Fredag 30 november
Andersdagen. När jag var på VLT åt vi alltid tårta den här dagen, som en hyllning till Anders den äldste, AYP och AHP. Fadern, sonen och den helige Anders. I dag åt jag Biff à la Lindström på Hällabaren, en av stans två retrorestauranger. Brickor, husmanskost. Den andra ligger borta i djuphamnen. Där är ena väggen dekorerad med motiv från Västerås.
Retrobar i hamnen med husmanskonst.
Johan skrev en bra artikel om länsmuseet på sin nya hemsida. Läs den.
Arvid Offes vänner har gett ut en bok med drygt hundra av den gamle polisens mer än tusen artiklar i VLT under trettio år. Offe är 95 år och har onekligen bidragit till lokalhistorien. Jag ska skriva om boken i VLT. Det blir svårt. Å ena sidan är det ett storartat ambitiöst och ideellt arbete som bör hedras, å andra sidan är det amatörmässigt utfört med flera slarvfel. Hur jag än skriver blir jag orättvis.
Över till gårdagens bild på en bakgård med en stilig loftbod. Var låg den? I registret till Ernst Bloms bilder på Länsmuseet står det att loftboden fotograferades på 1920-talet inne på gården till Vasagatan 11 B, ungefär där MacDonald’s ligger i dag, mellan Stora gatan och Munkgatan. På andra sidan Vasagatan låg Bomanska gården.
Där man i dag går in till MacDonald’s på Munkgatan gick man en gång in till innergården med den här loftboden. Det ser ut som om det bodde någon där. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Bakgårdarna och innergårdarna fascinerar mig. Så här såg det ut bakom den Gaggeska gården på Fiskartorget på 1880-talet. Stall, uthus, närmast landsbygdsidyll. Här står Stadshuset i dag.
Rudolf Gagge, oljemålning 1880
Torsdag 29 november
Mimer bygger på Östermalm. En stor affisch visar två eleganta par i kostym och aftondräkt med texten ”smart lyx utan insats”. Affischen har väckt ont blod hos Anna Wallén (s) och Vasiliki Tsouplaki (v) i fullmäktige. De har lämnat en interpellation till Mimers ordförande Lars Luttropp (m).
Jag trodde frågan gällde om kommunala Mimer skulle bygga lyxlägenheter. Alls icke. De två oppositionspolitikerna är oroade över att affischens kvinnor är onaturligt smala. Den ”förvrängda kvinnobilden” kan orsaka bulimi och anorexi hos unga tjejer. Luttropp, Luttropp, olycksfödde gubbe, vad har du ställt till med?
Affisch som väckt ont blod.
Var på Konstmuseet med E. Han är 1,5 år och gillade Torbjörn Grass gerjer som gick att slå och plingeplonga på. Konst? Javisst. Kul konst. Med ljud.
Elliott bangar på konsten.
En nyhet från Stadshuset: Bussarna ska införa shoppingbiljett. Beslutet är inte klubbat, men förslaget är politiskt förankrat. För 25 kronor får man en biljett som gäller i tre timmar mellan klockan 9 och 15.
Dagens gamla bild är en gåta. Jag har skrivit mycket om hur svårt det är att få fram bilder från de gamla bakgårdarna i stan. Här är en bild jag inte sett förut. En gammal hederlig loftbod, mitt i stan, inne på en gård. Med doft av Dalarna eller Skansen. Frågan är bara var. Någon som vet?
Loftbod mitt i stan i Västerås. Men var? Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Onsdag 28 november
Bushs försök att mäkla fred i Mellanöstern påminner om ett par avsnitt av sista säsongen med Vita huset i tv. Verkligheten följer fiktionen.
Läser New York Times bloggar. Där finns en länk till en av ”världens roligaste sidor”, en svensk hemsida kallad Omodern med dansband från 1970-talet. Vad vore livet utan nätet?
Svenskt dansband som skrattas åt i jonajtid stejts ov amerrika.
Nu kan det avslöjas. Så här ser den mystiska röstningsapparat ut, där man i hemlighet kan plocka upp en kula för ja eller en kub för nej och släppa ner den i en låda inne i maskinens inre. Här bestämdes, i den slutnaste av slutna omröstningar, vilka tre nya västeråsare som ska väljas in i det illustra sällskapet Carlsbröderna, som i januari firar 150-årsjubileum. Carlsbröderna bildades 1858 av grosshandlaren Carl Boman, han som hade en gård på Vasagatan där Punkt ligger i dag.
Nya bröder plockas fram i röstningsmaskin av koppar.
Bilder på Bomanska gården finns det gott om. Men om man vände på klacken och tittade norrut, från Stora gatan och upp längs Vasagatan så såg det ut så här på 1910-talet, eller möjligen tidigt 1920-tal. Backen mellan dagens varuhus (Hennes & Mauritz till vänster och Centra till höger) måste ha planats ut med åren.
Vasagatan norrut från Stora gatan på ett sällan sett vykort.
Tisdag 27 november
I oktober 1931 hölls en tre timmar lång debatt i Västerås stadsfullmäktige.
Skulle flickor få gå tillsammans med pojkarna i realskolan på läroverket? Flera tunga högerpartister sa nej. Rektorn Hjalmar Thyresson tyckte att flickorna borde hålla till i flickskolan uppe på Mariaberget till dess de var mogna att söka till gymnasiet. Men först då. Realskolan i läroverket var till för pojkar. Ragnar Liljeblad strök under att det var skillnad mellan könen och kommunisten Karl Engdahl fruktade att pojkarna skulle bli ”handikappade” i sin utveckling om flickor kom med i bilden så tidigt som i realskolan (efter fjärde klass).
Men tiden hade gått förbi dem. Flera föräldrar hade protesterat och socialdemokraterna gjorde gemensam sak med liberaler som Anders Pers. Fullmäktige beslutade med 27–17 att flickor skulle släppas in i läroverket redan i första realskoleklassen.
Så kom det sig att åtta elvaåriga flickor kom till uppropet i realskolan på Högre Allmänna Läroverket i Västerås höstterminen 1932.
En av dem var min mamma.
Hon berättade om det. Hon var nog litet stolt. Men hon hade ingen bild av den historiska klassen.
I dag kom jag över en bild!
Jag var hemma hos Märta Malmborg som gick i samma klass, när flickorna sprängde könsbarriären. Hon hette Tenow då och bodde vid Fiskartorget.
– Jag minns att pojkarna drog mig i håret, sa Märta.
Här är bilden på klassen som skrev skolpolitisk historia i Västerås. Flickorna är, från vänster: Märta Tenow, Margareta Hult, Margareta Pilsjö, Britta Lilja (som gifte sig af Geijerstam och blev mamma till Clabbe), Eivor Theen (som blev min mamma), Kerstin Engmark och Sara Svensson. Den åttonde flickan saknas på bilden. Märta kommer inte ihåg vad hon hette.
