Klockan var tre på eftermiddagen, lördagen den 7 november 1970. Konsertsalen i Carlforsska skolan var fylld med tolvhundra mörka kostymer, somliga med diskreta kritstreck. Kostymerna satt lydigt på sina platser. Stilla och tysta väntade de på att televisionens strålkastare skulle tändas och producenten ge klartecken.
Arosmässan skulle sändas ut över landet. Arosmässan var större än någonsin. Kanske skulle den aldrig bli lika stor igen.
På podiet framför de tolvhundra kostymerna satt en panel i en halvcirkel med Hakonbolagets verkställande direktör Carl-Hakon Swenson som ordförande i mitten. Aseachefen Curt Nicolin brukade sitta där, men nu stod han beredd som förste man i talarstolen. Nicolin ersatte Marcus Wallenberg som hade blivit sjuk. Wallenberg var ordföranden i Aseas styrelse och en av de mäktigaste männen i Sverige. Han skulle ha debatterat mot landets nye statsminister Olof Palme.
Kapitalisten mot socialisten.
Kapitalet mot staten.
Nu fick Curt Nicolin hoppa in i stället. Det var inget dåligt byte. Snarare tvärtom. Nicolin hade under sextiotalet växt till en av de mest inflytelserika svenska industriledarna. Han var fyrtionio år och hade varit verkställande direktör för Asea i nästan tio år. Under den tiden hade han också hunnit med ett årslångt inhopp som städande direktör i SAS.
Hans motståndare på Arosmässans scen var fyrtiotre år. Olof Plame hade varit statsminister i tretton månader. Han var en erkänt skicklig debattör som ofta fick storfinansen att se mera rött än vad det egentligen var.
Arosmässan hade ordnats varje höst i sextiotre år. Curt Nicolin hade gett mässan en nystart när han kom till Asea i Västerås 1961. Nu var det massmediala intresset på topp. Aldrig förr hade så många journalister och tv-människor intresserat sig för vad som pågick på scenen i Carlforsska skolans aula och konsertsal.
Den här lördagen fanns alla förutsättningar för en adrenalinstinn debatt mellan svenskt näringslivs och svensk politiks största profiler. Varken Nicolin eller Palme var kända för att ducka i ordväxlingarna.
Sorlet hade lagt sig, strålkastarna var tända. Herrarna satt allvarliga och tysta på podiet, rätande sina redan raka ryggar i väntan på nicken från tv-producentens hörlureprydda huvud. Tystnad rådde även på de fyra främsta stolsraderna i salongen där näringslivets största kändisar med självklar vana och säkerhet hade intagit sina platser, styrkta av god mat och dryck efter sedvanliga luncher hos värdföretagens direktörer i Västerås.
Nyhetsankaret Clary Jansson lyfte mikrofonen och välkomnade svenska folket till en och en halv timmes direktsändning från den traditionella Arosmässan i Västerås.
Arosmässan hade blivit så stor att den delats in i två avdelningar. Fackets folk i mässans styrelse hade legat på för att få mer att säga till om och hade därför fått styra och ställa över ett alldeles eget pass på förmiddagen. Då hade man pratat arbetsmiljö, med inledningar av folk från Landsorganisationen LO, Pappersindustriarbetareförbundet och Svenska industritjänstemannaförbundet, SIF.
Förmiddagens mässa var både angelägen och genomtänkt, men det var eftermiddagens debatt de flesta väntade på. Temat hade den något ledande formuleringen ”Begränsat välstånd eller företagande över gränserna” och ytterst handlade det förstås om den europeiska gemenskapen EEC och om frihandelsområdet Efta. De som följt det politiska spelet visste att det också skulle bli en debatt om företagens villkor i socialdemokratins Sverige.
Nicolin versus Palme.
Signaturen Narrabam i tidningen Folket tyckte att känslan var som vid riksdagens högtidliga öppnande, ”där kung Industri läste trontalet med Statsministern närvarande”.
I snålblåsten utanför Carlforsska skolan delade medlemmar i Vänsterpartiet kommunisterna ut flygblad med frågan: Behandlar Arosmässan dina problem? Man talar vackert om medinflytande och samarbete, samtidigt som klyftorna vidgas mellan de anställdas löner och företagsvinsterna, hette det i texten.
Så började det därinne. Nicolin läste högt ur sitt trontal om företagandes höga visa och Palme pratade om jämlikhet och arbetsmiljö. De två debattörerna gjorde sitt bästa för att tala förbi varandra.
– Vi är alla medarbetare i företagen, sa Palme.
– Du glömmer ägarna, de som satsar kapitalet, jag är också en trägen arbetare i örtagården, sa Nicolin.
– Vi gör ett hederligt byte, vi i regeringen, lovar att skapa utrymme för investeringar om ni, i näringslivet, skapar drägligare förhållanden för arbetskraften.
