Söndag 31 augusti
I fredags kväll cyklade vi till flygplatsen på Hässlö, checkade in och flög till London. Biljettpriset dit var 0 kronor, litet mer kostade det när vi åkte hem i kväll, plus några hundralappar i skatter och avgifter.
Åkte buss från Stanstead in till London, tjuvåkte på tunnelbanan och fick ett rum till weekendpris nära Picadilly. I går tittade jag på Nelson genom ett fönster på National Gallery. Varför står han däruppe?
Lorden på Trafalgar Square.
Inne på Fortnum & Mason kunde man köpa chokladöverdragna skorpioner och myrslickepinnar. Verkar vara inne med afrikanskt godis. Tittade uppåt i trapphuset och fick svindel. Jag tyckte att jag var inne i en tårta med pistage på toppen. Tog hissen.
Uppsikt i matvaruhus.
Hett i går, varmfukt i dag. Fick för mig att jag skulle leta upp gamla tyska ambassaden på Waterloo Place. Den byggdes om av Speer på nazisttiden. I dag vet jag inte vad som finns därinne, men innanför staketet ligger en märklig grav, inte långt från en kolumn som restes till minne av en av de många hertigarna av York. Gravstenen berättar att här vilar Giro – Ein treuer Begleiter (en sann vän). Giro var den tyske ambassadörens hund, en schäfer som dog av en elektrisk stöt 1934, två år efter Hitlers maktövertagande. Nazisternas ambassadörs hundgrav finns kvar, Speers inredning är borta.
Den tyska schäferns grav.
Vi gick ner i St James’s Park och åt en sallad. Ett kvarter bort bor finansministern Darling granne med Gordon Brown på avspärrade Downing Street. Det var Darling som häromdan sa att den ekonomiska krisen i Storbritannien var den värsta på 60 år. Alla håller inte med honom.
Finansministern och premiärministern bevakas som djur i bur.
När vi kom tillbaka till Hässlö var det kallt i luften. Vi cyklade hem i mörket. I morgon är det september.
Fredag 29 augusti extra
Efter mycker funderande har jag skaffat en ny bil, en miljöbil. Flexifuel. En Ford Focus som kan köras helt på etanol. Försöker känna mig miljömedveten, men det är svårt. Även om det ”bara” är sockerrör så använder man faktiskt odlingsbar mark. Å andra sidan är det ju inte kul med fossila bränslen som olja och diesel heller. Nu är det i alla fall gjort, och jag får försöka finna mig att behöva tanka dubbelt så ofta som om jag hade valt diesel.
Var på presskonferens om bandy-VM i Västerås i januari nästa år. Semifinaler och final i ABB Arena söndagen den 25 januari. Tre av svenskmatcherna i gruppspelet har dock lagts på annat håll (E-tuna, Stockholm och Solna), litet snopet kanske. Förbundskaptenen Anders Jakobsson, som aldrig vunnit ett VM, fick frågan om vilka tre svenska spelare han såg som mest betydelsfulla. ”Andreas Bergwall och Pär Hellmyrs”, svarade han. Ett tredje namn hade han svårt att hitta. Jag trodde i min enfald att Patrik Nilsson var det givna svaret, men Jakobsson svarade till slut: ”Johan Andersson”.
Tretton nationer ställer upp och Västerås stad hoppas på 2 500 gästnätter. Kalkonmatcher vankas det också. Hela B-gruppen avgörs också på Rocklunda med storheter som Mongoliet, Unger och Holland.
Anders Jakobsson utfrågas av Sveriges Radios Jenny Rask.
Fredag 29 augusti
Var på födelsedagsparty i går kväll. Hur kul som helst. Till och med Röda torget levde upp när jag åkte hem på nattkröken.
Omistlig del av Västerås.
Så här såg det ut när Pilgatan byggdes om för Röda torget runt 1960. Foto: Gert Walette.
Tre tidningar och radio på morgonen ger nyhetsstress. Skäms för att jag inte förstår alla turer kring Sydossetien. Nästa vecka lämnar jag ifrån mig text och bilder till boken Mångalen – Mikael Genberg och de tusen musketörerna. Layoutarbete återstår, sen tryckning. Färdig bok i november. Om allt går som det ska. Nu finns huset på månen till och med på en kudde.
Månkudde, tillverkad av Karin Berglund.
