Inledningskapitlet till boken 1917:

Morfar och Sigfrid

Ingen bodde längre i Villa Asea i Västerås. Det stora bruna träslottet med sina burspråk, verandor och sitt märkliga torn stod tomt.

Trädgården låg öde.

Ingen spelade på tennisbanan.

Några år in på tjugohundratalet var ABB i kris. Verkligheten hade hunnit ikapp den svensk-schweiziska koncernen. Percy Barnevik hade slutat sedan länge och var inte längre ett helgon. Hans företagsköp på nittiotalet hade visat sig vara obetänksamma och avslöjandena om hans gigantiska pension hade skakat koncernen. Aktien hade fallit till ofattbart låga nivåer, gamla kända verksamheter hade sålts. Kärnbränslefabriken och kärnkraftstekniken hade tagits över av brittiska statens Westinghouse och Aseas klassiska kraftgenerering hade köpts av franska Alstom. Bara minnena fanns kvar av de turbiner och generatorer som hade konstruerats för de norrländska älvarna och försett landet med elektrisk ström under den tid när Asea byggde landet med hjälp av statliga beställningar.

Bara minnen fanns kvar av tågen, alla dessa tåg! Som västeråsare hade jag älskat de bruna elektriska loken som rullade på stambanorna och som visade att vi kunde våra saker i Västerås. Vad brydde sig ABB om nostalgi? Bolaget hade slutat med tåg och lämnat över till kanadensiska Bombardier.

Aseas gamla huvudkontor Ottar nere vid Centralstationen i Västerås fanns fortfarande kvar, men det nationalromantiska brunröda tegelhuset med sin lustiga lökkupol ägdes av ett engelskt fastighetsbolag. ABB:s reception sköttes av Manpower.

Och ingen bodde i Villa Asea.

Det var nog det allra värsta.

Ingen bodde längre i Villa Asea.

Inte mycket var som det hade varit. Vi västeråsare hade varit skeptiska från början. Vi brukar vara skeptiska, vi har alltid haft lätt för att komma efteråt och säga ”vad var det vi sa”. Vi hade undrat vad som skulle hända med Asea efter den plötsliga fusionen med schweiziska Brown Boveri 1987. Percy hade försäkrat att allt bara skulle bli bättre. Asea kunde inte stå och stampa på samma ställe, hade han sagt. Asea måste hänga med när det internationella kapitalet rörde sig över gränserna på ett sätt som inte gick att förklara och än mindre göra något åt. Vi fick finna oss i att vårt gamla kära elektrotekniska bolag surfade in i globaliseringens tidsålder.

Vi hade inget annat val än att lita på Percy.

Länge försökte vi förtränga att allt inte skulle bli som förr.

Innerst inne visste vi.

När jag var liten och ännu inte hade börjat skolan hände det att morfar och jag gick hand i hand bortåt Mariaberget och Stallhagen. När vi gick vi förbi Villa Asea sträckte morfar på ryggen. Han gick vördnadsfullt längs det bruna trästaketet, och försökte låta bli att in stirra på huset som stod där som en hemlighetsfull borg av trä med tjärade spån på väggarna.

Han sneglade bara.

Morfar jobbade på Asea. Han hade varit med på Sigfrid Edströms tid. Han var uppfostrad till att hålla distans till cheferna. Han var tjänsteman och arbetade i huvudkontoret Ottar. Han satt i ett rum innanför en av de långa korridorerna högt upp i huset, där de smala klädskåpen gick från golv till tak. Han gick alltid trapporna upp, i det trägna innerspår som med åren fick marmorn att slitas ner och luta inåt, mot hörnen. Den eviga paternosterhissen var för cheferna. Inte för honom.

Villa Asea ligger på rika Stallhagen i Västerås, där det ena kvarteret är förnämare än det andra och där det funnits betjänter och där husfruar med stärkta vita förkläden och hårknutar i nacken öppnat köksingångar för springsjasar i stora kepsar.

Stallhagen betyder rikedom.

Stallhagen betyder makt.

På andra sidan Köpingsvägen, längre bort från Mälaren, fanns de kvarter med enklare hyreshus där jag bodde som barn på femtiotalet.  För oss låg Stallhagens villakvarter nära, men ändå så långt borta.

Till Stallhagen gick man bara inte.

Vad skulle vi där att göra?

Där sprang man inte runt med indianfjädrar på huvudena och med trägevär i händerna. Där spelade man inte torrbandy på gatan med skolväskor och snökokor som målstolpar. Jag kände aldrig någon som bodde på Stallhagen och jag hade aldrig någon klasskamrat som kom därifrån.

Barnen från Stallhagen måste ha gått i andra skolor.