I kväll var jag på ett möte med en anrik förening. När vi skulle rösta stack vi händerna, en och en, i en magisk apparat där det fanns fyrkantiga små klossar för nej och små runda kulor för ja. Man valde kloss eller kula och stoppade den i ett litet hål längst in i balloteringsapparaten. Rösträknaren drog sedan ut en låda och ingen visste vem som röstat kloss eller kula. Lustigt. Sen åt vi pyttipanna.
Måndag 26 november
De första kom redan fyrtio minuter innan jag skulle börja. Klockan två var stora salen i Kyrkbacksgården full. Över 200 personer från Pensionärsuniversitet. Några yngre lokalhistoriskt intresserade låtsades vara äldre än de var och smet in i bänkraderna. Jag pratade på och visade bilder. Många av dem har ni sett i de här spalterna. Nostalgi och lokal historia går hem. Tiden är den flod jag går och fiskar i, som Thoreau sa.
Över 200 kom till mitt föredrag på Pensionärsuniversitetet i dag.
En bild uppmärksammades mer än andra. Saluhallen, med ingångar från Smedjegatan och Vasagatan, fick till och med en spontan applåd. Litet förvånande kanske, men drömmen om en levande, doftande och färgrik saluhall lever.
Drömmen om en saluhall lever. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Efteråt fick jag flera frågor att utreda. Varför heter det till exempel Bondtorget? Fick bönderna hålla till på en särskild del av Stora torget?
Den danska tv-serien Föreställningen i sex delar, med olika perspektiv, är oavbrutet fascinerande.
Vem blir ni kanalchef på P4 Västmanland när Michael Österlund slutar efter bara ett år? Dags för gamle arbetshästen Gunnar Eriksson? Det vore synd, förresten. Han är ju så bra framför mikrofonen.
Söndag 25 november
I går förmiddag pudrade frosten livet. Bryggan i Askersund var en oavslutad tanke, i Vadstena mulnade Vättern. Vi försökte avsluta något som vi aldrig börjat. I källaren hittade jag Sanningsbarriären, boken där marginalerna stiger över sina bräddar och översvämmar texten. Vi åt oxbringa med pepparrotsglass och gös och i dag körde vi hem i mörkret på ishala vägar. VSK gjorde en enorm upphämtning i Edsbyn medan lokalradion pratade på om ointressant hockey i Sura.
En brygga utan tanke i Askersund...
... och Vättern funderade sent i november.
Här hemma tycks konstmuseifronten sakta förflytta sig framåt. Äntligen. Men vem bryr sig om Länsmuseets skandalösa tillstånd? Vårt gemensamma minne ligger nerpackat. Och vem bryr sig om att Teater Västmanland inte hade pengar så att det räckte till lönerna förra veckan utan fick låna av Västerås stad? Västeråsarna, och västmanlänningarna, struntar i vem som är ”huvudman”. Lås in beslutsfattarna ett rum med öppen spis och släpp inte ut dem förrän röken i skorstenen blivit vit. Jag tror jag sagt det förut, men det tål att upprepas...
Nu ska jag förbereda ett föredrag inför den kunniga publiken på Pensionärsuniversitetet i morgon klockan 14 i Kyrkbacksgården. Hjälp! Vad ska jag berätta om? Hur ska jag börja? Var ska jag sluta?
Funderar på att börja med den här bilden från Stora gatan på 1930-talet. Vinter, folk samlas utanför VLT:s depeschkontor. Blomsfotobutik låg där Leanders antikvariat håller till i dag. Vad säger den bilden? Ja, säg det. Men jag tror jag börjar där.
Västeråsare följer matchrapporterna i VLT:s fönster ut mot Stora gatan på 1930-talet. Foto: David Eriksson.
Fredag 23 november, extra, sen kväll
Kollade den hemliga länken till sidan med Fosshaug inne i Bandyförbundets allra heligaste server. Länken finns inte längre! Hålet är tilltäppt. Boken Bandygalen är nu slutligen utsuddad från förbundets minne. Den tillhör nu bandysportens undergroundlitteratur. Per Fosshaug, som spelat flest landskamper av alla, kan trösta sig med ett minne från förbundet: en liten fågel av balsaträ, köpt för några rubler i Ryssland, som han fick när han spelade sin hundrade landskamp. Vad mer kan man begära?
Fredag 23 november
Snön drar bort, revor i molnen, fullmåne redan på eftermiddagen. Dags att tjuta som en varg.
Får höra från säker källa (?) att Bandyförbundet gjort klart med Göteborg om att spela SM-finalen där 2009. På Heden. I Göteborg!!! Jag tror inte det är sant. Sista finalen på Studenternas spelas nästa år, sen drar bandyn till Västkusten, i väntan på att i en obestämbar framtid flytta till nya fotbollsstadion i Solna. Nog är det bra med fritänkande och modern approach. Men Göteborg? Det är ju så långt från bandyns kärnland man kan komma. I sin iver att nå nya grupper riskerar bandyn att tappa de gamla. Dags för uppror.
Bandyfinal i Göteborg? Det kan inte vara möjligt...
Var på den hundrade Arosmässan. Alla besökare fick min bok. Landshövding Mats Svegfors citerade ur den i sitt öppningstal. Tyvärr var det bara 300–400 åhörare i ACC. Mässan har tappat mark. Här behövs ett nytänkande. Utan att för den skull flytta alltihop till Tahiti.
Debatten om klimathotet blev förutsägbar, men bitvis spänstig ändå. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson och miljöpartiets Peter Eriksson var bäst. Det talades om fega politiker och om behovet av att styra om konsumtionen. Jag ska flyga både till Sydafrika och Kina framöver och fick dåligt samvete. Det var väl precis det som var meningen. P-platsen i Skrapan kostade 42 kronor. Jag hade kunnat cykla, och fått motion samtidigt. Trots snön och vargtjuten.
Den hundrade Arosmässan lockade ingen storpublik.
Dagens historiska bild är från Södra Esplananden under krigsåren. Här låg taxiststationen på den tiden. Kolla droskorna, de är utrustade för gengasdrift. Några har vedsäckar på taken. Stationen låg nära Esplanadens korsning med Hamngatan. Där finns inga hus alls i dag. Bara cityringen som dånar fram mot bron över Svartån och avtaget mot det som är kvar av Hamngatan, en betongkulvert under järnvägen.
Droskor på Södra Esplanaden första halvan av 1940-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Torsdag 22 november
Tidig morgon, ut i duggregnet till brevlådan. Tidningen. Köksbordet. Kultursidan. Där! Stort uppslag med rubriken ”Intressant nedslag på Arosmässan”, flera bilder och en uppskattande recension av Bo Lundkvist. Tillåt mig citera:
”Av ämnet att döma skulle man kunna tro att boken är en redovisning av typen torr avhandling.