Letar bilder till det fortsatta skrivandet om gamla Västerås. Ute hos Curt Johanson i Hökåsen hittar jag den här stadsvyn som jag aldrig sett förut. Se och häpna.
Domkyrkoesplanaden sedd från Tekniska skolan (Växhuset). En sommardag. Troligen på 1930-talet.
Onsdag 27 augusti
Jag är för fler namnpubliceringar, och jag tycker det är rätt att publicera namnet på den tyska kvinna som nu ser ut att dömas för morden i Arboga. Men att informera om ett namn är en sak, att frossa i namn och bild är något annat.
Var i Hökåsen i dag. Där bor Curt Johanson. Han har inte bara en av Västerås bästa samlingar av stadsbilder, han har också en imponerande bassäng med fiskar. Jag kan ingenting om fiskar. Men de var stora, röda, vita och fascinerande.
Curts fiskar i Hökåsen.
Fiskarnas Curt.
Curt visade mig en bild som förbryllat honom. En kvinna står utanför Anna Asplunds Hembageri. Ovanför henne syns siffran 2. Var låg bageriet, undrade Curt.
Ett bageri mitt i stan.
Jag tog en kopia och tänkte just fråga er om hjälp när Curt mejlade: ”Stora torget 2, förstås!” Han hade löst det på egen hand. Mitt på Stora torget, nästan där Öhrmans ligger i dag. Det var Einar Öhrman som 1934 köpte det bageri som hade startats 1909 av systrarna Alma och Anna Asplund.
Där, bakom lastbilen, låg konditoriet, föregångaren till Öhrmans.
Men Curt i Hökåsen behöver hjälp med fler mystiska bilder. Var låg de här husen? Någon som vet?
Mystiska hus.
Måndag 25 augusti
Sol, vindstilla. Sensommar. Äter lunch i solen. Mikael Genberg fick en halvsida i DN under rubriken ”Hans stuga kan hamna på månen”. Tidningen gratulerade Micke till hans 45 år på torsdag. I faktarutan sägs att min bok ska komma i oktober och att den ska heta Genberg och de tusen musketörerna. Kanske det. Helt bestämt är det inte. Den kan ju också heta Mångalen. Eller både och.
Snart 45. Mikael Genberg under en tavla av hans farfarsfar Anton Genberg, som drack grogg med Anders Zorn.
Artikel i VLT i dag om arbetarbostäder. Här är en bild till av det som i dag är Kopparlundes parkering framför Culturen. Arbetarbostäder, fabriker, skorstenar, i bakgrunden hyreshusen på Ängsgärdet.
Metallverken på 1910-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Jag har en fråga till den mångkunniga läsekretsen. Bilden under visar arbetarbostäderna på Metallverkens område på 1950-talet, eller rentav in på 1960-talet. Men var är bilden tagen? På gatuskylten på huset står det Prästgårdsgatan. Men inte fanns det väl någon gata med ett sådant namn där nere? Eller?
Arbetarbostäder på Prästgårdsgatan. Var låg den?
Bilden på tegelväggen i går var från Stadsbibliotekets fasad mot Vasagatan. Mosaiken lades av Erland Melanton 1956 och är 25 meter lång. Där finns 400 000 bitar! Materialet var en blandning av masugnsslagg från Ornö, råglas från Glava, belgisk granit, svensk kalksten, pärlemor och italienskt glas i alla färger, beställt från Paulo Udona i Merano. Titta på mosaikbilden igen:
Bokstavsgrupperna betyder faktiskt något. De är en del av en beskrivning av hur Västerås stadsfullmäktige var sammansatt 1956. Just här syns 14 folkpartister och sju högermän.
Söndag 24 augusti
Klippte hallonhäcken, bort med alla minnen av sommarens bär, de nya skotten gör sig redo. Fick ont i ryggen.
Läste i The Nation om de amerikanska dagstidningarnas kris. Samma mönster där som här, läsare och annonsörer går till webben, papparstidningarna svarar med att spara, dra ner på folk, minska på nyheter och kvalitet och ta in mer ”livsstilsmaterial”, med resultat att allt fler struntar i tidningen. Läsarna Vill Veta Mer, läsarna vill inte betala för lättuggat. Även de yngre.