– Herr Palme ska inte komma hit och tro att han har monopol på samhällets solidaritet. Vi är lika intresserade som han av att förbättra arbetsförhållandena.
– Det monopolet är jag tacksam över att bli av med.
– Jag ifrågasätter om det verkligen finns människor i det här landet som vill riskera sina tillgångar med den politik som förs i dag.
– Arbetsmiljön är så dålig att ungdomarna inte vill satsa på fabriksarbete och kvinnorna stannar hemma.
Så där höll de på.
Några publikfrågor släpptes fram, trots att de bärbara mikrofonerna krånglade. Folkpartiledaren Gunnar Helén jagade en mikrofon utan lyckas få någon tv-tid. Erik Klang, en metallarbetare från Västerås, tilläts däremot ställa den retoriska frågan:
– Är det alldeles nödvändigt att vi ska jaga effektivitet och ständigt stegrande produktionsökning?
Varför ska vi vara så effektiva, varför kan vi inte hellre sitta i en dikesren och beundra en blomma?
Curt Nicolin behövde inte sjunga effektivitetens lov. Det gjorde Olof Palme. Han svarade att samhällets stora brister bara kan åtgärdas om man ökar produktionen och ständigt skapar nya resurser. Även arbetarrörelsen vill se rationella företag.
Just när Nicolin skulle kritisera arbetsgivaravgifterna tog tv-tiden slut. Clary Jansson steg fram och sa tack och adjö. Nu skulle Lennart Hyland läsa sagor för det tv-tittande svenska folket.
Enligt Aftonbladet utbröt en tittarstorm. Varför fick vi inte se slutet? Hur gick det? Vem vann debatten? Hur många som ringde och klagade framgår inte, men tidningen kunde triumferande bjuda sina läsare rubriken ”Detta missade ni när TV bröt från Arosmässan”.
När tv-ljuset släckts var det ingen som ville fortsätta debatten. Man enades om en halvtimmes kaffepaus. Efter den blev det aldrig någon fart igen utan ordföranden Carl-Hakon Swenson förkunnade att det vankades fortsättning i Folkets Hus A-sal. Där serverades något som på den tiden kallades Arosträffen, och som för många var den egentliga anledningen till resan till Västerås. Arosträffen var både en bjudmiddag för värdföretagens kunder och en middag där gästerna betalade för sig.
Vestmanlands Läns Tidnings reporter Tomas Lagerström gav följande initierade skildring av middagen 1970:
”Det är en måltid, på gränsen mellan middag och supé, där mycket originella konstellationer skapas av dem som sköter placeringen. Honnörsbordet är inte mycket att göra åt, naturligtvis, men vid övriga bord träffas människor med de mest skiftande bakgrunder och intressen. Debatterna blir ofta något märkliga, men de slutar lika ofta i frikostig titelbortläggning och alltid i en hälsovådlig ljudnivå.
Anförd av någon industripamp avsjunger församlingen generat ’Helan går’. Hämningslöst utnyttjas välkomst- och tacktal till historieberättande av tvivelaktig halt. Årets ’träff’ var inget undantag: Carl-Hakon Swenson drog den gamla biten om Larsson som gått på folkhögskola och vid sin hemkomst indignerat frågade sina gamla kamrater hur de kunde gå omkring okunniga om Beethoven och Shakespeare som betytt så mycket för musiken och litteraturen. Kamraterna svarade, som bekant:
– Vet du något om Nisse Persson?
– Nej.
– Och han som betytt så mycket för din fru medan du varit på skolan.
Palme nappade naturligtvis på detta och tog det som en påminnelse om att fruarna inte var bjudna. [...]
Därpå kom han själv med en gammal god historia, den om kommunisten som i riksdagen viftade med sin portfölj och förklarade att den innehöll det slutliga beviset på socialdemokratins svek mot de arbetande massorna. Någon illasinnad bänkgranne öppnade portföljen och avslöjade att den innehöll – en gammal pyjamas. [...]
Herr Palme kungjorde att det var den tredje lördagen i rad han tillbringat på middag – den första hos Spiro Agnew i Vita Huset, den andra tillsammans med de nordiska regeringscheferna i Köpenhamn och så nu Arosträffen. Vi samtliga tre tillfällen serverades kalkon – godare för varje gång, lyckligtvis.”
Ja, så kunde det alltså gå till när Arosmässan ännu hade en självklar plats i svensk debatt och svenskt samhällsliv. Mässan höll på hela lördagen. Statsministern debatterade hela lördagen. Statsministern med industrins främste företrädare i direktsänd tv under massiv mediebevakning.
Hur hade det börjat en gång?
Vems var egentligen idén till Arosmässan?
*
Startsidan