Men en sådan författare är inte Anders Lif. Han skriver lätt, medryckande och begripligt och lyckas väl med att förvandla ett smalt ämne till något läsvärt.”
Kunde inte ha sagt det bättre själv. Coje Larsons fina bild från 1968 dominerade första sidan i tidningens andra del. Jag övervägde ett tag att ha den bilden som omslag. Curt Nicolin i centrum, inför en fullsatt konsertsal i Carlforsska skolan 1968. Tv sänder, Arosmässan är i samhällsdebattens centrum.
Radikala vindar svepte fram över Sverige 1968 men Arosmässan var fortfarande männens och de mörka kostymernas värld. Foto: Coje Larson, VLT.
I kväll skulle 55 medlemmar i Västerås humanistiska förbund gå på teater i Västerås. Jag sitter i styrelsen och hade ansvaret för evenemanget. Vi hade förberett teaterkvällen sedan i somras. Vin och smörgås före, kaffe och kaka i pausen. Allt var bokat, betalat och klart. Då. Kvart i fem får jag veta att teatergruppen 123 Schtunk tvingats ställa in kvällens föreställning av Macbeth. En av de tre skådespelarna hade blivit sjuk.
Vi genomförde kvällen ändå. Vi fyllde upp teaterns kafé, teaterchefen Magnus Bergquist gjorde ett lysande inhopp och pratade om Shakespeare i en timme. Han hann med några svängar om Börje Ahlstedt och Björn Gustafsson också.
I januari ska vi ge Macbeth en ny chans i en extrainsatt föreställning.
Teaterchefen höll låda när Macbeth ställdes in.
Onsdag 21 november
I morgon kommer recensionen i VLT av min bok om Arosmässans 100 år, En spegel av tiden. Alltid lika spännande. I och med recensionen är boken att betrakta som släppt.
Ni kan läsa första kapitlet här. Det heter När de stora elefanterna dansade.
Ni kan köpa boken också. För specialpriset 150 kronor + frakt och porto 50 kronor. Mejla mig så skickar jag den. 120 sidor, massor av bilder och lokalhistoria från Västerås. Linneband. Riktigt stilig.
Åkte till Almö-Lindö i dimman, för att titta på ett glas med en märklig historia. Inköpt på loppis i de svensk-norska gränstrakterna för några år sedan, men med en historia knuten till Västerås, den varma sommaren 1908. Ni får veta mer senare.
Stannade vid bron över till ön. Tittade bort mot väster, mot Asköviken, dit vårfåglarna kommer tillbaka när ljuset återvänt. I dag var det grått och stilla. Kan vara vackert det också.
Mot Asköviken, november. En månad före jul.
Zlatan är bra nu. Det är bara att erkänna. Sverige vann mot Lettland och gick till EM och alla landets sportjournalister jublar, hurrar och gratulerar varandra. Nu kan de se fem mot en trevlig sommar 2008. Och glömma den darrande fyrbackslinjen.
England slogs ut ur kvalet av Kroatien inför ett buande Wembley och förbundskaptenen Steve McClaren blir sågad, förödmjukad och hånad i dagens tidningar. En lakonisk kommentar i BBC: ”Se det från den ljusa sidan, nu slipper vi bli utslagna i kvartsfinalen i ett slutspel.”
För ett par dagar sedan träffade jag en av mina favoritbloggare här i stan för första gången. Hon är sambo med en bandyspelare och mamma till tvillingar. Hennes språk är lyriskt och levande. Ibland tror jag att jag känner henne fast jag naturligtvis inte gör det.
Tisdag 20 november
Dis, dimma, vit frost. Vi går på ängen mellan flygterminalen och Badelundaåsen. Kjell-Åke Janssons slagruta av tunn metall svänger mot öst-väst. ”Här går vattenådern”, säger han. Vi är på jakt efter Hälla källor, de två djupa källflöden som lockat så mycket folk under historien, ända fram till början av 1900-talet. Hit kom man för att fira trefaldighet, veckan efter pingst. Här drack man för att få hälsan under året, här festade man, här slogs man. Slagrutan pekar mot en hangar. Under den ligger säkert den ena källan, igenfylld. Men den stora källan ligger ute på flygfältet, innanför stängslet, säger Kjell-Åke.
Han vet, han har varit där förut. Vi får hjälp av Kent Björklund på terminalen. Han kör oss ut över taxibanan och ett gräsfält, mot en vassdunge. Ett plan testar inflygningar i dimman. Kjell-Åke behöver inte slagrutan längre.
Här ligger Hälla källa! Den porlar, vatten stiger mot ytan, hälsar på gräs och vass, fortsätter i en bäck mot sydväst, ner i en kulvert för att förena sig med abborrarna i Hässlösundet.
Här var det alltså. Här samlades flera tusen människor i den ljusa försommarnatten.
Planet brummar i dimman ovanför oss.
Detta måste jag skriva om någon gång.
En man med slagruta letar offerkälla i flygplatsens vass.
Här är det! Här samlades tusentals människor på trefaldighetsdagen för att fira. Och för att slåss.
Inte en dag utan en gammal bild. Titta på den här. En mamma står med sina två barn på Wijkmansgatan 1949. Hon heter Ingrid Berg, barnen Inger och Sven. Husen bakom kallades Röda villorna. Metallverkens arbetarbostäder. De låg strax ovanför Emausmotet. De runda kulorna på marken mellan husen var skyddsrum. Familjen Berg bodde i ett rum och kök. På vintern stängde de av rummet för att spara värme och pengar och bodde alla fyra i köket. Min fråga är nu: Finns det fler bilder från Röda villorna? Wijkmansgatan finns inte längre (jo, gatunamnet finns, det har flyttats till Stenby).
Ingrid Berg med barnen Inger och Sven vid Röda villorna 1949.
Måndag 19 november
Detaljplanen för andra etappen av Öster Mälarstrand är på väg till kommunstyrelsen och fullmäktige. Detaljerna är klara för 600 nya bostäder från Mälarparken bort till gamla Ångkraftverket. Start nästa år. Tio års byggtid. Slipper man kratta löv där?
Barnvakt på eftermiddagen. Funderade på att gå till Varda som vi gjorde i lördags och beställa en vargtass.
Det ska böjas i tid det som krokot ska bli.
Åkte hem och läste om vilda bebin i stället. Lika bra som för 25 år sedan.