Kräftkalas i går, hos E och T. Dukningen var fantasisk. Fröjd för öga och gom. Eller hur?
I kräftans vänkrets
Ibland kan jag bli stående framför olika hus i stan och bara titta på arkitektoniska detaljer. Har det med ålder att göra? Den här väggen känner ni väl igen?
Tegelvägg i Västerås, med mosaik från Italien. Men var?
Lördag 23 augusti
En mild och fin sensommardag, livet tycks stå stilla.
OS slutar, hur ska jag klara mig utan taekwondo och finnjolle i fyra år?
Har letat bilder på arbetarbostäder till en artikel i VLT på måndag. Titta på den här bilden, från Trefasgatan in mot Svenska Metallverkens huvudkontor. Det är 1910-tal de röda arbetarkåkarna ligger på var sin sida om gatan, kallt vatten inne i husen, dass på gården, fruktträd.
Trefasgatan omkring 1915. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Så här ser det ut i dag. Arbetarbostäderna är borta sedan länge, nu är det p-plats här, framför Culturen i Kopparlunden.
Trefasgatan 2008.
Torsdag 21 augusti
Kämpar med bilderna till boken. Vi har för många! Det är svårt att välja bort. Vi var uppe på Mickes vind häromdan. Han hittade ett undanstuvat självporträtt, målat vid mitten av åttiotalet.
Mikael Genberg tittar på sig själv.
Hade tid på ortopedtekniken på lasarettet i dag, satt och väntade i ett källarrum utan fönster. Tittade förhäxad på två röda tankar under en bänk. Vet inte varför. Men nåt ska man ju göra. Antagligen har jag blivit insöand på konstteori när jag skriver om Genberg. Är detta rentav konst? Två röda tankar med gips?
Röda tankar.
Tittade litet på Janne Josefssons upphaussade direktsändning från Peking. Inget nytt, samma tugg. Mest imponerad blev jag av simultantolkningen och direkttextningen. Det gick så snabbt att man misstänkte en tidsförskjutning på några sekunder i direktsändningen.
Dagens Västeråsbild är från gamla kära Stora gatan, med glänsande kullerstenar på femtiotalet någon gång, Hygrells järnhandel till höger och en stilig bil som rullar fram förbi apoteket och Sjöbergs bokhandel mot Politiska hörnet, i korsningen med Köpmangatan.
Stora gatan for ever.
Onsdag 20 augusti
Getingarna har fest i päronen, jag plockar fallfrukten försiktigt. Gäss flyger mot söder. Redan?
Kastade ut en fråga om ett hus i går, det vackra stenhus som låg i korsningen Östra Kyrkogatan och Domkyrkoesplanaden. Så här såg huset ut 1961, fotograferat från Domkyrkans torn av Gert Walette:
Svar kommit om husets historia.
Läsekretsen är att lita på! Den lokalhistoriskt bevandrade Axel Sundström vet besked. Huset ritades av arkitekten Agi Lindegren under de sista åren på 1890-talet, skriver han. Lindegren hade just avslutat sin medverkan i restaureringen av Domkyrkan 1896-98. Huset byggdes av John Mattson. Det blev klart omkring 1904. Då flyttade Axel Sundströms farfar, som hade samma namn, in på översta våningen. Sundström den äldre var järnhandlare och styrde staden som ordförande i drätselkammaren (dåtidens kommunstyrelse) mellan 1918 och 1935. Han bodde i huset till sin död 1945. Sonen, Herbert Sundström, tog över våningen fram till omkring 1961 när Paul Andersson köpte fastigheten och byggde om den till kontor. Huset revs när Domus skulle byggas i början av 1970-talet.
Jag skrev en artikel om Sundströms järnhandel, när den stängdes 2005. Den texten finns här.
Axel Sundström den yngre berättar också att en trappa upp bodde ombudsmannen på Metallverken Eric och journalisten Hanna Genell på 1940-talet. På bottenvåningen hade Centralsjukkassan sina lokaler under samma decennium. Sjukkassan ägde också fastigheten en tid.
Axel Sundström, porträtterad av Gunnar Pers.
Kia Ericson skriver att det fanns en damfrisering på nedre botten i huset. Kia lärde sig läsa bland annat med hjälp av fönsterskylten. Där stod det Salong MODERN. ”Jag begrep inte förrän åratal efteråt att det inte hade med mamma att göra!”