Morfars vördnad för Villa Asea smittade av sig. Jag betedde mig likadant under många år när jag gick förbi den pampiga trägrinden, där en smidd plåt med namnet ”Villa Asea” skruvades fast när huset byggdes 1908. Sigfrid Edström lät bygga huset. Hans hustru Ruth hittade på förkortningen Asea för att det långa namnet Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget skulle rymmas på skylten.

Sigfrid Edström drev igenom det korta namnet inom hela koncernen, trots att engelsmännen tyckte att Asea lät som Asia.

Hade han bestämt sig, så hade han.

– Sigfrid var en riktig chef, han kunde bestämma, som morfar sa.

Aseacheferna i Västerås var lätt räknade. De stannade många år på sin post, ungefär som socialdemokratiska partiledare. Efter Sigfrid Edström kom hans svåger Arthur Lindén, sedan Thorsten Ericson, Åke Vrethem, Curt Nicolin, Torsten Lindström och, till sist, Percy Barnevik.

Alla bodde i Villa Asea.

Efter fusionen flyttade Barnevik till Schweiz och chefen i Västerås blev bara halvchef. Koncernchefen satt i Zürich. Två Sverigechefer bodde i Villa Asea på nittiotalet: Bert-Olof Svanholm och Anders Narvinger.

Några år in på tjugohundratalet stod Villa Asea som ett minne av en svunnen tid. Sverigechefen Sten Jakobsson flyttade aldrig dit. Han bodde kvar i sitt eget hus på Stallhagen. Dörrarna till Villa Asea öppnades bara för enstaka representationsmiddagar.

Innan jag började skriva den här boken fick jag tillstånd av Sten Jakobsson att besöka Villa Asea. En förvaltare slog av larmet och öppnade åt mig. Inne i tamburen möttes vi av Ruth Randall Edström som tittade på oss från väggen. Tavlan var målad av Elsa Celsing, en av de mest kända konstnärer som bott och verkat i Västerås. Hon växte upp i S:t Petersburg och hade målat ett porträtt av den siste ryske tsaren.

Bortom tamburen öppnade sig den stora trapphallen, husets hjärta, med gediget brunt ädelträ i väggarna. Det var här som familjen Edström ställde upp sig på de nedersta trappstegen för att fotograferas vid jular, bröllop och födelsedagar. Bortom trapphallen låg vardagsrum, salong och matsal som tre innanhav.

Till vänster hade Sigfrid Edströms arbetsrum återställts, som ett museum utan publik. Där fanns skrivbordet med snurrstolen, en byst, böcker, pärmar med bokföring, några grammofonskivor med inspelade tal, pråliga urnor och stånkor som Edström fått i present och, insmuget på en hylla bakom dörren, en dödskalle.

Tomma ögonhålor tittade på mig.

På den övre våningen, där direktörerna hade bott, var rummen tomma. Kvar var bara avtrycken av fåtöljerna och sängarna i de gråblå heltäckande mattor som lagts ut över ekparketten. En liten hiss tog oss upp till det stora biljardbordet som byggts på plats inne i tornet.

Här hade näringslivets toppar spelat nummerboll på den gröna filtmattan. Vad hade de pratat om?

En sista trappa snirklade sig allra högst upp i tornet, där konjaksstolarna vände sin halvcirkel mot en öppen spis och där fönstren gav vida utsikter åt alla fyra väderstrecken.

Öarna flöt i motsolen ute i Västeråsfjärden.

Ända sedan jag var liten och gick med morfar där nere på trottoaren hade jag undrat hur det såg uppe i tornet. Här hade alltså Sigfrid Edström suttit och druckit konjak med Västerås för sina fötter. Här hade Curt Nicolin sett hur den vita färjan tuffade ut med sin dieselmotor till restaurangen på Elba. Här hade Percy Barnevik begrundat fusionen med Brown Boveri och det köp av Combustion Engineering som skulle visa sig bli så olycksaligt.

Jag frågade förvaltaren om det fanns mer att se. Något annat som fanns kvar sedan Sigfrid Edströms tid?

– Vi har lådorna på vinden också, svarade han.

Där stod ett tiotal flyttlådor som Edström själv hade fyllt innan han lämnade över Villa Asea till svågern Arthur Lindén samma år som andra världskriget bröt ut. Han ville inte ta med lådorna till den nyinköpta våningen på Strandvägen i Stockholm och de hörde inte heller hemma i den samling han senare skulle lämna över till Riksarkivet.

Lådorna var inskjutna under trästolar som fortfarande doftade frisk furu.  Jag drog fram den första lådan. Där fanns över hundra år gamla och spruckna kuvert med papper från den tekniska skolan i Zürich, från spårvägen i Göteborg och från de första åren i Asea. Det var tekniska lösningar, ritningar, matematiska beräkningar och uppsatser om spårvidder.