Har fastnat för den stora industri- och hantverksutställningen på Herrgärdet 1908. Snart hundraårsjubileum. Läser VLT:s rapportering. En industrihall och en tjusig restaurang byggdes upp på det som sedan blev Gamla plan, söder om Herrgärdsskolan. VLT:s utsände, signaturen Rustik, beskrev en dag på utställningen kring midsommar.
Entrén till utställningen, sedd från Engelbrektsgatan. I bakgrunden den stora industrihallen.
I restaurangen träffade han på ”den store socialistledaren” Hjalmar Branting som satt och åt mat med stadens socialdemokratiske riksdagsman Viktor Larsson.
– Utställningen är bra. Den är så liten att man lätt får en överblick. Allra bäst är konstutställningen, sa Branting till borgartidningen.
Branting i Västerås några år senare.
Den blivande statsministern var förvånad över att så fin konst kunde ställas ut i en så liten stad. Journalisten gick upp till tredje våningen i Herrgärdsskolan där 150 konstverk ställdes ut. En kvinna satt i dörren och tog upp 25 öre extra i entré, utöver den krona som entrébiljetten kostade. Kanske var det därför så många vände om i dörren. Synd, menade VLT. Den vanlige västeråsaren borde lära sig att det fanns annat att pryda ett hem med än ”gipsmopsar och porslinskattor samt rysligt utförda fursteporträtt och annat tyskt oljetryckssmäck”. Innanför dörren hängde två oljemålningar av Anders Zorn: Djos-Mats (porträtt av en urmakare) och Kolbullar (en kulla som lagar kolbullar över öppen eld).
Ingen kunde ana att målningarna hundra år senare skulle vara värda många miljoner.
Djos-Mats av Anders Zorn, på utställningen i Västerås 1908.
Söndag 18 november.
Sju plusgrader. Höstens färger är borta. Nu kan vi se fram mot mörkret.
Promenerar i gråheten. Blir ännu en gång sur på det ”konstverk” som står och rostar framför Växhuset och som ska hedra den förste s-riksdagsmannen från Västmanland, Viktor Larsson. Inget ont om konstnären Carl Emil Berglin, men vem kan tycka att rostig plåt är vackert?
Kunskapens träd, kallas det och jag minns den politiska strid som utbröt i början av åttiotalet. Vpk röstade nej till kommunala pengar till skulpturen, och den rostiga plåten hade aldrig satts upp om inte två folkpartister hade röstat med socialdemokraterna.
Det borde de inte ha gjort.
Viktor Larsson värd ett bättre öde.
Kunskapens träd på Viktor Larssons plats, rest 1981. Konstnären bakom var Carl Emil Berglind. Hur många vet att den rostiga corteenplåten hyllar Viktor Larsson, en av den västmanländska arbetarrörelsens pionjärer?
Träffade Per-Olof Pettersson i ABB Arena, när Tillberga och Motala öste in bandymål på varandra. "Pelle på taket" var upprörd över oss journalister som skriver elakt om pelarna i hallen.
Pelarna står där av en enkel anledning. En annan byggteknisk lösning hade blivit många miljoner dyrare. De hyror som då krävts hade varken VSK eller Tillberga klarat. Teve kan sända även i dag. Duger det inte får de väl sända någon annanstans ifrån, sa Pelle på taket. Det är ju trots allt han som äger hallen tillsammans med Fredrik Svensson. Inte kommunen.
När spelade Sverige en bra fotbollslandskamp senast? Landslaget ser ut att gå till EM tack vare en full dansk som rusade in på Idrottsparken för att nypa till domaren.
Vet ni förresten att det är jubileum på Herrgärdet nästa år. Då är det 100 år sedan den första stora Västeråsutställningen 1908, i Herrgärdsskolan och på planen söder om skolan. Där byggdes en industrihall och en restaurang bara för utställningen som besöktes av 55 000 personer. Får se om jag hinner skriva om den.
Hantverks- och industriutställningen i Västerås 1908.
Fredag 16 november
Träffade Antonio Puccioni på Bäckby. Han är 86 år och en av de få som ännu lever av de italienare som värvades av Asea och som kom till Västerås en kall oktoberdag 1947, för sextio år sedan. Hans berättelse är unik. Ni får läsa om den i VLT. Ni får läsa om Aseas värvning av arbetskraft för att klara av de stora leveranserna till Sovjet, ni får läsa om varför den unge Antonio lämnade marmorbrottens Carrara, om tågresan upp genom det krigshärjade Tyskland till ett Sverige som liknade Nordpolen, om pyjamasen och desinficeringen i Malmö och om mottagandet i Västerås, där perrongen på centralen var full av folk.
Antonio Puccioni, snart ensam kvar i Västerås av de första italienarna.
Antonioni tänkte bara stanna ett tag, kanske ett år eller två. Nu har det gått sextio. Han är snart ensam kvar alla de unga män som steg på förväntningarnas nordgående tåg. Antonio målar numera, och gör vackra saker i trä. Här är en av hans senaste målningar.
Drömmen om naturen. Norditalien? Oljemålning av Antonio Puccioni, Stålverksgatan 106, Västerås.
– Hur var livet i barackerna på Hammarby, frågar jag.
– Om jag ska berätta det får jag hålla på i fyra timmar, svarar Antonio.
Någon borde ta sig tid och spela in honom på band för att bevara en viktig del av stadens historia.
Torsdag 15 november
Studenterna uteblev från dagens seminarium på högskolan om public service. Men det gick bra ändå. Vi körde inför en liten publik. Allt spelades in och sänds kanske i nedklippt version.
Public service-utredaren Rose-Marie Frebran försäkrade att hennes utredning bara skulle stärka radio och tv. Mats Svegfors kritiserade SR och SVT för deras krav på automatisk uppräkning av anslagen. Vilka andra sektorer i samhället kan räkna med det? Elisabeth Bäck efterlyste samverkan mellan Radio Västmanland och VLT för att nå unga läsare och lyssnare. Fullständigt otänkbart, svarade kanalchefen Michael Österlund. Flera i panelen trodde att SR och SVT måste smalna av sitt åtagande för att behålla kvaliteten. Elisabeth Bäck var ensam om att tro att public service inte längre skulle finnas kvar om fem-tio år.
Klockan tolv gick jag hem och högg ved.
Ohuggen ved.
Oroande signaler från Rocklunda. Föreningarna får höjda hyror, utan samråd. Det snabba bygget av bandyhall ser ut att vara för billigt. Stora, pelare (som är den billigaste konstruktion för att hålla uppe taket) skymmer sikten. TV hotar att inte sända. Publiken har svårt att se hela planen. Takten i färdigställandet har stannat av. ”Vi är oroade”, sa en ansvarig bland föreningarna häromdan. Föreningarna sköter hallen men alla order till byggfirman måste gå via kommunen som betalar hyran till Rocklundabolaget (kommunen hyr sedan ut i andra hand till föreningarna). Allt har gått väldigt fort. Nu börjar de knöliga beslutsgångarna visa sig.