Jag visade en nostalgisk bild i går också, från en svunnen tid på landsbygden. Det var ett utsnitt av en av de många fina skolplanscher som lärarna och ordningsmännen kånkade runt på i skolorna förr i tiden. Planschen ingår i Håkan Wåhlstedts stora samling. Han har ett par tusen planscher, grunden lades en gång av hans morfar i Sala.
Håkan Wåhlstedt med en del av sin samling skolplanscher.
Tisdag 19 augusti
Har en grävskopa på tomten. Läckage på fjärrvärmen. Omväxling i vardagen. Måste klippa gräset, hoppas det regnar i morgon så jag slipper.
Har ägnat fem kvällstimmar åt serien Den inre fienden, den är skickligt gjord men intrigen är lika osannolik som verkligheten. Mord, roffande storbolag, mord, lurade politiker, mord, bomber, granater och litet kärlek. Och så mord igen. Jag vet inte, det hade kanske varit bäst att lösa sudoku.
Får trösta mig med ännu ett av dessa fina gamla vykort. Titta på den här bilden av Biskopsgatan, är det femtiotal? Det vackra huset till höger låg där Arosians p-hus tornar upp sig i dag. Jag har inte lyckats hitta uppgifter om huset. När byggdes det, var det bara bostadshus? Kallades det för nåt?
Vykort med Biskopsgatan.
Och varför inte ännu en en bild av en skogsvandrande tvååring. Håll till godo. Visst är det otroligt kul att bara klampa rakt på i en vattenpöl! När gjorde ni det sist?
I sommarens regniga dagar.
Vad tror ni det här är? Svar kommer förhoppningsvis i morgon.
Måndag 18 augusti
Landshövding Mats Svegfors uppvaktades med en vänbok i dag. Den är skriven av en rad kända personer som ett grattis till lördagens 60-årsdag. Bland författarna märks Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Gunnar Wetterberg, Anders Wejryd, Bengt-Emil Johnson, Ebba Lindsöö, Sture Linnér och texthopsamlaren Anders Björnsson. Svegfors överraskades ute på Tidö slott, dit han lockats av andra skäl. På lördag har hövdingen lovat hålla sig undan. Ett grattis får han dock!
Snart myndig.
Kommunstyrelsen har haft ledigt i två månader. På onsdag startar man om. Riktig rivstart. Hör bara:
På bordet finns ett förslag om att devalvera den mer än tjugo år gamla kommundelsnämnden i Skultuna. Nämnden har haft problem att få pengarna att räcka till, skolorna har haft sämre resultat än inne i stan och inom äldrevården och socialtjänstem har Skultunaborna ibland blivit missgynnade. Besluten inom det sociala fältet ska nu återföras till nämnderna inne i Västerås. Men skolan, biblioteket och teknik och fritid får vara kvar i den gamla linjeorganisationen, med krav på rationaliseringar och höjd effektivitet.
Störst, bäst och vackrast.
På bordet finns också ett förslag om att Västerås stad nu ska pytsa in cirka 180 miljoner kronor till staten för att få fart på bygget av Citybanan genom Stockholm, vilket i sin tur ska öppna flaskhalsar för tågen till och från Mälardalen. Stans pengar är inbakade i de 575 miljoner som Västmanlands Lokaltrafik lovade betala i den generösa uppgörelsen med staten före jul.
Skrev höstens första Frågor om förr i VLT i dag. Om Tunbyvägen som gick in i väggen när Kristiansborgsskolan byggdes. Här är ett par bilder till från skolbygget för snart fyrtio år sedan, fotograferade av Gert Walette.
Utsikt ner mot Vasagatan, Arosvallen till vänster.
Arosvallens gamla B-plan beyggs.
Kolla in Arosvallens gamla huvudläktare till höger
Söndag 17 augusti
Letade kantareller med en tvååring i går. Han bar korgen, han kröp in under granar och plockade ut de gula svamparna, han tittade förundrad på svarta skalbaggar, han skakade hand med granar och bar ormbunkar som paraply. Det är en stilla nåd att få uppleva världen på nytt tillsammans med en parvel.
Elliott visar vägen på Storstigen i Romfartuna.