Hur mycket av det här hade Edström skrivit? Han hade ju inte varit någon teoretiker. Hans mest uppmärksammade insats under åren på Göteborgs spårvägar var när han hittade på att hästarna kunde förses med halmhattar med utskurna hål för öronen när det var som varmast på sommaren.

Edström var ingen konstruktör. Han var praktiker och han hade en osviklig förmåga att sätta andra i arbete.

I den andra lådan fanns fotografier och medaljer från idrottsförbund över hela världen. På en tavla satt minnesplaketter fastlimmade. De hade Edström fått under de många år han var ledare i svenska och internationella idrottsförbund.

Minnen bleknar fort.

Hur många kommer ihåg att Sigfrid Edström var ordförande i Internationella olympiska kommittén under sex år efter andra världskriget?

Längst ner i lådan med idrottsminnen hade ett sidenklätt etui stoppats undan. Där låg en medalj med ett brett ordensband i rött, vitt och svart. Medaljens framsida var prydd med lagerkransen, riksörnen och hakkorset.

Det var en hälsning från Hitler.

Sigfrid Edström hade fått Tyska örnens orden. Han hade träffat Hitler under olympiska spelen i Berlin och under partidagarna i Nürnberg 1936. Han hade varit Führerns personlige gäst och han hade automatiskt höjt handen till en nazisthälsning när han stått med en grupp SS-män och hört Hitlers namn ropas ut i en högtalare.

Edström var aningslös på trettiotalet, men han var inte nazist. Han var industrialist, han såg politiken som ett medel, inte som ett mål. Edström hade suttit i Västerås stadsfullmäktige som pragmatisk representant för industrihögern. Någon ideolog var han aldrig. Han höll sig utanför de riksomfattande politiska organisationerna.

Svågern Arthur Lindén visade däremot var han stod. Lindén bildade det så kallade Nationalsocialistiska blocket 1933 med bland andra greve Erik von Rosen.

Edström hade fått Tyska örnens orden som idrottsledare. Han hade kunnat få den som affärsman också. Han strävade efter att ha så bra förbindelser som möjligt med Tyskland för Aseas skull. Affärerna kom alltid i första hand.

Business was business.

Han agerade på samma sätt när han gjorde lukrativa affärer med tsarens Ryssland och med de kommunistiska ledarna i Sovjet efter revolutionen. Han var en av dem som övertygade regeringen om att den borde teckna handelsavtal med både Lenin och Stalin. Ryssarna fick gärna vara kommunister så länge de betalade för sig. Asea hade fått Stalins tillstånd att bygga en fabrik i Jaroslavl norr om Moskva. Fabriken drevs under flera år av utsända arbetare och tjänstemän från Västerås som en kapitalistisk oas mitt i kommunismens hjärta.

Det som var bra för Sovjet var bra för Asea.

Det som var bra för Asea var bra för Västerås.

Och, som Edström brukade säga: Det som var bra för Asea var bra för Sverige.

– Edström gillade ryssar, som morfar sa.

Morfar visste. Han arbetade på Asea 1917 när Aseachefen reste till Ryssland två gånger. Först var han i Petrograd under februarirevolutionen, sedan under oktoberrevolutionen.

– Man kunde nästan tro att Edström visste om att det skulle bli revolution det året, sa morfar.

Jag rotade efter ryska papper i lådorna under furubjälkarna på Villa Aseas vind. Någonting borde det väl finnas som berättade om de ryska affärerna.

Och om 1917.

Detta märkliga år.

*

Morfar hade blivit anställd på Asea i början av1917. Det var många som började på Asea det året. Första världskriget rasade i Europa och Asea tjänade pengar på den ryska marknaden där Siemens och andra tyska bolag inte längre kunde konkurrera.

Ryssland och Tyskland låg ju i krig med varandra.

Aseas verkstäder gick för fullt och morfar och mormor flyttade från Göteborg till Västerås. Morfar var spårvagnsförare. Nu blev han tjänsteman på Aseas lönekontor.

– Han betalade ut arbetarnas löner, som mamma alltid sa för att visa vilken betydande person hennes pappa var.

Morfar sa att Sigfrid Edström lärde honom att det inte fanns någon annan gräns än himlen för den som ville uppåt. Morfar blev kvar på Asea i trettiofem år, fram till pensioneringen. Han gjorde så gott han kunde men han kom aldrig längre än till lönekontoret.

Ändå var han min hjälte på femtiotalet.

Morfar var stilig. Han hade väst med klockkedja. Han luktade piptobak och klämde fast blänkande cykelspännen på byxorna så att inte slagen skulle fastna i den oljiga kedjan. Morfar cyklade alltid hem till mormor på luncherna för att äta fläsk med löksås. Åt de alltid fläsk med löksås på femtiotalet? Var det evig sommar? Lyste solen alltid över köksbordet?

