Järnhandlaren som går till arkiven

(publicerad i VLT november 2005)

Han går runt i den nästan tomma butiken. Några skruvlådor minner om den gamla tiden. Annars är det mesta borta. Före jul ska allt vara avvecklat och Sundströms järnhandel ska bara finnas kvar i arkiven.

– Visst känns det ledsamt men arbetet måste slutföras, säger Axel Sundström och travar böcker och pärmar nere i källarkontoret.

Hustrun Inga-Lill packar bilen för att köra till Återbruket och sonen Göran, som drev butiken de sista åren, tömmer hylla efter hylla i de skjutbara arkivskåpen. Det handlar om 250 hyllmeter.

Utvecklingen har sin obevekliga gång. En traditionell järnhandel i centrum är i dag lika ovanlig som en extern stormarknad var för femtio år sedan.

Då, 1955, när Axel Sundström tog över rörelsen, fanns det fyra järnhandlare i Västerås.

Ännu längre tillbaka, 1891, när hans farfar köpte Lagerquists jernkramhandel i hörnet Vasagatan och Smedjegatan, var butiken något av stadens kommersiella centrum.

Järnhandeln hade det mesta. Sundströms hörna blev ett begrepp. Där föddes Axel Sundström 1926, i den träkåk som vette mot Smedjegatan. Barndomen blev ett äventyr på en gård där bönderna körde in med hästar.

Där fanns stall och magasin, där fanns fackverk för stångjärn, oljebod och cementbod. Inne i butiken fanns lådorna med spik och skruv, kaminerna, spisarna, hinkarna, stekpannorna och kaffepannorna och allt det andra. Det doftade, det var glänsande och magiskt.

Sundströms hörna.

Unge Axel Sundström fick tidigt packa om spik och mäta upp cement i enkilospåsar. Och han lärde sig verktygens olika namn. Hornsugga, fogsvans, hora, björnsax, kattstjärt, fyllhammare, korp, kofot, fågeltunga, pirra och rubank

Nu är det inte mycket kvar av varulagret. Konkursutförsäljningen har tömt stadens äldsta järnhandel. Axel Sundström ägnar decemberdagarna åt att gå igenom arkivet. Han bläddrar, läser, blir emellanåt nostalgisk och packar sedan i olika högar. En del ska kastas, annat ska tas hem till bostaden i Stallhagen. Handlingar av historiskt intresse ska erbjudas stadsarkivet.

Han slår upp en priskurant från 1911 och läser att en grävspade med spets kostade 1 krona och 75 öre. En galvaniserad tolvlitershink gick för 1 krona och 15 öre.

I en huvudbok från 1907 är handstilen sirlig, lättläst och prydlig. Listan över kundkonton är samtidigt en förteckning över dåtidens Västerås.

Gud Fader själv, direktören och politikern Oscar Fredrik Wijkman, har 66 kronor att betala på kontot. Bankdirektören Rudolf Gagge har 9 kronor.

Bland andra privatkunder finns rektor Peter Bagge, bagare Fredrik Jansson, urmakare Adolf Nyman och boktryckaren Anders Pers.

Bönder från Brottberga, Askö, Wikhus, Fiholm och andra gårdar runt Västerås har stannat till för att köpa något.

Skultuna AB har 4 765 kronor på räkning vid årsskiftet, mest av alla. Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, som ännu inte hade börjat förkortas Asea, har bara 300 kronor.

Staden växer fram genom böckerna: Westerås Masugn, Västerås Gurksalteri, Keijser & Co.

Sundströms järnhandel.

Den gamle Axel Sundström kände allt och alla. Han levde i en tid när Västerås förvandlades från småstad till industristad. Han hade köpt sin järnhandel samma år som Asea startade och under sina 40 år i stadsfullmäktige var han med om att forma stadens utveckling.

Han var ordförande i drätselkammaren, dåtidens kommunstyrelse, mellan 1918 och1935. Högermannen Sundström var så respekterad i alla läger att han fick behålla ordförandeklubban även efter det att socialdemokraterna blev största parti och tog över stadens ledning i början av 1920-talet.

Sonsonen Axel Sundström blev aldrig politiskt aktiv. Han nöjde sig med ett månårigt sekreterarskap i Västerås humanistiska förbund.

Och han förde in järnhandeln i en ny tid, när han tog över rörelsen 1955. Sundströms hade två år tidigare flyttat in i det egna nybygget på Vasagatan. Det var det första moderna bygget efter kriget. Kåkstaden i centrum var på väg att försvinna.

Sundströms hörna revs, Vasagatan breddades från 6 till 18 meter.

Två andra järnhandlare fogades till rörelsen. Bergius köptes 1958, Axel Olssons (som drivits av en släkting) införlivades när Bomanska gården revs för Punkt 1967.

Nu är alla borta. Huset på Vasagatan ägs av fastighetsbolaget Klövern.

Axel Sundström säger att han förutsåg utvecklingen när han gjorde kalkyler i början av sextiotalet.

– Jag såg svagheten med en citybutik. Men Sundströms var ett känt namn och vi behöll butiken. Vi tyckte om de personliga kontakter som man fick i detaljhandeln.

ANDERS LIF

Startsidan