Fick ett fint mejl från Thomas Åhs i Kärrbo. Han har hjälpt mig bilder tidigare, och berättat om Kärrbo sockens historia. När han besökte Annika Sörenstams golftävling förra veckan kom han att tänka på en bild från höslåttern på Fröskåker på 1920-talet. Thomas Åhs skriver:
”Greenkeeper på den tiden var Rättar-Kalle, mannen i väst. Hästarna har i dag ersatts av eldrivna golfbilar, hässjorna har blivit tee, härvar och orv heter idag drivers och sandwedges och ängen heter numera fairway. Lergroparna, där man tog den speciella leran till det berömda teglet, har blivit dammar som ställer till förtret för en del golfare. I den gamla stenladugården, som ryska krigsfångar lär ha byggt på 1790-talet under friherre Gyllenstierna, serveras golftoast, danskt öl och franska viner. Dyngstacken har blivit uteservering med grill. Klapprande hovar har bytts mot ljudet av golfskor mot marksten och asfalt. Frösåkers gård har blivit Frösåker Golf & Country Club.
Gubbarna på bilden, som nog ligger begravda uppe vid kyrkan, skulle rotera i sina gravar om dom visste att Yang tjänade mer pengar på ett par dagar på deras ängar, än vad dom tillsammans gjorde under hela sina liv. Och golfarna, som fräser förbi i sina SUV-ar vet nog inte ens om att gubbarna funnits.”
Lantarbetare på Frösåker, 1920-talet. Här spelade Sörenstam.
Torsdag 14 augusti
Lennarth Jäder och de andra i föreningen Lilla Tallbacka hade en träff i dag, huvudnumret var ett besök i gamla vattentornet. Jag fick hänga med. Har ett svagt minne av att jag varit inne där en gång som liten, jag bodde ju i närheten av Djäkneberget. Men minnet behöver nytt syre. Mälarenergi skickade ut en vänlig man som låste upp åt oss och sedan klättrade vi uppför spiraltrappan och de översta vinklade trapporna, trettio meter rakt upp, förbi den svarta tanken som rymde 1 600 kubikmeter vatten och som höll trycket uppe i vattenledningarna, upp mot ljuset på det platta tjärpappstaket med den vidunderliga utsikten, 76 meter över Mälaren. Tornet stod klart 1934, och hade förstås ritats av Erik Hahr, han som ritade nästan allt i stan på den tiden. Hahr ville först ha ett bastant fyrkantigt torn men det slutade med att det blev tolvkantigt, med avlånga små fönstersmygar. Längst ner syns spår efter målade dekorationer på väggarna, annars är allt kalt och mörkt där inne. På taket vandrar molnen över en skog av mobilmaster.
Gamla vattentornet.
Längst ner, valvet reser sig som i en kyrka, upp mot tanken.
Tanken.
Trappan.
Mot ljuset.
Ett tak med utsikt.
Onsdag 13 augusti
Dagarna går fort nu. En insekt dunsar mot den svarta fönsterrutan. Jag tar ner Lars Gustafsson från bokhyllan. Det skulle jag inte ha gjort. Har jag en gång börjat läsa hans dikter är det svårt att sluta. Vem kan motstå en sådan här inledning, jag tror jag har cirerat den någon gång tidigare:
De mycket mörka vattnen kommer mycket långsamt
ut ur skogen och har en besk smak
Jättelika svarta kräftor rör sig vacklande
över stenar och stenar, mitt över strömmen
svävar en stare, och det är tusen år
för tidigt eller tusen år för sent
Månhusets vänners styrelse träffades i dag. Mats Svegfors hade kommit hem från ett italienskt slott. Micke Genberg gav besked om att ett rött litet hus med vita knutar ska sättas upp på Globen, troligen i april nästa år.
Det är ganska precis fem år sedan Micke berättade för mig om huset på månen. Vi satt på Håkan Wåhlstedts balkong i Östra hamnen, med utsikt bort mot Utter Inn. När Micke berättat klart steg en gul augustimåne upp bakom Östra holmen.
Det var magiskt.
Jag förstod nog redan då att jag skulle skriva en bok om det.
En augustikväll för fem år sedan.
Dagens Old Time Vasteras är ett vykort från Malmabergsgatan. Man nästan känner doften av hästskit på gatan.
Malmabergsgatan.