Just här är det hyfsat bra sikt.
Så en fin bild från Metallverkens arbetarbostäder på Tegnérgatan, som byggdes i början av 1900-talet. Nationalromantisk stil, är det inte utskjutande drakhuvuden ovanför träsponten?
Bilden finns på Västerås industrihistoriska förenings förträffliga hemsida. Där kan ni läsa Solveig Ingmarssons berättelse om hur det var att bo i arbetarbostäderna under andra halvan av fyrtiotalet.
”I källaren fanns en gemensam toalett, som jag hatade att gå ner till. Ty en gång hade den tunga källarporten, som öppnades neråt marken, blåst igen, så att jag blev fast i den mörka kalla hålan. [...] I köket fanns det plats för en bäddbar träsoffa. Där låg mor och far. I vardagsrummet låg min syster och jag. Vi eldade i vedspis och hade vid några tillfällen också en kolkamin när det var kallt och otrevligt utomhus. Varje vinter stoppade mamma bomull mellan fönstren för att slippa alltför mycket drag från dem. Det såg hemtrevligt ut. I vardagsrummet hade vi en kakelugn.”
Solveig på en solvarm trappa på Tegnérgatan tillsammans med sin syster och farmor och farfar på bron till Tegnérgatan 18B. Mannen till vänster är en granne.
Onsdag 14 november
Märklig känsla av att sitta inne, ensam, hela dagen och förbereda torsdagens seminarium. Livet går förbi nånstans, långt borta. Brevbäraren kommer, radion pratar med mig. Lokalradion. Jag lyssnar på lokalradion hela dagarna. Morgondagens seminarium ska ju handla om radio i samhällets tjänst, Sveriges Radio Västmanland arrangerar.
Jag minns när lokalradion kom till stan för 30 år sen. Vi på VLT tyckte vi var störst, bäst och vackrast. Ingen skulle kunna hota oss. Men litet skakade blev vi när Göran Byttner utsågs till kanalchef och läste nyheter om dagisplatser i Ramnäs med samma myndiga stämma som hade hörts från den storpolitiska scenen där han berättade om Konrad Adenauer och Willy Brandt.
Nyhetschefen på VLT fick timer på skrivbordsradion för att inte missa Radio Västmanlands sändningar. Sändningarna spelades in också, men jag tror aldrig någon hade tid att lyssna. Rädslan gick snart över. Vi insåg att radion saknade resurser, vi var fortfarande störst, bäst och vackrast. Tyckte vi. Malligast var vi i alla fall.
Lokalradion har blivit bättre med åren, skillnaderna har utjämnats. Jag jobbar inte kvar på VLT så jag vet inte hur de ser på radion numera. Vi får höra på seminariet. Elisabeth Bäck kommer dit. Klockan 9.30 börjar vi, i Pi-salen på högskolan. Hjälp.
VLT var störst, bäst och vackrast redan på 1910-talet. Bilden är från Stora gatan på 1910-talet. Kastanjen står fortfarande kvar. Inne på gården skymtar ett skomakeri i det gamla Kullska huset som sedan blev konstgalleri. Huset längs gatan revs för VLT:s nya hus 1929, som i dag bland annat rymmer Leanders antikvariat. Foto: Ernst Blom.
En nyhet från Stadshuset: Arbetsmarknadsavdelningens yrkesskola ska flytta från Billsta nästa år. Förmodligen blir det seniorboende där i stället. Ett företag som heter Bovieran AB sägs ha ett ”nytt koncept”.
Tisdag 13 november
K-G Bergström ska komma tillbaka med nya intervjuprogram i vår. Han har haft en halv miljon tittare varje vecka. Succé, trots att han är en sextioårig gubbe. Även yngre tittar. Förvånande kanske, för de redaktörer som inbillar sig att yngre mest är intresserade av trams och banal nöjesjournalistik. Jag hatar kategoriseringar och underskattningar av tittare/lyssnare/läsare. Go, K-G, go.
På torsdag förmiddag ska jag leda ett seminarium på högskolan om public service. Jag är nervös. Rose-Marie Frebran är en av dem som medverkar. Hon har regeringens uppdrag att utreda framtiden för radio och tv i allmänhetens tjänst och många är oroliga för vad som ska hända. Vi får se vad Frebran säger. Hon är kristdemokrat från Örebro, hon är teolog och är ordförande för Örebro SK Fotboll. Vad händer med lagidrotten i det som en gång var kexens förlovade stad? ÖSK Bandy leds ju också av kristdemokrat och teolog, prästen Hans Eklind. Vems sida står Gud på?
Dagens gamla Västeråsbild är från det Klondyke som uppstod några år när Lillån lades igen för Munkgatan och stränderna övergavs, i väntan på nya byggprojekt. Bilden är från 1913. Hästkärrorna och de en gång pittoreska rucklena står där infarten till Punkts p-hus ligger i dag. I bakgrunden Mimers nybygge och Officershuset.
Klondyke vid Munkgatan 1913. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Om ni undrade vad det var som hände i ACC i kväll så var det landets kvinnliga och manliga kommunalråd och landstingsråd som åt och drack och dansade med varandra. Västerås stad, landstinget och länets kommuner bjöd på kalventrecôte, vin och drink. Rapporter förtäljer att de folkvalda hade kul.
Måndag 12 november
Strejkar manusförfattarna i Sverige också. Fotbollsgalans punchlines är sämre än någonsin? Ändå fåntittar jag. Trots reklamen. Men Zlatan är värd sina pris. Persbrandt borde ha fått en mås.
Tisdag och onsdag har SKL stor kongress i stan. Inte många västeråsare vet att bokstäverna står för Sveriges kommuner och landsting (en sammanslagning av det som tidigare var Kommunförbundet och Landstingsförbundet). I Västerås ska SKL dra upp de fortsatta riktlinjerna i sin eviga kamp mot statens klåfingrar.
Ansvarskommitténs utredning var tänkt att bli ett huvudnummer. SKL:s styrelse, inklusive moderaterna, gillar Mats Svegfors förslag. Elisabeth Unell sitter till exempel i styrelsen. Men nu har moderaternas partiledning blåst ut ljuset i regionlampan, i alla fall fram till nästa val. Innan dess må inget hända, enligt partisekreteraren Schlingmann. Förre stadsdirektören i Västerås, Jan-Åke Björklund, som tillsatts för att hjälpa dem som vill bilda regioner, har fått order om att ta det lilla lugna.
Stora saker händer, medan Svartån makligt flyter vidare.
Svegfors får förresten beröm av Göran Persson i intervjuboken Aldrig ensam, alltid ensam. Mats Svegfors ”är en av de personer jag respekterar mest i svenskt samhällsliv”, säger Persson till Erik Fichtelius.
