockhistoriens mest berömda logga.
Mina barn är faktiskt släkt med sonen till mannen som gjorde rockhistoriens mest berömda logga. Det ni!
Mick Jagger ringde upp John Pasche när han hade kollat in examensutställningen. John gjorde en poster åt Stones redan före Tungan och läpparna; det var en affisch till bandets European Tour 1970, en pastisch på reseaffisch från 1930-talet. John fortsatte att samarbete med Stones flera år, och han gjorde även grejer åt Paul McCartney och The Who.
John Pasches första beställning från Rolling Stones.
Som avrundning en bild från ett konditori i Västerås på 1910-talet. Jag hittade det i revybröderna Karlssons material häromåret. Samma bild finns på Länsmuseet. Där får man veta att fotografen var Ernst Blom (förstås) och att konditoriet hette Nymans och låg på Stora torget. Någon som vet något mer om det konditoriet?
Konditori Nyman på 1910-talet. På den mörka hyllan ser man att kondiset även sålde porter och andra starka drycker.
Tisdag 2 september
Bakom Stadshuset ligger murar och stengrunder efter svartbrödraklostrets konventsal. Det var där Gustav Vasa stärkte centralmakten och gjorde slut på den katolska kyrkans makt vid riksdagen 1527. Här lades grundstenarna till dagens Sverige. Elliott var fascinerad av stenarna. Han kände nog det där som kallas historiens vingslag.
Känsla för historien.
En revolution i det tysta har genomförts. Den röda bandybollen ska inte längre vara orange. I vinter ska den röda bandybollen vara lila. Eller cerise, enligt Bandyförbundets definition. Precis som i Ryssland. Den lila lilla bollen ska synas bättre än den röda som inte längre är ett lacknystan.
Bandybollen är inte längre röd. Foto: Erik Jonsson.
För mig är det självklart att den här bilden visar Skandiahörnet. Men det är säkert inte lika självklart för alla längre, det börjar bli några årtionden sedan hörnet med den gamla biografen försvann. Och därmed minnen av många matinéer. I dag ligger Parkhuset här, i korsningen Stora gatan och Källgatan.
Skandiabiografen omgiven av tillfälliga baracker och brandgavlar.
Måndag 1 september
Jag lovar, jag ska inte sucka över att det blivit september. Det är en fin månad, jag åkte ut till min barndoms skog i Romfartuna framåt kvällen. Gick i mossan bland svamparna, lyssnade på spillkråkan och funderade över vadan och varthän.
Lockelsen.
Kantarellerna var bortplockade av någon som kan skogen lika bra som jag. Oförskämt. Letade i stället upp den myr som fascinerade mig som liten. Jag minns de syrliga dofterna från starren, det mörka vattnet mellan tuvorna. Kärret var magiskt. Älgarna går dit för att dricka. Det händer att det flyger upp en and.
Det magiska kärret.
Jag gick ut ur skogen, ut mot åkrarna som vetter bort mot Romfars kyrka. Solen gick ned bortom fotbollsplanen. Himlen speglade jorden.
Septemberkväll i Romfartuna.
Skrev om sommarkollo i VLT i dag, berättade om Sven Bergs resa till Bokenäs på Västkusten. En bild av kolonibyggnaden fick inte rum. Så här såg huset ut, det hus som Asea byggde 1940 och som kommunen sedan övertog.
Bokenäs 1971. Foto: VLT.
Så här ser det ut i dag.
Volvos fritidsanläggning i Bokenäs.
Läs mer, om augusti till exempel, i bloggarkivet