Tisdag 12 augusti
Slutredigerade boken, vet inte hur många gånger jag slutredigerat nu. Det kommer alltid en gång till. Tog en paus med en cykeltur ut till Björnön. Tycker fortfarande att avverkningarna inte stör, tvärtom. Bakom skidbacken, på ängen ner mot sundet låg får i skuggan under ett träd och försökte se ut som om de vore i Sydfrankrike. Eller på Gotland.
Får på Björnön.
Stannade vid en kornåker vid Hälla. Det är väl korn? En stadsbo som jag är osäker på sädesslagen. Inte blir man klokare av den bild jag tog:
Åker vid Hälla, som snart ska bebyggas.
När jag tömde kortet från kameran hittade jag ett bra knäpp på J och yngste sonen Alex. Blicken är riktad mot ljuset. Det märkliga ljuset.
Far och son.
Letar bilder på Wickholms kvarn vid Fiskartorget, med den uppdämning i Svartån som staden köpte in 1890 för att bygga ett turbinhus och bereda vägen för Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget. Här skymtar kvarnens fasad till vänster. Vilket år kan den här bilden vara från?
Wickholms kvarn till vänster.
Mörkret tynger trädgården, det regnar.
Måndag 11 augusti
Fyrverkerierna från OS-stadion under invigningen var fejkade i dator, sägs det. Livet är fyllt av fejk. Såg en löpsedel på ett elskåp utanför Konstmuseet, fattade ingenting. Måste vara hopklippt.
Kom att tänka på de löpsedlar som ett par Stockholmskillar klippte ihop häromåret. De klistrade upp dem och tog bilder och gav ut en bok. Här är en av dem.
Fortsatte till den avskurna delen av slottsparken mellan Cityringen och järnvägen. Hittade rester av den stenskoning som en gång fanns vid den lilla hamn som byggts i Svartån nedanför Slottet. Så här såg hamnviken ut på ett gammalt vykort. Järnvägsbron till höger, huvudkontoret för Sthlm-V:ås-Bergslagens Järnvägs AB rakt fram.
Den mystiska viken i Svartån.
Så här ser det ut i dag.
Rester av kajens stenskoning mellan Cityringen och järnvägsbron.
Cyklade hem, fortfarande avstängt längs Lillåuddens södra sida. Onödigt. Nere i Skitviken blommade skiten pastoralt. Och det röda tegelhuset vid bron under ångkraftverket är risigare än någonsin. Tids nog kommer väl den nya tiden dit också.
Skitviken i sin prydno.
Lördag 9 augusti
OS har öppnat, nu fylls tv-rutan av luftpistol och singelsculler och volleyboll och segling och annat outsägligt viktigt. Och så får vi höra alla dessa kommentatorer och experter som ibland pratar sönder sändningarna, särskilt under fortbollen där de påbörjar långa resonemang om varför mittbackarna inte rör sig mer motsols samtidigt som det håller på att bli mål på andra planhalvan. Men fyverkerierna under öppningen var snygga.
Nästa vecka ska jag börja skriva Frågor om förr i VLT igen, med en första publicering måndag den 18 augusti, om allt går som det är tänkt. Vad ska jag skriva om? Det finns så mycket att välja bland. Här är några exempel, slumpvis framplockade:
Elektriska strömmens utveckling till Aseaströmmen. Bild från 1930-talet.
Arbetarbostäderna i början av förra seklet.
Stadsbussarna då och nu.
Eller varför inte en artikel om husbyggen och arbetslag. Bilden är från bygget av Kåre, Ivar och Josef.
Jag måste slutföra Genbergsprojektet också. Boken slutjusteras just nu. Vi väljer bilder. Den här hittade jag i mina gömmor, vet inte om den kommer med. Micke gjöt in sina gamla serietidningar i ett skrivbord med stol på nittiotalet nån gång, han hoppades att möblerna skulle kunna användas. Bordet och stolen hamnade som utställda föremål på femte våningen i Stadshuset.
Mikael Genbergs ingjutna serietidningar
Torsdag 7 augusti
Oljepriset sjunker, börserna gör upp. Jag har en obehaglig känsla av att börserna går upp ännu mer om ökar bilåkandet. Någonstans finns en paradox som jag inte riktigt förstår.