Hyllad av Persson.
Skrev om Kristiansborgs herrgård för några dagar sedan. Här är en bra bild på herrgården från 1930-talet. Staden köpte fideikommissen 1913. Huset användes sedan för kommunala förvaltningar innan det revs när det nya badet byggdes 1961. Det bad som nu är hotat.
Kristiansborgs herrgård. Hur levdes livet där? Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Söndag 11 november
Förmiddag. Promenad Fullerö. Gnistrande snö. Frostnupna slånbär. Mistlar. Gulnande lärkträd med ropande korpar.
Vägen till Fullerö brygga.
Ladugårdsfönster på Fullerö.
Likörbär.
Premiär för elitserien i bandy i nya hallen. Fin stämning. Hammarby enkel match för VSK med nedbantad Micke Carlsson i form. Fyra mål. Östling gjorde tre. Hallen är magnifik. Snart fungerar säkert storbildsteven också.
Liksom högtalarsystemet. I dag hördes bara ett ekande dunder om man stod på kortsidan.
Anders Östling laddar för 7–2.
Jonas Svensson deppar i rosa tröja.
5 500 kom till premiären.
Rocklunda fortsätter att utvecklas. Nu finns skisser klara till Idrottens hus i fem våningar. Stadens nya Idrottscollege får 1 400 kvadrat, bistro längst ner. Friskis och svettis fär också nya lokaler. Firma Pelle på taket och Fredrik Svensson räknat med att resa skalet till byggnaden i januari och februari, allt ska vara klart i januari 2009. Kostnaden för kommunen blir 2,6 miljoner per år. Wenströmska skolan ansvarar.
Lördag 10 november
Per Fosshaug signerade boken på Sigma i dag. Han sålde över 60 böcker. Många fler än deckarförfattaren Björn Hellberg häromdan. Det rullar på...
Bandygalen signerar, Akademibokhandeln på Sigma i Västerås.
Pers berättelse om tiden i Sandviken har förstås lästs med största intresse däruppe. Ingen har berättat så öppet om spänningarna mellan Patrik Nilsson och Magnus Muhrén. Alla gillar det inte. Allra minst Muhrén. Men Stisse Åberg, sportchef på Gävle nyhtesbyrå och krönikör i Arbetarbladet, gillar boken. Så här skriver han:
”... jag har läst och jag har fascinerats och förfärats av vad galningen själv och den alltid så skickliga VLT-journalisten Anders Lif fått ihop.
Rätt eller fel, upprörande eller vanhedrande. Fosshaug öppnar dörren till ett omklädningsrum där det stinker av svett, falsk rysk champagne, ovänskap, dumhet, vinnarvilja och allting som egentligen är livet.
Läs den!”
Förståndig karl, den där Stisse. Även om han inte alltid följt skyddsombudens rekommendationer på riktig arbetsställning. Så här skrev han krönikor under OS i Sydney för sju år sedan.
Stisse Åberg innan han läste Bandygalen.
Fredag 9 november
Ägnade hela dagen åt en artikel om en resa i Salvador Dalis märkliga fotspår i Katalonien. Det snöslaskar ute. Mörker. Vinden får buskarnas grenar att slå mot fönstret. Inser hur mycket jag längtar till Cadaqués.
Vinter i Cadaqués i nordöstra Katalonien.
Läser Erik Fichtelius tegelsten med bakgrundssamtal med Göran Persson under åren 1996–2006. Imponerande uppslagsbok. Personregistret måste vara frustrerande för dem som inte är med. Jag slår på Lena Hjelm-Walléns namn. Hon var ju i alla fall utrikesminister och sedan vice statsminister. I min bok Kaffe i Folkets hus angrep hon Göran Perssons ledarstil. Hon kallade den för presidentlik och hon berättade om hur Persson kunde mästra ministrar under sittande regeringssammanträde. Statsministern, inte kollektivet var regeringen, sa Hjelm-Wallén.
Uttalandet blev uppmärksammat i medierna. Inte på samma sätt som Fosshaugs erkännande av läggmatcher, men i alla fall. Tidningar skrev, radio och tv gjorde inslag.
Men Persson sa ingenting.
Det gör han däremot i Fichtelius bok. På sidan 585 säger han: ”Jag såg att Lena Hjelm-Wallén hade uttryckt någon slags uppfattning om att man på ett regeringssammanträde inte kunde ha en avvikande uppfattning gentemot ett statsråd. Det är jävligt konstigt, tycker jag.”
Längre ner säger han att han kan våra hård, men aldrig kränkande. Tvärtom är det han som blivit kränkt. ”Jag är utsatt för en nästan kontinuerlig kampanj från människor som aldrig har gillat att jag blivit statsminister”, säger han.
Jag tror inte att Lena Hjelm-Wallén känner igen sig.
Lena Hjelm-Wallén med uppmärksammad bok, hösten 2005.
Så gårdagens bildfråga. Leif Eriksson har mejlat rätt svar: ”Det ser ut som ett torkgolv för malt på ett bryggeri”.
Bilden togs på Gamla Bryggeriet i Västerås på 1930-talet. Delar av bryggeriet finns ännu kvar i Bryggargården. Där fanns Nutida musik en gång, nu har Riksbyggen sitt kontor där. Jag pratade där i går. Snart ska jag skriva i VLT om hur det en gång såg ut där, när bryggeriet var i full sving. Grosshandlare Flodin drog igång det i mitten av 1800-talet, sista pilsnern bryggdes 1961. Här ett smakprov.
Bryggarbilar i Västerås på 1930-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv
Torsdag 8 november
Har just fått höra att Lars Eriksson ska sluta som ombudsman för de västmanländska socialdemokraterna efter åtta år. Kanske ingen stor nyhet, men ändå ett tecken i tiden på att coacherna byts när det går dåligt för laget. När ska Marita Ulvskog gå? Det kan inte vara lätt att sköta ett parti som hela tiden tappar både röster och medlemmar. Nu väntar en extra partikongress för det västmanländska disktriktet i ACC den 17 november. Där ska det pratas framtid under överinseende av Mona Sahlin.
Lars Eriksson, som inte döljer att han håller på IFK Göteborg, ska i fortsättningen jobba i partihögkvarteret på Sveavägen och ägna sig åt partiledningens ”strategiska turnéarbete”. Han svarade för ett av de mest minnesvärda uttalandena i min bok Kaffe i Folkets hus där han talade om ”hästväljare”, det vill säga de socialdemokrater som röstar på partiet även om partiledaren skulle råka vara en häst.
Han har en läsvärd blogg också, Mera Lasse http://blogg.aftonbladet.se/3271/ .