Allvaret hade börjat för morfar och mormor när de tog tåget från Göteborg. Det var samma tåg som Sigfrid och Ruth Edström hade tagit fjorton år tidigare. Morfar och mormor hade två små barn med sig, ett tredje skulle födas i Västerås tre år senare. Det var hon som skulle bli min mamma.

Morfars svåger hade ordnat jobb åt honom på Asea.

Familjen fick hyra en enrummare på Stora gatan ovanför Oxbacken i början av hungerns år 1917. Morfar och mormor sov i en utdragssoffa i köket. Där fanns spis, diskbänk med kallt vatten och ett skafferi. I hallen stod kaminen och där fanns garderoben med torrtoan. I rummet sov sönerna i ottomanen. Där fanns en byrå, en matsalsmöbel och piedestalen med den gröna liljan.

Om de tittade ut genom takluckan på vinden kunde de se Mälaren i söder, bortanför Villa Aseas bruna torn med träfjäll.

Jag sköt tillbaka den sista av Sigfrid Edströms flyttlådor. Där fanns förstås inga brev från Lenin. Men där fanns en bunt papper med kyrilliska bokstäver, som jag inte kunde läsa.

Jag gick ut från Villa Asea, tittade på den vältade röda tennisbanan där ingen längre spelade och promenerade sedan samma väg ner till stan som Edström använde när han gick till kontoret. Förbi Slottet, över Turbinbron, fram till Fiskartorget med det gamla Rådhuset.

Här hade arbetarna från Asea och Metallverken demonstrerat för mera mat och mera bröd 1917 bara några veckor efter det att Edström kommit tillbaka från februarirevolutionen.

Det var en av de största manifestationer någonsin i Västerås. Morfar hade pratat mycket om den, trots att han inte var med. Han var tjänsteman, inte arbetare, och han fick nöja sig med att smyga iväg på lunchen och stå uppe vid Sundinska huset och titta ner mot folkmassorna på Fiskartorget.

–  Jo, jo, det fanns de som ville göra revolution 1917, sa morfar.

Jag gick till Aseas centralarkiv i Mimerkvarteret. Det heter ”ABB:s centralarkiv” numera. Sten Jakobsson hade gett mig tillstånd att titta där också, och en vänlig föreståndare letade fram dammiga pärmar och visade hur bildarkivet var upplagt.

Jag visste inte riktigt vad jag var ute efter.

Inte förrän jag hittade bilden på morfar.

Fotografiet var från 1917. Det låg datumordnat i fotolådorna. Jag hade aldrig sett det förut. Morfar står med sina arbetskamrater på trappan utanför Aseas lönekontor. Hans svåger står där också, med stolt svart mustasch. Svågern var chef för kontoret. Alla har stärkkragar, västar och hattar. Morfars hatt är litet för stor. Kanske är det för att han är nyklippt.

Morfar var nyanställd. Han var nybliven västeråsare. Han står där på trappan i en tid när mörka skuggor drog fram över den europeiska kontinenten. Vad visste morfar om världen utanför Asea och Stora gatan 1917?

Vad visste han om skyttegravarna på västfronten och om revolutionen i Ryssland?

Anade han att en dörr skulle öppnas till en ny tid?

På äldre dar pratade morfar om de första svåra åren i Västerås, om bristen på mat och om spanska sjukan. Han berättade om den stora hungerdemonstrationen på våren 1917.

– Det kunde det ha smällt ordentligt då, sa morfar och kratsade ur sin inrökta pipa av brunt kastanjeträ medan kokskaminen susade i hallen.

Mormor slamrade med den vedeldade järnspisen ute i det kök som ännu inte hade fått varmvatten. Hästar med latrinvagnar skramlade ännu över regnvattensgropiga gator.

Morfar berättade om köerna, om hur han satte egen potatis i jordlotten nedanför Sundemans backe, mitt emot Blissingers kristallsliperi, och om hur två grovhuggna bröder på Lantvärnsgatan stal en hel gris från en bonde i Dingtuna. Stölden hyllades, eftersom bonden påstods mata sina grisar med bröd för att kunna sälja dem dyrt på svarta börsen.

1917 var ett år då hungern, trångboddheten och tröttheten övergick i ilska.

1917 var ett år då mycket nytt började utan att någon visste hur det skulle sluta.

1917 var ett år då oron var så stor i Sverige och i Västerås att många på fullt allvar trodde att det skulle bli revolution.

1917 var också ett år när Asea växte och lade grunden för den moderna industristaden Västerås.

Och det var ett år då sagan om Sigfrid Edström kunde ha slutat utanför Vinterpalatset i Petrograd.

Någonstans fanns ett samband.

Någonstans fanns en berättelse som ville skrivas.