Varför går ni inte med i Västerås humanistiska förbund? Vi bjuder på ett fint program i höst. Vi tjuvstartade redan i lördags med en bussresa till Opera på Skäret. Men mycket återstår. Resor till sörmländska slott, föreställningar på Dramaten och – inte minst – det sedvanliga utbudet av intressanta föredrag här i Västerås. Kolla in programmet på vår hemsida!
Martin Hårdstedt kommer till Västerås den 13 oktober för att berätta om sin bok om Finska kriget.
Tisdag 5 augusti
Itunes pumpar ut låtar, blandade hursomhelst, Bruce och Dylan och Miles och – yes! – Robert Plant och Alison Krauss, medan jag för in korrigeringar i texten, hela dan går, jag tittar snart i kors, men där är otroligt roligt att se en text finputsas. Just nu kan jag nästan bara prata om Mikael Genberg, försök inte diskutera det fallande ojepriset eller mänskliga rättigheter i Kina eller Klüfts längdhoppsteknik med mig, jag svarar bara något obegripligt om hur viktigt det skulle bli för mänskligheten om en konstnär från Västerås lyckas med sin dröm. Visste ni förresten att Genberg förekom på tre utställningar samtidigt i Stockholm för arton år sedan? Micke bekostade med egna pengar en gigantisk reklamkampanj i Stockholms alla 1049 tunnelbanevagnar. Läs mer om det och mycket mer i boken, som man säger.
Reklam i Stockholms tunnelbana 1990.
Jag har flera brev att svar på med olika frågor om gamla Västerås. Håll ut, svar kommer så småningom. Jag kastar ut en egen fråga så länge. Vad är det för kullar som ligger strax söder om Brunnby gård, inte långt från Anundshög. Jag utgår från att det är gravkullar, men mycket mer vet jag inte.
Fornhistoria i närheten av Brunnby gård.
Har ni sett er egen skugga i Sagån nån gång? Det har jag. Inte mycket värt, men det kanske säger någonting om tidens ström.
Måndag 4 augusti
Hemma, regnet öser ner, mörkret sänker sig, hösten rycker närmare. Cyklade ner till Culturen i Kopparlunden för att intervjuas både i folkrörelsernas närradio och Öppen kanal, som är tv på samma folkrörelsetema. Roligt, vänligt. Undrar hur många som lyssnar och tittar? Tv-intervjun ska sändas tisdag kväll, radiointervjun på 93,7 MHz var direkt men läggs ut på närradions hemsida www.fmiv.nu .
Linda Dahlgren och Simon Gustafsson i närradions studio.
Fortsatte förbi Metallverkens tömda huvudkontor, fönstren gapar tomma. Ombyggnaden till bostäder har avbrutits. Ivar Johnssons folkhemsidylliska familjegrupp i brons från 1957 ser övergiven ut i den torra bassängen framför det nedlagda kontoret. Få saker är så dystra att skåda som offentlig konst utan sammanhang.
Ivar Johnssons skulpturgrupp Familjen väntar på en ny framtid.
Fredag 1 augusti
Vissa dagar i livet är större och viktigare än andra. I dag är en sådan dag. I dag har vi köpt ett hus på Gotland, i Ahr vid Stenkusten där vi hyrt i tjugo år. Nu har vi köpt ett eget litet vitkalkat hus, en arbetarbostad från 1928 när kalkbruket fortfrarande var i full gång.
Vi är fortfarande omtumlade.
Fem hundra meter genom tallskogen ner till havsstranden, fem minuters cykling till vackra och badvänliga Bästeträsk.
Ett hus, en omtumlande dag.
En strand, en omtumlande dag.
Ett träsk, en omtumlande dag.
Sedan åkte vi till kalkbruksmuseet i Bläse för att lyssna till Le Petit Final på Staffan Schejas kammarmusikvecka i kalkladan. Varmt, solnedgång utanför, musik i sommarnatt. Två västeråsare förgyllde kvällen: Mikael Samuelson som sjöng tre underfundiga sånger av Kurt Tucholsky (tonsatta av Hans Eisler) och unge Henrik Måwe som spelade piano i Poulencs violinsonat tillsammans med violinisten Sergej Bolkohovets. Lena Willemark avslutade med ett bejublat framträdande. Hon sjöng bland annat Dan Anderssons underbara Till min syster.
Mikael Samuelson.
Henrik Måwe.
Läs mer, om juli till exempel, i bloggarkivet