Lars Eriksson, till höger, slutar som s-ombudsman och börjar jobba för Sven-Erik Österberg och de andra i partistyrelsen.
... Ännu klockan 15 i dag låg länken kvar till de hemliga innersta gömslena på Bandyförbundets server där den bannlysta artikeln om Per Fosshaug ligger och bidar sin tid...
Till sist en bildgåta. Vad föreställer detta? Belysningen är ödesmättad. Fotografen heter Ernst Blom. Bilden togs på 1930-talet, centralt i Västerås. Nära Svartån och Domkyrkan.
Ernst Bloms mystiska och stämningsfulla bild finns i Länsmuseets arkiv.
Onsdag 7 november
Funderar på en ny vinjett till hemsidan. Har hittat en fin skyline från gamla hamnen bland Ernst Bloms bilder från 1930-talet. Torkrian, Aseatornet, röken från Aseas gjuteri, hamnmagasinen och en ångbåt.
Hamnen i Västerås på 1930-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Satte ihop ett bildspel till ett föredrag på Bryggargården i morgon. Bryggargården? Har inte varit där sedan 1970-talet. Nutida musik. Hur såg det ut där när det var bryggeri på riktigt? Återkommer till den saken.
Boken om Fosshaug säljer i det tysta numera. På lördag ska vi signera på Sigma. Spännande att följa diskussionen om boken på nätet. Svenska bandyförbundet lade ju först ut nyheten om boken och en utdrag ur ett kapitel på sin hemsida. Men när ordföranden Håkan Ramsin såg rubrikerna i kvällstidningarna om läggmatch och whisky fick han kalla skridskor och gav order om att texten skulle lyftas. Känns nästan roligt att ha skrivit en bok som blivit bannlyst av Bandyförbundet. Svartlistad. Fördärvlig litteratur... Det har gått så långt att det numera finns en svart länk till det inre av Bandyförbundets server, där texten fortfarande ligger kvar och bara kan nås av dem som vet var det finns. Festligt. Den adressen sprids nu över nätet. Här är den: http://www.svenskbandy.se/t2.aspx?p=1400590&x=1&a=1108582
Nu slår jag vad om att Bandyförbundets lokala agenter ser det här och genast ser till att även bakvägen täpps till. Så det är bäst ni skyndar på...
Boken har förresten letat sig fram till Wikipedias alerta nätuppslagsverk. Kolla på
http://sv.wikipedia.org/wiki/Spelskandalen_i_Sverige_1990
Per Fosshaug med ryssen Viktor Antufjev. Viktor ville gärna ha ett exemplar av Bandygalen till sitt bandymuseum i Archangelsk. Det har han fått. Där finns den kvar om Bandyförbundet ångrar sig. Boken har också köpts in av Länsmuseet!
För övrigt gjorde Zlatan årets snyggaste fotbollsmål på San Siro i kväll. Det hjälpte mig att glömma det hemska som hänt på en skola i Finland.
Tisdag 6 november
Åsa Linderborg har skrivit den första skönlitterära boken om dagens Västerås. Staden finns där hela tiden, när hon berättar om sin barndom och om sin pappa i boken Mig äger ingen.
Jag sitter i Humanistiska förbundets styrelse. Jag skäms litet i dag. När vi gjorde upp höstens program i våras, och planerade in Åsa Linderborg till hörsalen i biblioteket, kunde vi inte drömma om att hennes bok skulle bli en sådan ofattbar succé. Alla fick inte plats i kväll, trots att bara var någon månad sedan Åsa talade på Bokens dag på Teatern. Dörrarna måste stängas nästan en halvtimme innan det hela skulle börja. Femtio personer fick vända.
Vi skulle förstås ha bokat en större lokal. Nu när så många västeråsare ville lyssna. Jag törs nästan lova att hon kommer tillbaka.
Har ni mot förmodan inte läst boken än, så gör det.
”I Västerås är nästan allt av betydelse byggt på höjden. Vid järnvägsstationen står Aseatornet i mörkt tegel. Som barn fick jag höra att de viktigaste besluten för Asea – och därmed varenda västeråsare – fattades uppe under den grönärgade kopparkupolen. Farfar sa att de mäktigaste männen samlades i rummets mitt kring ett bord i form av ett hakkors. Där stod de och studerade diagrammen över allas vår framtid.
– Jo, nog fan är det så, sa pappa. Det är precis så det går till i den här jävla tjyvstan.”
Ur Mig äger ingen av Åsa Linderborg, sidan 101.
Kön utanför hörsalen en halvtimme innan Åsa Linderborgs framträdande.
Åsa signerar Mig äger ingen. Nu är hon ev favoriterna till att få Augustpriset.
Måndag 5 november
Till Återbruket med hyrsläp. Lyckades till och med backa. Börjar bli stor. Cyklade till Vallby. Det är kallt nu, sent på jorden.
Tänkte på Sigfrid Edström som satt på tåget till Petrograd måndagen den 5 november, för exakt 90 år sedan. Han kom fram dagen efter, för att ordna upp Aseas ryska affärer. När Edström klev ut från Hotel Europa på Nevskij den 7 november hade bolsjevikernas statskupp startat och när han spelade vira på kvällen hemma hos dotterbolagschefen gav Lenin order om att skjuta mot Vinterpalatset.
De här dagarna för 90 år sedan skakade världen.
De här dagarna för 90 år sedan var Vera Rolander tre månader gammal. Hennes familj bodde i Petrograd under revolutionsåret. Mamman hade rest hem till Tutajev vid Volga när Vera skulle födas, för att komma bort från oron i huvudstaden.
Veras pappa fick sedan jobb på Aseas fabrik i Jaroslavl. I början på trettiotalet följde pappan och barnen med de hemvändande aseaterna till Västerås.
Vera Rolander bor på Herrgärdets servicehus. Hon är Åsa Linderborgs mormor. Tisdagen den 6 november berättar Åsa Linderborg om sin fantastiska bok Mig äger ingen på Stadsbiblioteket. Det är på dagen 90 år efter det att Sigfrid Edström klev av tåget på den Finländska stationen, på dagen 90 år sedan Lenin lämnade sitt gömställe i samma stadsdel och tog spårvagnen till bolsjevikernas högkvarter för att ta ledningen och makten.
Jag vet inte om det är långsökt.
Men på något sätt tycks historien alltid hänga samman.
Hörnet Vasagatan och Smedjegatan i Västerås 1917, för 90 år sedan, revolutionsåret. Affischen till höger gör reklam för cirkus Mijares Schreiber som snart skulle komma till tivoliplatsen borta vid Pilgatan.
Kvällen med Åsa Linderborg börjar klockan 19. Humanistiska förbundet arrangerar. Tillsammans med Svensklärarföreningen.
Berättelsen om Sigfrid Edström finns i min bok 1917.
Söndag 4 november
Krattade. Helt slut. Orkade knappt lösa sudoku.
Kaa Eneberg har kommit med ännu en bok om de svenska kommunister som reste till Sovjet för att hjälpa den nya staten på tjugotalet – och som blev grymt besvikna och i några fall också fängslade eller avrättade. Än en gång berättar hon om Knut Lindblom, som också finns med i min berättelse om Asea i Jaroslavl. Lindblom fick jobb på Aseas fabrik mot slutet av tjugotalet och familjen fick det mycket bättre än den någon gång haft det i Sovjet. När sovjetiska staten köpte fabriken av Asea följde familjen Lindblom med västeråsarna tillbaka till Sverige. Drömlandet fick vara.
För ett par år sedan var Knut Lindbloms dotter Stina med på den resa som jag ledde till Jaroslavl. Vi letade upp fabriken och de hus där svenskarna hade bott. Och Stina hittade det lilla trähus där hon och hennes familj bodde de där åren när Stalin hade satt sin första femårsplan i verket och när Aseas kapitalistiska fabrik blev en märklig enklav mitt i den stora socialistiska staten.
Stina minns en svensk som hette Åkerman som hjälpte familjen att få jobb hos Asea vid Volga. Åkermans fru var duktiig på att berätta sagor för barnen.
Per Yngvar Åkerman avrättades utanför Moskva 1938.
Stina Mälberg hittade det hus som familjen fick hyra av Asea i slutet av 1920-talet.
Kaa Enbergs bok heter Knuts Ask och Kejsaren av Karelen.
Nästa vecka ska jag försöka leta reda på Hälla källa.
Och skriva om Klockartorpet. Så här såg utsikten ut Klockartorpsgatan 15A, mot söder, på 1950-talet.
Utsikten mot söder från tredje våningen på Klockartorpsgatan 15A. Vägen mot Björnön ringlade iväg bort mot regementets gamla område med skjutbanan på Viksäng. Någonstans mitt i bilden gårt E18 i dag.
”Här cyklade vi när vi skulle till vår stuga på Björnön”, skriver Birgitta Söderberg, som gärna vill veta mer om hur det såg ut på Klockartorpet innan Asea byggde de hus dit hennes föräldrar flyttade. Var låg till exempel torpet som gett området dess namn?
Fredag 2 november
Fattar inte hur TV4-ledningen resonerar. En journalist träffar en statssekreterare för ett bakgrundssamtal. Under samtalet dricks vin och öl. Alltför mycket vin och öl. Efter ett mystiskt tips smyger en fotograf från Aftonbladet in på krogen Judith och Bertil och leker paparazzi. Ni vet vad som hände sen. Men min fråga till TV4 är: Vem vill i framtiden träffa en TV4-reporter för ett ”underhandssamtal” om TV4 sen berättar om krognotan för hela Sverige? Meddelarfriheten borde rimligtvis även omfatta omständigheterna kring meddelandet (oavsett nyhetsvärdet). Alla, jag säger alla, har rört till det i den här affären.
En annan journalist ute på djupt vatten i ett annat sammanhang (Ar, norra Gotland, en sommar som känns alltför avlägsen).
Tacka vet jag lokalhistorien i Västerås. Där tassar vi fram på marker som inte är så minerade. Sören Bååth läste min berättelse i dagens VLT om gamla Posten i det pompösa Televerkshuset på Västra Kyrkogatan. Jag skrev om branden 1942, som förändrade taket och övervåningen för all framtid. Sören Bååth minns branden:
”När det brann 1942 hade Västerås första automatiska telefonväxeln nyligen installerats i övervåningen. Den blev förstörd och Västerås var först helt utan telefoner ganska länge innan man lyckades installera en temporär ersättningsväxel. Dessutom gick flyglarm i hela stan, det styrdes från televerket och hade utlösts av branden. Jag minns att min familj vaknade, tittade mot stan (vi bodde på Sandgärdet) och såg ett enormt eldsken. Min far, som var fastighetschef på Asea, försökte ringa Aseas Mimerport som hade dygnetrunt-tjänst, men det gick förstås inte då telefonnätet låg nere. Han sa då, jag minns det tydligt: Nu är tyskarna här! ”
Paketutdelningen på Posten några år innan den stora branden 1942. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Torsdag 1 november
Leanders Antikvariat har tvingats flytta sitt källarlager från Stora gatan till en tillfälligt tom lokal på Hälla, granne med Hällabaren. Flyttfirman lämnade tusen och åter tusen böcker i en enda röra. Nu är en del av samlingen uppställd i hyllor och till helgen lär det bli utförsäljning.
Ta er dit och köp – och stöd ett av landets bästa antikvariat.
Nu är det bara två månader kvar innan avgörandet om Kokpunkten i gamla ångkraftverket. Peab har sagt att man klarar av sitt åtagande. En halv miljard behövs, KTH sägs vara med. Näringsminister Maud Olofsson ska uppvaktas. Sent påtänkt? Kommunen vill ha klara papper på bordet innan man sist och slutligen skriver på hyresavtalet. Jag är fortfarande tveksam. Men det var jag å andra sidan när de pratade om att utveckla Rocklunda också.
Men sälj inte Kristiansborgsbadet utan garantier för att badet blir kvar i någon form. Vänsterpartiet försöker knipa politiska poäng med en namnlista på nätet, www.bevarabadet.nu . Sämre sätt att bedriva politik finns det ju.
Vet ni förresten hur det såg ut på kullen innan badet byggdes? Där låg Kristiansborgs gård.
Kristiansborgs gård, bakom den röda trälängan, några årtionden innan badet byggdes. Vägen är Kristiansborgsallén. Foto: Länsmuseets samling.
Tittade i ett gammalt album igen. En liten pojke på litet drygt två år går i Stallhagen med sin morfar. Det är i november 1948. Ransoneringen av bröd och mjöl har just upphört. Morfar heter Axel och kom till Västerås från Göteborg 1917 för att jobba på Asea. Han har köpt en tidning som han rullat ihop i fickan. Han är väl ungefär lika gammal som jag är i dag. Pojken är jag, om ni inte redan listat ut det. Morfar luktade inrökt pipa. Men det är inte det som är det intressanta med bilden, utan något annat som jag aldrig tänkt på förut. Bakom oss, ovanför morfars hatt ser man en skorsten och ett tak som inte finns på Lögarängen i dag. Hyttan! Den gamla masugnen fanns fortfarande kvar. En miljö som någon borde ha filmat och bevarat för eftervärlden.
Morfar med tvååring i Stallhagen med Hyttan i bakgrunden.
Det sägs att det ska snöa till helgen.
Så bra, då försvinner löven.
